Skolklasser på besök

Maj månad innebär skolklasser på besök i Storkyrkan. Hundratals barn och ungdomar strömmar in under valven varje dag. Några kommer åkande från Mälardalen, andra från skolor i City. Några kommer för att bese St Göran, andra svarar på frågor om Gustav Vasa och Vädersolstavlan. Inte så få kommer för att prata med oss präster och ställa frågor om kristen tro: vad är tro, hur gör man när man tror, vad skiljer protestanter från katoliker, varför viger ni samkönade par, är ett odöpt barn lika fint som ett döpt barn, har ni präster verkligen tystnadsplikt också om någon berättat att en mördat någon.

Under maj månad kommer också studenterna som sysslar med fördjupningsarbeten i allt från kyrkans arbete med hemlösa till renovering av kulturhistoriska miljöer. Alla kommer de till Storkyrkan, för den har ju sett det mesta under sina snart 750 år. Om nu Sverige är ett sekulärt land, innebär det inte att ungdomars nyfikenhet på kyrkan upphört.

En intressant grupp som kommer på besök är muslimska skolbarn. Också de kommer i hundratal, nästan alla SFI-grupper gör ju stadsvandringar där Storkyrkan ingår. De vill tala om Jesus, om fasta och om bön. Just kring bön blir det spännande samtal. Jag brukar säga att vi står upp och sjunger när vi ber, medan muslimer faller på knä. Det är inte bara en teknisk olikhet. Det visar också en skillnad i attityd. För många muslimer är religiös tro att förstå att man är skapad och sedan buga för skaparen. För oss i Europa handlar också kristen tro om att inse att vi är skapade, men vi kristna tackar, sjunger och lovprisar skaparen, snarare än bugar. För oss skulle buga innebära en underkastelse, som känns lite främmande. När jag lyssnar på de muslimska ungdomar inser jag emellertid att det för dem också finns en aspekt av kunskap och insikt dold i bugningen. Den som bugar gör det för att hen insett livets djupare sanningar. Bugningen är ett slags tecken på makt: jag har förstått och därför bugar jag.

Det påminner mig återigen om språkens trubbighet. Vi använder ständigt ord både konkret och metaforiskt, och vi använder kulturella nycklar för att tolka orden. När kulturer möts, fungerar inte alltid nycklarna och metaforerna stelnar och kan då bli till murar. Ord både stänger och befriar.

Ulf Lindgren

Samhälle och existens

Idag och igår pågår en stor konferens i Malmö om samhälle, media, politik och religion. Här möts journalister, kommunpolitiker, muslimer, judar och kristna. Ärkebiskopar och konstnärer funderar tillsammans över vad tro är och hur den kan gestaltas. Målet är inte att ge svar utan att visa på djupet som döljer sig bakom frågorna. Några av mina personliga reflektion tar avstamp i diskussioner som handlat om:

  • Stat och samhälle är två olika ting. Religion bör inte ha med staten att göra men har i högsta grad med samhället att göra.
  • Religion är en privatsak i så måtto att religionen ofta utgår från människan inre möte med det heliga, men religionen förblir aldrig enbart en inre upplevelse utan blir både en kraft för gruppen och är basen för värderingar i samhället.
  • Idag finns i vissa delar av samhället fler religiösa än ateister. Därför behöver media skriva om religion, precis som den skriver om sport. För att detta skall kunna ske behöver journalister mer kunskap om religiösa uttryck och det religiösa språkets särart.
  • En religiös tradition liknar inte ett politiskt parti där det finns en ledare och ett partiprogram. I varje sund religion finns en mångfald, annars blir det en enfald. Det finns mängder av olika kristendom bara i Svenska kyrkan, precis som det finns mängder av olika judendom bara i Stockholms judiska församling. Samma sak gäller islam.
  • Så fort det blir ett VI i en grupp, blir det ett DE. Då uppstår en sekt. Halva mänskligheten kan tillhöra en sekt. Målet behöver det vara att bygga ett JAG och ett DU, aldrig ett VI. I varje religiös grupp måste man därför sträva efter att säga emot, tänka olika, vara oense och ändå vara kvar och jobba tillsammans mot ett mål.

