Kenneth Landelius – igen!

Vi har köpt vingar för pengarna och flyger till Rom på lördag. Det är Giro Italia i full speed genom hela Italien. Mästarna cyklar så det ryker, men vi är trettionio pers som har fixat en riktigt läcker buss istället som tar oss upp till Den Helige Fransiskus trakter. Så om inte helgonen kommer till oss, så kommer vi till dem. Det är där dem är. S:ta Clara och Fransiskus. Assisi! Det här blir upplevelser och erfarenheter som ingen kommer att ta ifrån oss. All mark är helig, men jag glömmer aldrig när jag – då tjugotvå år – vandrade Via Dolorosa genom det gamla Jerusalem. Så inte för mycket packning. Bara staven och repet! Apostolisk enkelhet i Fransiskus anda!
Ja, visst ja! Höll på att glömma att berätta. Jag drar igång en ny blogg snart; Voice of Stockholm, men Kenneth Landelius – igen! är kvar!

Ingen har någonsin sett Gud. Det är sant. Så står det skrivit. Men det står också att Gud är kärleken. Den har vi alla sett nångång och har erfarenhet av. Säga vad man vill om näringsläror, vitaminer och mineraler. Men det är när man blir del av eller får se kärleken i verksamhet som man blir till. Shakespeare fångade det i meningen; Kärlek lever av att kärlek se. Så nu är det detta som gäller. Tryck på sök och var uppmärksam. Den förunderliga kärleken låter sig ses och bygger upp hela vår varelse. Tro, hopp och kärlek. Dessa tre och störst av dem är kärleken! Det är inte lätt, men det är stort! För övrigt gott folk. Backen är vit! Det är vitsippor som växer sig till en stor och underbar kärleksförklaring från den älskande Guden.

Vi svenskar är naturfreaks! Det är ju så förunderligt vackert där ute i lund och mark att ny fröjd får varje sinne! Det är verkligen så som i Wallins vårpsalm att vi går som i drömmar.När jag kom till Österhaningebygden i höstas var det grått och kallt. Man frös och snodde ihop sig när man steg av pendeltåget i Handen. Så kommer påsken med sitt förunderlighetsbudskap om vändningen och öppnar dörren för själen att stiga ut i allt det som väntat på att få stiga fram igen. Det är alldeles blått av scillor i backen därborta! Det verkar som att vi svenskar identifierar oss med allt detta. Vi heter ju Blomkvist, Åkerblom, Sjöstrand och Grankvist! Vi lämnar staden och åker rakt ut i dessa landskap bara för att hämta kraften och kanske för att se oss själva i detta växande.Det är stort! Så välkommen Sköna Maj. Vi förlovar oss med dig, medan skogen kläder sig som brud!

