Have it your way. Eller?

Det är dagen då Jesus återvänder till himmelen. Lärjungarna ser honom försvinna däruppe i det blå.

Jaha.
Det var det det.

Lite förvirrat och generat ser de på varandra. Någon kanske rycker lite tvivlande och förvånat på axlarna. Där åkte han iväg. Och lämnade oss kvar med alla frågor. Vad gör vi nu? Någon blir kanske till och med förbannad. Hytter med näven mot skyn och skriker: ”Kom tillbaka med dig!”

Jesus verkar ganska lugn och förvissad om att detta ska gå bra. Människorna har förstått, säger han till Gud. Jag är inte lika övertygad. Jo, förstått har vi kanske, men gillar vi det vi hört?

Det finns en hamburgerkedja som har som slogan ”Have it your way”. Du får som du vill. Det gillar vi. Jag tror på mitt sätt. Jag har min bild av Gud. Man behöver ju inte tro på allt som står i bibeln.

Nej, men det är ingen buffé där man kan välja och vraka.
Jesus gick här på jorden.
Han gav oss tydliga regler.
Ett tydligt mål. En vision.
Och redskap för att nå dit.
Sen försvann han.

Det borde räcka, tycker man. Jesus verkar iallafall tycka det. Men vi ville något annat. För inte var det ansvar vi ville ha. Det är väl bättre om Gud fixar allt som vi människor ställer till.
Ska man behöva ta ansvar för vad man gör och säger?

Vi tänker bara på oss själva.
Vi söker snabba fixar och kickar.
Vi krigar mot varandra.
Vi förstör vår planet.
Vi slår oss fram på andras bekostnad.
Vi dyrkar våra pengar och prylar.

Det finns till och med människor som lägger skulden för allt detta på Gud. Det är ju väldigt bekvämt.
Hur kan man tro på Gud när människor svälter ihjäl? Ja, inte är det Gud som roffar åt sig på de fattigas bekostnad så att fetma blivit vår nya folksjukdom.

Hur kan man tro på Gud när det finns så mycket krig och elände i världen? Ja, inte är det Guds händer som håller i vapnen.

Gud har, genom Jesus, gett oss tydliga instruktioner.
Älska varandra. Ta hand om varandra.

Han har gett oss regler. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Älska Gud över allting och din nästa som dig själv.
Döm inte andra. Låt den utan synd kasta första stenen.

Han har gett oss redskap.
Vi finner styrka och visdom i bibeln.
I bönen kan vi hämta kraft.

Så vad är problemet?
Du och jag.
Jesus lämnade oss inte i sticket på Kristi himmelsfärd.
Han sparkade oss ut ur boet, för vi är flygfärdiga.
Så nu är det upp till oss.
Vi väljer vilken värld vi vill leva i.

Ett litet under!

Bild

20170409_141328201_iOS

Några veckor senare var det pompa och ståt, fullsatt kyrka och konfirmation. Men när den här bilden togs stannade vi upp runt det lilla och enkla. Det var bara vi, de allra närmaste i familjen, en tonåring och ett dop. Och ibland är det i det lilla man anar det stora. Ett dop. Ett ”Ja!”. Ett under.

Helt ovetenskapligt känns det som att trenden vänt. Innan var nästan alla i konfirmandgrupperna döpta. Sedan blev det allt vanligare att några var odöpta i varje grupp. Nu upplever jag det som att dopen kommer allt mer sällan igen. Antingen började fler föräldrar låta döpa sina barn igen för fjorton år sedan. Eller så är det färre odöpta som konfirmerar sig hos oss.

I vilket fall som helst blir jag i hemlighet lite glad varje gång en konfirmand inte är döpt. För då får jag vara med om ett litet under!

Håll ut. Det blir det mörkare igen. Snart är det jul!

Vi satt och drack kaffe på jobbet idag när vi konstaterade att det redan är fredag igen. Hjälp vad fort veckorna går. Ja, hela livet.
”Håll ut. Det blir det mörkare igen. Snart är det jul.” sa jag ironiskt för precis så känns det. När ska man få stanna upp och njuta?
Vi har i dagarna planerat vem som tar vilken gudstjänst i jul. Vi har planerat inför konfirmanderna i höst. Vi lever liksom hela tiden i framtiden.

Så nu har jag har börjat ladda inför påsken. Än en gång ska ljuset besegra mörkret och livet vinna över döden. Och i påsken försöker jag hitta inspiration i mitt eget liv.

För samtidigt händer samma sak i naturen. Dagarna blir längre och ljusare. Livet återvänder till våra vintertrötta kroppar.
Då gäller det att leva här och nu. I uppståndelsen!

Tids nog ska mörkret återvända. Men tills dess måste vi ta vara på ljuset. Vi kommer aldrig få stanna upp och njuta. Det är något vi får ta tag i och bestämma oss för att göra. Annars missar vi det där som rusar förbi. Det där som är livet.

Välkommen tillbaka!