Ulf Lindgren

Nu börjar Omegakursen

På torsdag sker något helt nytt. På många ställen finns alfakurser, nybörjarkurser. Nu har vi istället en omegakurs, en kurs för den som inte vill ha ett svar utan vill bli utmanad och tänka i flera spår samtidigt. Under fyra torsdagar i april kommer vi präster i Domkyrkoförsamlingen att samtala kring kristen tro: vad tro är för något, vilken konsekvens kristen tro kan få eller inte få för mig idag, att man kan tro på olika sätt.

Plats: Jacobs kyrka kl 18.00-19.30. Ingen föranmälan. Ingen kostnad. Inleds med enkel mässa kl 17.30.

Nu på torsdag den 7 april inleder domprost Hans Ulfvebrand med att visa på olika sätt att se på vad tro är och vad syftet med tro kan vara. Sedan kommer Kristina Ljunggren att ge ett exempel på vad kristen tro idag kan vara: att tro i dödens närhet, tron som något som bär när allt annat rasar samman.

Torsdagen den 14 april är det Ted Harris som berättar om olika gudsbilder, hur och varför de växer fram och kan förändras, samt hur tro kan ha med växande och livskraft att göra.

Ulf Lindgren

Vad är heligt?

Vi läser regelbundet i media om hur människor straffas och till och med dödas för att de kränkt något som ansetts vara heligt. Ofta ställs då det tolerant Väst mot det barbariska Öst. Vi bör därför komma ihåg att också den kristna kyrkan har en lång tradition av att vara trospolis och straffa människor för att de trott fel eller kränkt det heliga. Miljoner människor har dödats i Europa av kristna som ansett sig skydda heliga värden.

Frågan är dock vad som är heligt. Texter, platser, föreställningar kan uppfattas som heliga. Ofta glömmer vi dock bort att det finns något som är mer heligt än allt detta. Lyssnar vi på Jesus är han väldigt tydlig: människan är heligast av allt. Ständigt sätter han den enskilda personen före regelverk och heliga principer.

Människan är heligast eftersom hon är skapad till Guds avbild. I henne bor Gud. Att avrätta en människa för att hon kränkt det heliga är därför att själv begå ett ännu större brott mot det heliga.

Den kristna kyrkan har haft svårt att ta till sig vidden av denna grundtanke hos Jesus. Det krävdes hela Upplysningstiden på 1700-talet och psykologins framväxt kring förra sekelskiftet för att perspektivet skulle flyttas från ting till person. Intressant nog har det varit civilrättsliga processer som brutit upp hål i murarna. Först Calas-affären i Toulouse där Voltaire engagerade sig och så Dreyfus-affären där Zola anklagade. Den första handlade om mord och avrättning i en katolsk-reformert konflikt och den andra om landsförvisning av en jude. Där stod princip mot individ, och individen segrade oväntat.

När vi idag kritiserar bristen på respekt för mänskliga rättigheter i andra länder och kulturer bör vi komma ihåg det tagit Västeuropa åtskilliga sekel att komma till en punkt där vi faktiskt respekterar Jesu ord. Först när kyrkan fick hjälp av modiga författare och kritiker lyckades hon bryta sig ur sitt ideologiska fängelse.

Ulf Lindgren

Påsknattens predikan

Den gammaltestamentliga texten handlar om hur Israels folk lämnar Egypten och går rakt genom havet. Den nytestamentliga texten skildrar hur kvinnorna som kommer till graven finner den tom.

Hur ni länge orkar man hålla en pinne så här? Några minuter bara. Det var så Moses stod när folket skulle gå genom havet. Moses gick inte först. Han stod där med utsträckt arm – och alla skulle titta på honom. Och han blev också trött i armen. Om vi går ner till Synagogan och pratar med rabbinerna där hör vi att det är just Moses arm de talar om, inte om havet som klövs och allt annat märkligt. Utan armen som skulle sträckas ut.

