Have it your way. Eller?

Det är dagen då Jesus återvänder till himmelen. Lärjungarna ser honom försvinna däruppe i det blå.

Jaha.
Det var det det.

Lite förvirrat och generat ser de på varandra. Någon kanske rycker lite tvivlande och förvånat på axlarna. Där åkte han iväg. Och lämnade oss kvar med alla frågor. Vad gör vi nu? Någon blir kanske till och med förbannad. Hytter med näven mot skyn och skriker: ”Kom tillbaka med dig!”

Jesus verkar ganska lugn och förvissad om att detta ska gå bra. Människorna har förstått, säger han till Gud. Jag är inte lika övertygad. Jo, förstått har vi kanske, men gillar vi det vi hört?

Det finns en hamburgerkedja som har som slogan ”Have it your way”. Du får som du vill. Det gillar vi. Jag tror på mitt sätt. Jag har min bild av Gud. Man behöver ju inte tro på allt som står i bibeln.

Nej, men det är ingen buffé där man kan välja och vraka.
Jesus gick här på jorden.
Han gav oss tydliga regler.
Ett tydligt mål. En vision.
Och redskap för att nå dit.
Sen försvann han.

Det borde räcka, tycker man. Jesus verkar iallafall tycka det. Men vi ville något annat. För inte var det ansvar vi ville ha. Det är väl bättre om Gud fixar allt som vi människor ställer till.
Ska man behöva ta ansvar för vad man gör och säger?

Vi tänker bara på oss själva.
Vi söker snabba fixar och kickar.
Vi krigar mot varandra.
Vi förstör vår planet.
Vi slår oss fram på andras bekostnad.
Vi dyrkar våra pengar och prylar.

Det finns till och med människor som lägger skulden för allt detta på Gud. Det är ju väldigt bekvämt.
Hur kan man tro på Gud när människor svälter ihjäl? Ja, inte är det Gud som roffar åt sig på de fattigas bekostnad så att fetma blivit vår nya folksjukdom.

Hur kan man tro på Gud när det finns så mycket krig och elände i världen? Ja, inte är det Guds händer som håller i vapnen.

Gud har, genom Jesus, gett oss tydliga instruktioner.
Älska varandra. Ta hand om varandra.

Han har gett oss regler. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Älska Gud över allting och din nästa som dig själv.
Döm inte andra. Låt den utan synd kasta första stenen.

Han har gett oss redskap.
Vi finner styrka och visdom i bibeln.
I bönen kan vi hämta kraft.

Så vad är problemet?
Du och jag.
Jesus lämnade oss inte i sticket på Kristi himmelsfärd.
Han sparkade oss ut ur boet, för vi är flygfärdiga.
Så nu är det upp till oss.
Vi väljer vilken värld vi vill leva i.

Ett litet under!

Bild

20170409_141328201_iOS

Några veckor senare var det pompa och ståt, fullsatt kyrka och konfirmation. Men när den här bilden togs stannade vi upp runt det lilla och enkla. Det var bara vi, de allra närmaste i familjen, en tonåring och ett dop. Och ibland är det i det lilla man anar det stora. Ett dop. Ett ”Ja!”. Ett under.

Helt ovetenskapligt känns det som att trenden vänt. Innan var nästan alla i konfirmandgrupperna döpta. Sedan blev det allt vanligare att några var odöpta i varje grupp. Nu upplever jag det som att dopen kommer allt mer sällan igen. Antingen började fler föräldrar låta döpa sina barn igen för fjorton år sedan. Eller så är det färre odöpta som konfirmerar sig hos oss.

I vilket fall som helst blir jag i hemlighet lite glad varje gång en konfirmand inte är döpt. För då får jag vara med om ett litet under!

Möte med ett mysterium

Bild

20170404_074107001_iOSSå här veckan innan påsk har dagarna varit fulla av vetgiriga barn med kluriga frågor. Årets Påskvisningar har klarats av och det är alltid lika kul. Och intressant. Och utmanande.

Denna fantastiska berättelse, som jag själv har svårt att riktigt greppa och förstå, ska berättas på en halvtimme, med enkla ord, så att ett barn förstår. Och det är nyttigt för mig. Jag måste skala bort ord som jag normalt slänger mig med. Ord som förlossad, nåd, uppståndelse och passionsdrama. Jag måste lägga mycket av berättelsen åt sidan och fokusera på själva kärnan. Det handlar inte om att fördumma eller förenkla. Det behövs inte för barn är inte korkade. Tvärtom. De har dessutom fortfarande tillgång till en hel värld av fantasi och underverk.
Nej, det handlar om att frigöra den pärla som berättelsen om Jesu död och uppståndelse är. Detta mysterium och underverk som förändrar våra liv i grunden.

Inom mig skalas lager efter lager av och jag får på något sätt återvända till essensen av min tro. Det gör mig gott! Ibland funderar jag på om vi inte alla skulle mått bra av att lägga av allt vuxensvammel. Och ta emot Gud som ett barn.

Det är jag som måste våga tro!

Bild

konflapp

Jag har jobbat med konfirmander i snart 30 år. Varenda år blir jag förvånad och överraskad över hur trevliga och intresserade dom är. Det är som om jag inte vågar tro att det håller. Att Gud, Jesus, gudstjänster och kristendomen kan ge ungdomar något idag. Jag vill att det ska vara så. Men vågar jag tro att det är så? Nej, uppenbarligen inte. Och jag har försökt lista ut varför.

Som man känner sig själv känner man andra. Och fjortisen Jonas tyckte det var kul att bli konfirmerad. Men det var inte Gud som drog, det var vänner och tjejer. Och gott fika. Gudsbiten störde inte mig, men det var inget som direkt intresserade mig. Så på något sätt utgår jag nog från att mina konfirmander är som jag var. Och det är verkligen att underskatta dom.

Förr fanns det fördomar på ett annat sätt. Kyrkan och Gud var mesig. Men dagens ungdomar är ganska nollställda. De har ingen direkt åsikt om Gud och kristendomen. Det kan vara dåligt på det sättet att de inte har några förkunskaper och traditioner med sig när de blir konfirmander. Men det positiva är att de inte bär på en massa negativa fördomar heller. Fördomar som jag förr var tvungen att ta mig igenom innan jag kunde börja nå konfirmanderna.

Förr var det fler som konfirmerade sig. Det sköna med att det är betydligt färre nu är att man slipper alla de där som inte ville. Som var där på grund av traditioner, tvingade av föräldrarna, eller grupptryck (alla andra gjorde ju det).
Det var ofta de som störde och sög energi ur gruppen. Jag glömmer aldrig en kille som kaxigt såg mig i ögonen och sa:
”Du ska ha djä**igt klart för dig att jag bara gör det här för presenterna.”
Då lutade jag mig fram och sa:
”Och du ska ha djä**igt klart för dig att det gjorde jag också. Se hur det gick för mig!” och så pekade jag på min diakonkrage.
Han gick tyst därifrån.

Det här kan vara förklaringar till varför jag är som jag är. Men det är ingen ursäkt. Jag måste sluta bli förvånad varje år och börja tro på riktigt att det håller. Det är det minsta jag kan göra för alla underbara ungdomar som faktiskt väljer att konfirmera sig. För att de vill!