Solen skiner över Kalmar Domkyrka. Den verkar vara helt nyrenoverad. Han går bort till huvudingången och ser en skylt ovanför som berättar att den stod färdigbyggd år 1703. När han kommer in i det stora vackra kyrkorummet med sina vida, vita valv och sidoläktare är det som att det öppnas ett valv inom honom. Han går sakta genom rummet och ser upp mot den praktfulla altaruppställningen och den rikt skulpterade predikstolen. Överallt i golvet finns det gravhällar och epitafier längs väggarna som återspeglar den svenska stormaktstiden. Dessa märkliga rum ger en slags trygghet. Man ingår i en historia. Det finns en kontinuitet bakåt genom århundradena som bildar en siluett till hypen i nuet. Det är detta nu som griper sig in i Vilgot Schön nu. Har är ju redan där. Om inte nu, när då, tänker han. Allt måste ske här och nu i detta ögonblick. Allt skall börja nu. Det gamla får vara förgånget och dränkt i ett glömskans hav. Borta vid en av de mäktiga kyrkväggarna finns det böcker till försäljning. Han står på avstånd och mediterar över boktitlarna Modet att ingenting göra och Det bländande mörkret. Det känns som att det räcker med dem formuleringarna. Mod, ingenting, bländande mörker. När han vänder sig om ser han en ljusgestalt uppe vid altaret. Det är en människoliknande gestalt med ett skimrande ljussken som är riktat i riktning exakt där Vilgot står. Han ser sig omkring. Domkyrkan är alldeles tom. Det finns inga här. Han är ensam med ljusskenet som han ser rakt in i. Vilgot lyfter sina händer och ser att ljuset träffat dem. De är upplysta som om solen hade lyst på dem. Hela hans inre är på väg till ljusskenet nu. Han stannar invid det vackra altaret och är alldeles stilla nu. Så hörs en röst som sakta på ett nästan viskande vis säger: Vad söker du? Jag är här. Det hela är så konkret och påtagligt. Så helt och verkligt. Hela koret dränks in i ett guldliknande ljus nu. Vilgot hör sig själv samtala med detta Någon. Vilgot har fallit ner på knä invid altaret och låter allt i rummet svepa in över honom. Han vill inte ens blinka och ännu mindre blunda för allt därinne är så vackert och så rätt. Allt skall ses. Tiden här stod fullkomligt stilla. Han vet bara att detta kommer alltid att finnas. Så reser han sig och ser att ljuset nu avtar och väggarna återförs in i sitt halvdunkla skepnad. När han kommer ut ur Domkyrkan ser han bort mot konditoriet på hörnan. Där ser han en pojke som vänder sig om och ser rakt in i honom.. Han känner igen hans ögon. Det är samma pojke med samma blick som han såg tillsammans med Newyorkmedarbetaren Adjaj i New York för nu snart tre år sedan. Pojken ler och Vilgot ler tillbaka. Precis som i New York den gången är torget liksom dränkt i nån slags ljus. Nu förstår Vilgot att han är sökt av Den Högre Makten. Han förmår inte sätta namn eller kategori på det här. Det bara är Något som slätar ut och gör allt jämt och tåligt.

Jag lutar mig sakta bakåt, tar ett djupt andetag och känner bara som om Något stort och mäktigt tar tag i hela Skapelsen och liksom skakar om den. Hela tiden är det Något. Det är Nytt och hållbart! Jag tror på fullt allvar att alla påskens böner rört sig rakt in i en stor kosmisk server där de omvandlas till en förnyelsebar energi som skickas tillbaka och träffar rakt in i våra inre domäner. Med inspiration från en ny psalm låter jag mitt liv formas till en bön, ett samtal, ett möte , ett in-för-liv-ande med detta gudomliga skeende. Så oändligt allt verkar! Det måste vara detta som fortsätter att vara Glad Påsk i mitt och allas liv! Utanför fönstret här i Österhaninge har en vacker skata satt sig på en tunn björkgren. Den ser ut över dem väntande fälten och vet att snart är det dags för nya vårtecken!

Det är något med den 12 april! Det känns som det är nån som ska firas. Nu vet jag vem det är. Vilken tur att blommorna hann iväg, men det blev en vecka för tidigt!

Födelsedagar skall firas bland människor i himmelen och på jorden.

 I Betlehem   var det fullt pådrag en gång. En nyfödd till! Där var utländsk representation  på plats, änglanärvaro och en stor himmelsk här som prisade Gud.  Oh, What a Night! Att födas är stort. Sånt firas! Här kommer en ny påminnelse om vår ”födslighet”. Den 12 april gäller detta. Innan detta dygn är över har det fötts 353.015 nya människor i världen. Lita på det!

 Män bygger flygplan och kör grävmaskiner, men vi kan inte bära och föda nya människor på jorden. Det kan kvinnan. Därför är Moderskapet det högsta ämbetet en människa kan inneha.  Det är en toppbefattning! Det finns ingen annan uppgift som är större. Ganska nyligen blev det några års studier vid Stockholms universitet och det nya Linneuniversitet  nere i Småland. Ofta kom Queerteorin upp på dagordningen som i stora drag går ut på att könsnormer är mer eller mindre sånt som varje ny tid konstruerar.  Manligt och kvinnligt finns egentligen inte mer än som inlärda roller.