För allt handlar egentligen om hakan. Om man har hakan nerfälld, så orkar man inte se framåt. Men om man lyfter hakan öppnar sig framtiden och man går framåt. Det är just detta påsken handlar om, att lyfta hakan. För både berättelsen om uttåget ur Egypten och Jesu död och uppståndelse är berättelser om oss, här och nu. Moses stod inte där med sin stav, Jesus dog inte. Moses står där med sin stav nu, och Jesus dör varje dag. Så har både judar och kristna läst bibeltexten under årtusenden.

För fångenskapen i Egypten handlar om att vara fast i ett destruktivt mönster: det kan vara något så destruktivt som ett missbruk, men det kan också vara en arbetsplats, ett äktenskap, en självbild. Något som stänger in mig i mig själv, som begränsar mig, som gör mig fången. Ur detta finns en väg ut, men då måste vi lyfta blicken. Därför håller Moses upp sin stav. När Moses blev trött sänkte han händerna, och då sänkte också folket sin blick och började titta på havet och då strömmade vattnet tillbaka. Då sprang några fram och hjälpte honom att hålla händerna uppsträckta. Så länge folket lyfte blicken, tittade uppåt, lyfte hakan, kunde de passera genom vattnet.

Det är ju därför kyrkor är så höga, för att vi skall lyfta hakan när vi kommer in och lyfta blicken när vi ser alla torn i stadsbilden. Där är därför jag står här uppe. Inte för att jag är märkvärdig eller mina ord speciella, utan för att vi skall träna oss i att lyfta blicken. Gör vi det här så kanske vi orkar göra det i vår vardag.

Det är därför Jesus hänger på ett kors. För att vi skall lyfta blicken och se honom. Se att han går före oss rakt ut i havet, rakt ut i det som skrämmer. Det ser ut som om han tycks gå under, men döden kan inte krossa honom, havet inte överskölja honom. Jesus lever, i ny och annan form.

På långfredagen lyfte vi blicken och tittade upp mot korset. Idag kommer konsekvensen av att vi lyfte blicken. Nu ser vi ljuset, nu ser vi livet från ett annat perspektiv. Mörkret finns kvar, men i mörkret lyser ett ljus. Döden finns kvar, men ur döden finns en väg vidare. Det är det påsken handlar om tänker jag: fortsättning, förvandling.

Det är därför kyrkor är byggda med altaret i öster. Så att solen som går upp i öster kan lysa rakt in i kyrkan, varje dag. För att berätta att vi uppstår, varje dag.

Vi har flera små rum här i Storkyrkan, ett finns där inne, ett annat uppe i tornet och ett där borta. Där sitter vi präster och vår diakon Mikael varje dag och får vara med om påsken gång efter gång. Vi får samtala med människor från olika delar av jorden, från olika religiösa traditioner, samtala om det som är viktigt i livet, om död, smärta, förtvivlan, maktlöshet, rädsla. Hit kommer människor som fått dödsbud från fjärran länder, som just tagit avsked av sina föräldrar på Södersjukhuset, som hos läkaren fått reda på att de är döende, som kämpar med missbruk sedan åratal, som blir slagna av sin livskamrat, som är fulla av hat mot sina barn eller sina föräldrar.

Medan de sätter ord på sina känslor och vi lyssnar och kanske ställer en fråga så händer något. Personen börjar lyfta hakan, börjar se framåt, se möjliga vägar ut ur det mörker den befunnit sig i, börjar sätta ord på att han eller hon faktiskt skulle våga bryta upp. I det ögonblicket börjar de sin vandring rakt genom havet, de törs se rakt ner i dödens mörker. Då känns det ibland i hela rummet som att en stor sten rullas bort, ett ljus börjar lysa i ögonen, ibland ställer sig personen t o m rakt upp och säger NU lever jag igen. Då är det uppståndelsen jag och mina kolleger fått vara med om, gång efter gång.

Så visst tror vi präster på uppståndelsen. Vi ser ju den med våra egna ögon varje vecka, hur det som var dött får liv, hur det som varit inlåst blir utsläppt, hur ljuset lyser i mörkret och hur mörkret inte begriper sig på ljuset, inte får makt över det och inte någonsin kan besegra det. Amen

Ulf Lindgren

De heliga tre dagarna

Påsken ligger framför oss. Tre dramatiska dagar då hela Kristusmysteriet avslöjas.

