Ett litet under!

Bild

20170409_141328201_iOS

Några veckor senare var det pompa och ståt, fullsatt kyrka och konfirmation. Men när den här bilden togs stannade vi upp runt det lilla och enkla. Det var bara vi, de allra närmaste i familjen, en tonåring och ett dop. Och ibland är det i det lilla man anar det stora. Ett dop. Ett ”Ja!”. Ett under.

Helt ovetenskapligt känns det som att trenden vänt. Innan var nästan alla i konfirmandgrupperna döpta. Sedan blev det allt vanligare att några var odöpta i varje grupp. Nu upplever jag det som att dopen kommer allt mer sällan igen. Antingen började fler föräldrar låta döpa sina barn igen för fjorton år sedan. Eller så är det färre odöpta som konfirmerar sig hos oss.

I vilket fall som helst blir jag i hemlighet lite glad varje gång en konfirmand inte är döpt. För då får jag vara med om ett litet under!

En helt vanlig tisdag kl.20.43

Bild

20170214_194926416_iOS

Det är tisdag och Ungdomsgruppen träffas. Det är alla hjärtans dag och lite manfall eftersom folk är halvkrassliga så här mitt i februari. Vad har ett gäng sextonåringar att prata om? En hel del, visar det sig. Detta är inte den häftigaste programpunkten på terminsprogrammet. Vi använder ingen teknik eller några skärmar. Ingen musik dunkar i bakgrunden.

Ändå är det inget tvivel om att detta är kul och viktigt, och tongångarna går stundtals höga. Könsroller, jämställdhet, gymnasieval och om Gud är kille eller tjej avhandlas.

Ibland tror jag att jag i mina möten med människor i alla åldrar tvivlar på, eller underskattar, vad vi i kyrkan är så fantastiskt duktiga på. Att skapa mötesplatser där vi blir sedda och lyssnade på, och får ta plats och vara en del av en gemenskap. Där vi får vara och tycka olika. Där det finns rum för våra innersta tankar och känslor.

Så jag tackar Gud för denna tankeställare, en helt vanlig tisdag.

En förälders bön

Gud, jag tackar dig för mina barn.

Jag ber dig att de växer upp snabbt och tryggt, så att jag vet att det går bra för dem. Att de hittar kärlek och en plats i livet. Att de klarar att stå på egna ben. Samtidigt hade det varit bra om de växt betydligt saktare. För jag vill ha dem hos mig så länge jag kan. Jag tycker om att de är beroende av mig, och behöver mitt stöd och min hjälp. Jag vill inte sluta med sagan på kvällarna, att hålla handen på väg till affären, och blåsa på sår.

Gud, det hade varit så skönt om jag fått tillbaka min frihet och självständighet. Att någon gång sätta mina intressen först. Att få egentid. Samtidigt vill jag att det dröjer innan den tiden kommer. Hur mycket jag än längtar efter stillhet och tystnad ibland älskar jag ett hus fullt med liv, rörelse, gympaväskor, kladdiga smuliga matbord och kompisar.

Gud, jag blir så trött på mina barn. De vill inte att jag tjatar, men de gör precis allt för att få mig dit. Jag snubblar över skor och väskor i hallen. Jag får alltid svaret ”Sen” om jag ber om något. Eller ”Inte nu”, ”Pallar inte” eller ”Varför ska jag…”. Samtidigt är jag så stolt att mitt hjärta brister när de gång på gång visar att de håller på att växa upp till medkännande, begåvade, kloka människor med ett visst mått av hyfs och redighet.

Gud, jag vet att de måste få sina hjärtan krossade. Att de måste bli svikna och besvikna. Att de ibland kommer tappa sugen och känna att hela världen är emot dem. Jag vet att detta är livet och att man växer som människa genom det. Men om vi kunde göra ett undantag för just mina barn hade det varit toppen. Hade jag kunnat hade jag gärna tagit allt det där så att de slapp. Jag är härdad. Jag har varit med förr. Men jag vet att det inte går. Och jag vet att mitt hjärta ändå kommer att krossas tillsammans med deras. Varenda gång. Så så får det bli.

Jag känner själv att jag svamlar och att denna bön, ärlig som den är, inte är särskilt logisk eller konsekvent. Min viktigaste uppgift som förälder, nu och i framtiden, är att vara där för mina barn. Och det är faktiskt allt jag ber om, Gud. Att få vara där. Amen

Det är jag som måste våga tro!

Bild

konflapp

Jag har jobbat med konfirmander i snart 30 år. Varenda år blir jag förvånad och överraskad över hur trevliga och intresserade dom är. Det är som om jag inte vågar tro att det håller. Att Gud, Jesus, gudstjänster och kristendomen kan ge ungdomar något idag. Jag vill att det ska vara så. Men vågar jag tro att det är så? Nej, uppenbarligen inte. Och jag har försökt lista ut varför.

Som man känner sig själv känner man andra. Och fjortisen Jonas tyckte det var kul att bli konfirmerad. Men det var inte Gud som drog, det var vänner och tjejer. Och gott fika. Gudsbiten störde inte mig, men det var inget som direkt intresserade mig. Så på något sätt utgår jag nog från att mina konfirmander är som jag var. Och det är verkligen att underskatta dom.

Förr fanns det fördomar på ett annat sätt. Kyrkan och Gud var mesig. Men dagens ungdomar är ganska nollställda. De har ingen direkt åsikt om Gud och kristendomen. Det kan vara dåligt på det sättet att de inte har några förkunskaper och traditioner med sig när de blir konfirmander. Men det positiva är att de inte bär på en massa negativa fördomar heller. Fördomar som jag förr var tvungen att ta mig igenom innan jag kunde börja nå konfirmanderna.

Förr var det fler som konfirmerade sig. Det sköna med att det är betydligt färre nu är att man slipper alla de där som inte ville. Som var där på grund av traditioner, tvingade av föräldrarna, eller grupptryck (alla andra gjorde ju det).
Det var ofta de som störde och sög energi ur gruppen. Jag glömmer aldrig en kille som kaxigt såg mig i ögonen och sa:
”Du ska ha djä**igt klart för dig att jag bara gör det här för presenterna.”
Då lutade jag mig fram och sa:
”Och du ska ha djä**igt klart för dig att det gjorde jag också. Se hur det gick för mig!” och så pekade jag på min diakonkrage.
Han gick tyst därifrån.

Det här kan vara förklaringar till varför jag är som jag är. Men det är ingen ursäkt. Jag måste sluta bli förvånad varje år och börja tro på riktigt att det håller. Det är det minsta jag kan göra för alla underbara ungdomar som faktiskt väljer att konfirmera sig. För att de vill!