En helt vanlig tisdag kl.20.43

Bild

20170214_194926416_iOS

Det är tisdag och Ungdomsgruppen träffas. Det är alla hjärtans dag och lite manfall eftersom folk är halvkrassliga så här mitt i februari. Vad har ett gäng sextonåringar att prata om? En hel del, visar det sig. Detta är inte den häftigaste programpunkten på terminsprogrammet. Vi använder ingen teknik eller några skärmar. Ingen musik dunkar i bakgrunden.

Ändå är det inget tvivel om att detta är kul och viktigt, och tongångarna går stundtals höga. Könsroller, jämställdhet, gymnasieval och om Gud är kille eller tjej avhandlas.

Ibland tror jag att jag i mina möten med människor i alla åldrar tvivlar på, eller underskattar, vad vi i kyrkan är så fantastiskt duktiga på. Att skapa mötesplatser där vi blir sedda och lyssnade på, och får ta plats och vara en del av en gemenskap. Där vi får vara och tycka olika. Där det finns rum för våra innersta tankar och känslor.

Så jag tackar Gud för denna tankeställare, en helt vanlig tisdag.

Världens bästa arbetslag!

Bild

img_0687

Igår var vi med personalen på Utmaningarnas hus för att svetsa oss samman och ha kul. Då slog det mig att vissa saker tar man för givet. Till och med människor kan man ta för givet. Och ibland blir det aldrig av att man säger det man känner. Så detta inlägg blir en hyllning till mina underbara arbetskamrater i Anderslövs församling. Världens bästa arbetslag!

Jag känner mig alltid trygg, även när jag gör bort mig. Det gör att jag vågar lite mer.

När jag missar eller strular till det får jag aldrig höra att jag är dålig. Jag får höra: ”Det fixar vi. Jag hjälper dig.”

Varje dag när jag kommer hem från jobbet har jag skrattat minst en gång.

Vi är olika och inte alltid överens. Men vi lägger inte tid och energi på intriger och skitsnack.

Vi är stolta tillsammans över det vi gör i vår församling. Även det som just jag inte varit direkt involverad i.

Vi har olika titlar, utbildningar och arbetsuppgifter. Men det märks inte när vi är tillsammans.  Vi behövs och är viktiga allihop.

Så tack för att ni finns. Varenda en av er!

personalfoto2016-018

 

Det är jag som måste våga tro!

Bild

konflapp

Jag har jobbat med konfirmander i snart 30 år. Varenda år blir jag förvånad och överraskad över hur trevliga och intresserade dom är. Det är som om jag inte vågar tro att det håller. Att Gud, Jesus, gudstjänster och kristendomen kan ge ungdomar något idag. Jag vill att det ska vara så. Men vågar jag tro att det är så? Nej, uppenbarligen inte. Och jag har försökt lista ut varför.

Som man känner sig själv känner man andra. Och fjortisen Jonas tyckte det var kul att bli konfirmerad. Men det var inte Gud som drog, det var vänner och tjejer. Och gott fika. Gudsbiten störde inte mig, men det var inget som direkt intresserade mig. Så på något sätt utgår jag nog från att mina konfirmander är som jag var. Och det är verkligen att underskatta dom.

Förr fanns det fördomar på ett annat sätt. Kyrkan och Gud var mesig. Men dagens ungdomar är ganska nollställda. De har ingen direkt åsikt om Gud och kristendomen. Det kan vara dåligt på det sättet att de inte har några förkunskaper och traditioner med sig när de blir konfirmander. Men det positiva är att de inte bär på en massa negativa fördomar heller. Fördomar som jag förr var tvungen att ta mig igenom innan jag kunde börja nå konfirmanderna.

Förr var det fler som konfirmerade sig. Det sköna med att det är betydligt färre nu är att man slipper alla de där som inte ville. Som var där på grund av traditioner, tvingade av föräldrarna, eller grupptryck (alla andra gjorde ju det).
Det var ofta de som störde och sög energi ur gruppen. Jag glömmer aldrig en kille som kaxigt såg mig i ögonen och sa:
”Du ska ha djä**igt klart för dig att jag bara gör det här för presenterna.”
Då lutade jag mig fram och sa:
”Och du ska ha djä**igt klart för dig att det gjorde jag också. Se hur det gick för mig!” och så pekade jag på min diakonkrage.
Han gick tyst därifrån.

Det här kan vara förklaringar till varför jag är som jag är. Men det är ingen ursäkt. Jag måste sluta bli förvånad varje år och börja tro på riktigt att det håller. Det är det minsta jag kan göra för alla underbara ungdomar som faktiskt väljer att konfirmera sig. För att de vill!

Silikon eller Dialog?

Diakon är inget lätt ord. I mitt arbete bland barn och ungdomar har jag kallats det mesta. Dialog. Silikon. Oftast präst, faktiskt. Och det är ju inte så konstigt, det där med att jag kallas präst. För gemene man är en människa i frimärksskjorta just en präst.
När man då inte är präst blir folk konfunderade. Då menar jag de vuxna, barn bryr sig inte särskilt.
— Men du ska bli präst så småningom väl?
— Är du någon sorts halvpräst?
Också det underförstådda, som ingen vågar säga:
— Var du för dum för att bli en riktig präst?

Nu är det så att jag råkar vara väldigt stolt över att vara diakon. Det är mitt kall. Jag är inte för dum för att bli präst, jag var klok nog att bli diakon. Och jag är en hel diakon, inte en halv präst. Och jag har aldrig valt bort att bli präst, jag har valt att bli diakon. Med hela mitt hjärta.

Förr irriterade människors okunskap mig. Jag blev kränkt och kände mig förorättad. Och jag försökte förklara och undervisa om vad en diakon är. Men inte idag. Jag har mognat. Om någon frågar:
— Är du präst eller?
Så svarar jag:
— Typ.
För det är inte viktigt att alla människor vet vad en diakon är. Huvudsaken är att jag är trygg i mitt val och mitt kall. Däremot är det viktigt för mig att människor märker vad jag är. I vad jag säger och vad jag gör. Därför blev jag så fantastiskt glad när jag gick över skolgården en dag, på väg till en klass som jag skulle besöka. Då är där en liten kille som stannar upp när han ser mig, och så utbrister han:
— Det är ju du, öh…öh… Kärlek och respekt!
Han mindes inte mitt namn, och inte min yrkestitel. Däremot hade han förstått vad jag pratade om. Och stod för.
Det var med stolta steg jag korsade skolgården den där dagen. Det var då jag mognade och lade all min stolthet åt sidan.
Så därför får den här bloggen heta “Kärlek & Respekt”. Det är ju mitt namn ;o) Och det jag står för!