På skärtorsdagen läser vi om hur nattvarden instiftas men också om hur Jesus fängslas. Då kan de gudstjänstbesökare som vill komma fram i Jakobs kyrka och få sina händer tvättade till minne av hur Jesus tvättade fötterna på sina lärjungar. Mot slutet av gudstjänsten dukas altaret av, allt bärs ut och ljusen släcks. Skärtorsdagmässan firas kl 17.30 i Jakobs kyrka och kl 19 i Storkyrkan.

På långfredagen kl 11 är det gudstjänst i Storkyrkan. Då läser vi om Jesu korsfästelse och det sista ljuset släcks.

På påskaftons natt kl 23 tänds så Kristusljuset på nytt, ropet ljuder över hela Gamla stan att Kristus är uppstånden. Långsamt tänds Storkyrkan upp, musiken återvänder, altaret kläs och biskopen döper och konfirmerar 6 vuxna.

Välkommen att följa påskens drama, från gemenskap till mörker, från mörker till ljus och ny gemenskap med den Gud som lovat att vara med oss, hos oss och i oss.

Ulf Lindgren

Var fanns Gud när oskyldiga dödades i Bryssel?

Ännu en gång dödas människor mitt i sin vardag. Mitt i hjärtat av Europa, och samtidigt på så många andra platser runt jorden. Ännu en gång undrar vi varför Gud låter sådant hända. Varför griper du inte in Gud? Varför förhindrar du inte att människor fylls av hat, dödar och blir dödade?

Det finns inga absoluta svar på dessa frågor.

Kyrkan har genom sin historia försökt formulera två svar.

Det ena handlar om att människan fått en fri vilja och själv måste ta ansvar för sina gärningar. Hon kan välja att göra det goda, och därmed kan hon också välja att göra det onda. Människan kan använda den delen av sin hjärna som lockar fram rädsla, hat och skräck, men hon kan också använda andra delar av hjärnan som istället släpper fram empati, medmänsklighet och förtröstan. Det valet har vi alla, varje dag, varje timme. Den store medeltida teologen Thomas av Aquino sa att Gud lämnat en liten del av kosmos tom,  och i det tomrummet kan människan få utvecklas fritt, utan att Gud tvingar henne till något.

Det andra svaret på frågan om lidandet blir extra tydligt under Stilla veckan och Långfredagen som ligger framför oss. Gud visar i Jesu gestalt sin maktlöshet, sin vilja att i sin egen kroppslighet erfara ångest, smärta och död. Den Gud vi tror på tar inte bort lidandet utan går själv in i det. Den Gud vi tror på räddar oss inte från livet utan till livet. Den Gud vi tror på dör själv för att visa oss alla att vi aldrig är ensamma, inte i ångesten, inte i lidandet, inte ens i döden.

När oskyldiga dog i Bryssel igår, dog Gud med dem.

Ulf Lindgren

Dödade judarna Jesus?

Vi går nu in i påsken och möter därmed också det uttalade anti-judiska budskap som förmedlas i bibeltexter, psalmer, liturgiska sånger och de stora passionerna av bl a Bach. Judarna framställs som ansvariga för Jesu död. Än idag ropas i vissa länder gudsmördare efter judar på gatan. Under långa perioder i Kyrkans historia gick kristna direkt från påskens gudstjänster till de judiska kvarteren och slog ihjäl judar, dränkte dem i brunnar eller brände dem i deras synagoger. Den kristna kyrkan bär ett tungt ansvar för den antisemitism som tillåtits växa i styrka, sekel efter sekel.

Så vad svarar vi på frågan: dödade judarna Jesus? Svaret är tydligt nej. Endast den romerska ockupationsmakten kunde utdöma och utföra dödsstraff. Det är romarna som dödar Jesus.