Jättebra, sa jag, men ett skiljer er tjejer från oss killar här i hörsal E på Frescati. Ni bär och föder fram nya  människor. Vi är aldrig ens i närheten av en sådan position. Så vi killar här  står  idag i stram givakt för varje kvinna som med sin egen värkande  kropp gör nya födelsedagar möjliga. Så alla ni älskade Guds barn som föddes den tolfte dagen i månad april. Ni är många. Men alla är ni mycket speciella och oändligt värdefulla.  

Vissa dagar förändrades världen –  typ Nine Eleven – säger man. Det är sant.  Det är också sant att uppmärksamheten riktas dit de stora medierna väljer att fokusera. Den stora sanningen är denna.  Varje människoliv, vem eller vad du än är gör största skillnad. Världen förändras radikalt när dessa 353.015 människobarn  nu  dag för dag skall leva  bland oss. Upptäcker vi  dem är nyheten hur hot som helst. Senaste nytt: Det finns bara  betydelsefulla människor. Om ingen säger det till dig så viska  för dig själv med den amerikanske nationalpoeten  Walt Whatmans  ord; I celebrate mysef!

Bara prat!
Precis, men det är inte så bara. Det är där det börjar. Vad då? Förändringen. Det duger inte att vara ensam om något. Så ska det hända något är detta som gäller. Samtala! Inte med dig själv. Det är meningslöst. Det är fullständigt meningslöst att säga till sig själv att du är förlåten och älskad. Det ska komma utifrån som ett tilltal. Erik Gustav Geijer, svensk författare, poet och filosof skrev; intet Du, intet Jag. Vi blir till i mötet med varandra.
Två killar är på väg till Emmaus. Vad gör de? Jo, läkaren och evangelisten Lukas skriver att ”de samtalade med varandra:” Och det är då det händer. Jesus uppenbarar sig för dem och det står att ”med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.” Det var så det började. Reflexion över vad det är som händer. Där börjar all kunskap och utveckling. Där har du styrkan i det judiska. Det är en tänkande och reflekterande kultur som lyckades få ihop två verkligheter till en, tro och vetande. Det helt mystika och oförklarliga vi kallar Gud meddelar sig och kommunicerar in sig på våra skärmar, men här kommer det. Därefter tar dialogen vid och det tolkas och översätts. Det du säger är inte vad jag säger, men vi måste diskutera annars dör det bort. Det kan gå riktigt fel ibland, men den andra vägen är körd. Diktatur kallas den. Den finns i de politiska församlingarna och den finns i de religiösa församlingarna.. I sovjetideologin var det en väg som gällde. Hade folk andra uppfattningar blev det en enkel biljett till Sibirien.. I de religiösa församlingarna kan samma fenomen smyga sig in som en slags pseudo-tro. Vi de bibel- och bekännelsetrogna och de andra. Sånt väcker inte förtroende och kallas ibland för fundamentalism. Gränserna skall överskridas och det sker där människor sätter igång den process som enkelt kallas samtal. Universitet är ett mycket fint ord. Det betyder hela sanningen – uni veritas! Och den når vi inte ens i närheten av utan kunskap och forskning som i sin tur bygger på ifrågasättande och gränsöverskridande insikter. Det kan låta lite tråkigt och tyckas att det är känslan eller upplevelsen som räknas. Och det stämmer, men bara delvis. Kyrkan förde vidare detta bildningsideal. Tyvärr, med kända undantag.
Missionärerna gick ut med budskapet, men samtligt lät de bygga skolor och sjukhus. Och det där är ingen slump eller frieri. Det kommer ur den insikten att allt – precis allt – skall tolkas och tydas med trons ögon. I den judiska kontext där Jesus lever finns detta. Upp med ögonen. Se dig omkring för Jahve kan vara överallt! Allt är heligt. En av våra riktigt stora filosofer, Simone Weil sa en gång till sina studenter att: den som inte ser Gud i allting, ser Honom snart inte i nånting. Så gott folk! Vi håller fast vid Påsken, men det skall levas och då är det Emmaus-varianten som gäller: de samtalade med varandra!

       Ur Lukasevangeliet:
”Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen..”