Bild

20170309_101038846_iOS

Jag tycker mig ana en väldigt liten försiktig trend. Den senaste tiden har jag hört människor komma in på vår expedition och fråga hur man gör för att bli medlem i Svenska kyrkan. Det handlar bara om ett par stycken, men jag reagerar eftersom det inte är det man brukar höra. Och dessutom fylls jag av en otrolig glädje.
Nyfiken som jag är var jag bara tvungen att fråga en kvinna som fyllde i sin inträdesblankett härom veckan. Varför vill du gå med? Så här svarade hon:

”Jag valde att gå ur svenska kyrkan när jag var 19 år av väldigt personliga skäl. Sedan har åren gått, livets alla skeenden kommer och går utan att man tänker på hur val man gör verkligen påverkar en. När jag flyttade till Anderslöv hände något, för mig magiskt, jag mötte kärlek och passion jag aldrig för känt i någon församling tidigare. Anderslövs församling är så otroligt närvarande och kärleksfull att man alltid känner sig välkommen och sedd – det har gjort mitt val väldigt enkelt, jag är återigen medlem i svenska kyrkan och mycket glad över mitt val och beslut.”

Tack för de fina orden. Och välkommen tillbaka!

En förälders bön

Gud, jag tackar dig för mina barn.

Jag ber dig att de växer upp snabbt och tryggt, så att jag vet att det går bra för dem. Att de hittar kärlek och en plats i livet. Att de klarar att stå på egna ben. Samtidigt hade det varit bra om de växt betydligt saktare. För jag vill ha dem hos mig så länge jag kan. Jag tycker om att de är beroende av mig, och behöver mitt stöd och min hjälp. Jag vill inte sluta med sagan på kvällarna, att hålla handen på väg till affären, och blåsa på sår.

Gud, det hade varit så skönt om jag fått tillbaka min frihet och självständighet. Att någon gång sätta mina intressen först. Att få egentid. Samtidigt vill jag att det dröjer innan den tiden kommer. Hur mycket jag än längtar efter stillhet och tystnad ibland älskar jag ett hus fullt med liv, rörelse, gympaväskor, kladdiga smuliga matbord och kompisar.

Gud, jag blir så trött på mina barn. De vill inte att jag tjatar, men de gör precis allt för att få mig dit. Jag snubblar över skor och väskor i hallen. Jag får alltid svaret ”Sen” om jag ber om något. Eller ”Inte nu”, ”Pallar inte” eller ”Varför ska jag…”. Samtidigt är jag så stolt att mitt hjärta brister när de gång på gång visar att de håller på att växa upp till medkännande, begåvade, kloka människor med ett visst mått av hyfs och redighet.

Gud, jag vet att de måste få sina hjärtan krossade. Att de måste bli svikna och besvikna. Att de ibland kommer tappa sugen och känna att hela världen är emot dem. Jag vet att detta är livet och att man växer som människa genom det. Men om vi kunde göra ett undantag för just mina barn hade det varit toppen. Hade jag kunnat hade jag gärna tagit allt det där så att de slapp. Jag är härdad. Jag har varit med förr. Men jag vet att det inte går. Och jag vet att mitt hjärta ändå kommer att krossas tillsammans med deras. Varenda gång. Så så får det bli.

Jag känner själv att jag svamlar och att denna bön, ärlig som den är, inte är särskilt logisk eller konsekvent. Min viktigaste uppgift som förälder, nu och i framtiden, är att vara där för mina barn. Och det är faktiskt allt jag ber om, Gud. Att få vara där. Amen

Det är jag som måste våga tro!

Bild

konflapp

Jag har jobbat med konfirmander i snart 30 år. Varenda år blir jag förvånad och överraskad över hur trevliga och intresserade dom är. Det är som om jag inte vågar tro att det håller. Att Gud, Jesus, gudstjänster och kristendomen kan ge ungdomar något idag. Jag vill att det ska vara så. Men vågar jag tro att det är så? Nej, uppenbarligen inte. Och jag har försökt lista ut varför.

Som man känner sig själv känner man andra. Och fjortisen Jonas tyckte det var kul att bli konfirmerad. Men det var inte Gud som drog, det var vänner och tjejer. Och gott fika. Gudsbiten störde inte mig, men det var inget som direkt intresserade mig. Så på något sätt utgår jag nog från att mina konfirmander är som jag var. Och det är verkligen att underskatta dom.

Förr fanns det fördomar på ett annat sätt. Kyrkan och Gud var mesig. Men dagens ungdomar är ganska nollställda. De har ingen direkt åsikt om Gud och kristendomen. Det kan vara dåligt på det sättet att de inte har några förkunskaper och traditioner med sig när de blir konfirmander. Men det positiva är att de inte bär på en massa negativa fördomar heller. Fördomar som jag förr var tvungen att ta mig igenom innan jag kunde börja nå konfirmanderna.

Förr var det fler som konfirmerade sig. Det sköna med att det är betydligt färre nu är att man slipper alla de där som inte ville. Som var där på grund av traditioner, tvingade av föräldrarna, eller grupptryck (alla andra gjorde ju det).
Det var ofta de som störde och sög energi ur gruppen. Jag glömmer aldrig en kille som kaxigt såg mig i ögonen och sa:
”Du ska ha djä**igt klart för dig att jag bara gör det här för presenterna.”
Då lutade jag mig fram och sa:
”Och du ska ha djä**igt klart för dig att det gjorde jag också. Se hur det gick för mig!” och så pekade jag på min diakonkrage.
Han gick tyst därifrån.

Det här kan vara förklaringar till varför jag är som jag är. Men det är ingen ursäkt. Jag måste sluta bli förvånad varje år och börja tro på riktigt att det håller. Det är det minsta jag kan göra för alla underbara ungdomar som faktiskt väljer att konfirmera sig. För att de vill!