Var då judarna ansvariga för Jesu död? Det låter ju evangelierna påskina. Här är svaret inte lika enkel. Vid tiden för Jesu liv var judarna splittrade i olika ekonomiska grupper, olika sociala grupper och olika religiösa grupper. De var dessutom redan då splittrade i de judar som bodde i området som är dagens Israel och de som bodde i den hellenistiska världen runt Medelhavet. De judar som ropar Hosianna, när Jesus rider in i Jerusalem, är därför inte samma judar som ropar korsfäst några dagar senare. För prästerna i templet i Jerusalem framstod Jesus förmodligen som ett direkt hot. De var ansvariga för att sprida sin oro till romarna. De bar ett ansvar ett ansvar för hans död – men detta ansvar ligger inte på alla judars axlar. Jesus, hans lärjungar och hans anhängare var ju alla judar….

Varför kallar då evangelierna denna lilla grupp för judarna och inte för prästerna i templet? Svaret är delvis ganska enkelt: de som skrev evangelierna ville nå just romerska medborgare och då var det inte så diplomatiskt att skylla Mästarens död på just dem.

Antisemitism handlar emellertid inte bara om att skylla Jesu död på judar genom tiderna. Antisemitism handlar också om att inte vilja lära av judar, och med deras hjälp läsa bibeltexten som ett ständigt pågående nu. Varje gång vi läser bibeln och tänker att dess viktigaste syfte är att beskriva händelser i flydda tider, bryter vi mot den mest centrala tesen i judiskt tänkande: bibeltextens viktigaste funktion är att berätta om NU, om oss som lever i detta ögonblick och väcka oss så att vi tar ansvar för våra liv och öppnar oss för Guds närvaro, nu.

Påskens budskap väntar på oss. Påskens berättelser bjuder in oss till att se på våra liv med nya ögon. Påsken kräver av oss att vi låser in antisemitiska tendenser i historiens soptunnor och låter dess kraft fylla oss i vår vardag – idag, såsom judarna alltid gjort och gör.

Ulf Lindgren

Johannespassionen i St Jacob

Bach har komponerat musik till både Matteus- och Johannesevangeliets beskrivningar av Jesu död. Texterna skiljer sig åt på flera punkter, och Bach har tagit fasta på dessa olikheter i stämningar och händelser och låter dem träda oss till mötes i musiken.

I Jacobs kyrka finns en lång tradition att framföra stora musikverk. Denna gång är det ungdomskören under ledning av Mikael Wedar som begår Johannespassionen. I den korta film som ligger på vår hemsida kan du lyssna till hans tankar och höra Bach i bakgrunden.

Vill du trollbindas mer, kom till Jacobs kyrka nu på lördag kl 15.

 

Ulf Lindgren

Våld och religion

Karen Armstrong, den engelska nunnan som lämnade klostret och blev religionshistoriker, har skrivit ett stort antal spännande böcker. Nu har hon undersökt våldet och religionerna. Med tegelstenen Med Gud på vår sida eller på engelska Fields of blood undersöker hon flera tusen år av mänskligt beteende. Hon börjar med att dra en linje från människans hjärna och neurofysiologi, hennes samvete, andliga behov till skillnaden mellan jägar- och jordbrukssamhället. Redan där visar hon att religionen både försöker hantera människans aggressivitet och kuva den, och samtidigt ändå används av andra just för att legitimera organiserat våld. Denna dubbelhet, religion som bruk och missbruk, följer hon sedan genom historien och ser hur den gång på gång dyker upp i olika religiösa gestalter. Ingen religion har varit förskonad från dessa tendenser. Kristendomen har snarast varit mer utsatt än andra religioner på grund av att staten så ofta använt kyrkan som ett verktyg för sin maktutövning.

De sista hundra sidorna ägnar hon åt 1900-talet. Hon visar hur modernitet, sekularism, kolonialism försökt göra religion till en privat angelägenhet och därmed skapat mångdubbelt mer våld än någonsin tidigare i historien. Hennes slutsats är alltså att religioner i sig inte skapar våld, snarare tvärtom, men att religioner ofta använts av makten för att legitimera det organiserade våldet.

Boken är viktig för alla som tycker att våld är religionens fel istället för människans.

Ulf Lindgren