Ingen kommer undan. Förräderiet verkar överallt. Närsomhelst kan dolkhugget komma. Framifrån har du chans att ducka. Bakifrån är det svårare. Det är Långfredag med flerfalt av förräderi. Judas Iskariot först, inte med kniv utan med en kyss. Det är en riktig rysare. Sedan är det nästa – Petrus. Han var en av dem som liksom var närmare än de andra. Det där skrämmer. Förräderiet verkar överallt, också bland dem som är närmast.
Så det som gäller är att hålla ut. Det är inte lätt när broarna brister.

Han som gav sitt liv på korset förrådde dock aldrig, och kommer aldrig förråda dig.

 Se upp för de svarta hålen därute. Det är mycket lätt att dras ut i dem.

 Men kom ihåg att ute i de svarta hålen är Kristus lika nära dig som idag och alltid.

       Ur Efesierbrevet:
Han som har stigit ner är också den som steg upp högt över alla himlar för att uppfylla allting.”

Det var tidigt på vårkanten. Jag går 9:an på Söderkullaskolan i Malmö. En dag kommer magister Sune, min klassföreståndare in i salen och berättar att vi skall göra en resa till Kufstein i Österrike. Hur många är det som vill följa med, frågade magister Sune. Alla räckte upp handen. Jag tror jag var först med handen i vädret. Då tittar han på mig och så kommer domen; men duuu får inte följa med, på sin halvråa malmöitiska. Då som nu var jag talförd, säkerligen också i det klassrummet. Jag sväljer. Tittar på klockan. Det ska ringa ut om tjugo minuter. När det ringer kastar jag mig ner för trapporna och springer bort till den stora teckningssalen, rycker loss ett en gånger en meter stort vitt papper, hämtar tre tuschpennor och skriver:

SKOLRESA TILL ÖSTERRIKE
DEN 2 MAJ
Anmälan hos Kenneth Landelius
Telefonnumer 040 847 26

Sedan kutar jag  bort till matsalen och tejpar upp informationen. Fyra dagar senare hade jag 36 deltagare anmälda. Avresa med Europa Touring Buss den 2 maj. Så kommer vi gående genom Kufsteins små fina gator. Och därframme är dem. Klass 9:a med Sune i spetsen.
En artig hälsning och passage.
Det här var fråga om en klassisk mobbning. Jag glömmer det aldrig, men poängen var inte mobbningen – shit happens – utan vad jag gjorde av det. Aldrig frågade jag varför, utan till vad. Det är så man blir en överlevare. Det är inte lätt, men det är stort!
Med fri tolkningsrätt var det nog lite påsk i det där! Från död till liv!
Så Gott folk där ute: Kämpa tappert!

GLAD PÅSK!

Gud bor i Språket.
I begynnelsen var Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.
Om jag vore Gud och fick göra ett smart val på bostadsmarknaden skulle jag välja att bosätta mig i det mest genuint mänskliga, nämligen språket. Där finns de tyngdlösa orden med hållbar utveckling i sig. Det är språket man formar människans väsen och gudslikhet med. Detta vet de stora mystikerna och profeterna. Kyrkan är bland dem som vårdat och erkänt sin tro på denna fullständigt ojämförbara kraft som språket utgör.

 Kroppen åldras, men språket surnar inte, skriver den danska författarinnan och medlem av Danska akademien, Pia Tafdrup. Poeter och författare anar ordens magi och skaparkraft. Ett ord kan bryta ner och bygga upp världar som inget annat verktyg. Det är språk som binder samman mänskligheten och gör hennes tillvaro fylld av mening och struktur. Med språket kan vi transcendera, det vill säga lyfta oss i frihet och röra oss över tidens och rummets gränser.

Den amerikanske professorn i lingvistik Noam Chomsky menar att människan föds med språket. Grammatiken finns nedlagd i hjärnan redan före födseln. Hans teori kallas den generativa grammatiken. Så ska man ha tillgång till människans innersta väsen då bosätter man sig i det rum som kallas språket med hela den fantastiska menyn av tolkning och tydning. Finns inget större än detta. Så vårda orden. De finns i Gud och Gud finns i dem. Kalla det vad du vill. Jag kommer bara på ett ordet för det – mystik!