Ledningen i Europeiska kyrkokonferensen, CEC: biskop Christopher Hill (anglikan), metropoliten Emmanuel av Frankrike (grekisk ortodox) och Cordelia Kopsch (protestant).

Ledningen i Europeiska kyrkokonferensen, CEC: biskop Christopher Hill (anglikan), metropoliten Emmanuel av Frankrike (grekisk ortodox) och Cordelia Kopsch (protestant).

Besvikelsen går knappast att missta sig på när Europas protestanter, anglikaner och ortodoxa skriver om resultatet av Köpenhamnsmötet.

Upptakten till Köpenhamn var ett av de ovanliga tillfällen då människor från olika länder, kontinenter, folk och religioner kom samman för att tillsammans höja sina röster och kräva konkreta resultat från sina valda representanter. Resultatet motsvarar varken de uttalade ambitionerna, behoven eller förväntningarna.

Så heter det i ett dokument som Europeiska kyrkokonferen, CEC, ställt sig bakom.

CEC samlar 120 kyrkor och 40 kyrkliga organisationer från alla Europas länder. Organisationen grundades 1959 och har kontor i Genève, Bryssel och Strasbourg. I Sverige är Svenska kyrkan medlemmar i CEC, men det är också Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan.

I sin kommentar till klimatmötet påminner CEC om de rika ländernas historiska ansvar och uppmanar Europas länder och EU att arbeta än hårdare för att tvinga ned klimatutsläppen i Europa. Det fortsatta globala arbetet mot klimatförändringarna måste kännetecknas av EU:s och de europeiska ländernas generositet mot utvecklingsländerna, enligt CEC:s dokument.

I arbetet för att hålla tillbaka den globala uppvärmningen ser CEC något större än procentmål för utsläppsminskningar och penningsummor i klimatinvesteringar. Här finns dessutom en möjlighet för världen att skapa en gemenskap genom att erkänna och dela gemensamma bördor.

Tillsammans med katolska Rådet för de europeiska biskopskonferenserna, CCEE, stod CEC bakom klockringningar runt om i Europa den 13 december. Ringningen – 350 slag för att påminna om den koldioxidhalt i atmosfären som med rimlig säkerhet innebär en temperaturökning som inte lverstiger två grader, 350 miljondelar – genomfördes i minst 300 av Svenska kyrkans församlingar.

Tillsamans med gudstjänster, demonstrationer och lobbyinsatser mot politiker var klockringningarna en del av de många aktiviteter som kristna runt om på jorden genomförde inför och under mötet i Köpenhamn. En förteckning över församlingar som anmält att de skulle delta i den världsomspännande klockringningen finns här.

CEC avslutar sin kommentar med att understryka att alla människor är kallade att verka där de befinner sig, genom att ändra sina vanor. Enskilda kristna i Europa uppmanas att minska sitt ekologiska fotavtryck, reducera sin energiförbrukning och fortsätta arbetet för klimaträttvisa.

Guds skapelse måste skyddas, utvecklas och hållas levande för framtida generationer. Klimatförhandlingar och hotet om klimatförändring utgör en uppmaning at erkänna jorden som Guds gåva och skapelse.

Joel Malmqvist

Debatten om orsaken till ”Failhagen” – oförmågan hos världens stats- och regeringschefer att nå en klimatöverrenskommelse med bindande utsläppsminskningar för att stoppa den globala uppvärmningen – fortsätter. Långt ifrån alla håller med Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt och miljödebattören Mark Lynas om att trilskande u-länder och Kina utgjorde hindret i Köpenhamn.

”Blame Denmark, not China, for Copenhagen failure” skrev till exempel Martin Kohr, chef för tankesmedjan South Centre i Genève som arbetar med utvecklingsfrågor, i brittiska The Guardian bara dagarna efter Köpenhamnsmötet. Precis som många påstått skedde en kupp i Köpenhamn, menar Kohr. Men det var inte kineserna som stod för den, utan kuppmakarna var det danska ordförandeskapet.

Danskarna struntade i allt det förhandlingsarbete som 193 länder arbetat med under de två åren innan Köpenhamn och även under Köpenhamnsmötets första veckor. Helt utan stöd i klimatkonventionen samlade man en exklusiv grupp, utvald av den danske statsministern Lars Lokke Rsmussen, för att snabbt få fram en ny text.

U-länderna hade varnat Danmark för att gå sin egen väg och strunta i klimatkonventionens principer om delaktighet och demokrati och den text danskarna presenterade utgick från i-ländernas intressen, enligt Kohr. Nu måste världen bygga vidare på det arbete som de 193 länderna som arbetade enligt konventionen faktiskt kom fram till och föra det arbetet i hamn, menar Martin Kohr.

Lena Sommestad. Bild från http://unfccc.int

Lena Sommestad. Bild från http://unfccc.int

Även Sveriges förre miljöminister, Lena sommestad, har gått in i post-Köpenhamn-debatten. I en artikel på SvD:s sida Brännpunkt lyfter hon fram Sveriges roll i misslyckandet, vid sidan av den danska rollen. Dessutom påpekar hon att detta i hög grad även är bilden i internationell press efter mötet.

Sommestad skriver:

Sverige tog initiativ till den förhandlingsstrategi som drev mötet mot sammanbrott. Samtidigt brast EU i ledarskap. Tillsammans skapade Danmark och Sverige en oöverstiglig klyfta mellan industriländer och utvecklingsländer.

Grunden för misslyckandet var att EU – under svenskt ordförandeskap – gav upp den tidigare framgångsrika strategin att gå fram tillsammans med u-länderna i en allians för både klimat och global rättvisa. Den ödesdigra idéen att skrota Kyotoprotokollet (och därmed skrota de bindande utsläppsmål som trots allt skapats för i-länderna) fördes först fram av Sverige redan två månader innan mötet i Köpenhamn, påpekar Sommestad.

Lena Sommestad igen:

Sällan har två nordiska regeringar haft större möjlighet att göra skillnad i världspolitiken, och sällan har ett misslyckande känts mer bittert. En viktig lärdom är att framgång i global klimatpolitik kräver en insikt om sambandet mellan klimatpolitik och global rättvisa.

Under sin period som svensk miljöminister 2002-2006 ledde Lena Sommestad Sverige under flera viktiga FN-konferenser i klimatfrågan.

”Det är inte längre möjligt att ignorera utvecklingsländernas intressen och perspektiv” avslutar hon sin artikel. En slutsats som det är enkelt att ansluta sig till.

Joel Malmqvist

Mark Lynas

Mark Lynas

Klimatmötet i Köpenhamn är över; delegaterna och aktivisterna har åkt hem sedan länge. Men striden om ur misslyckandet ska tolkas och hur skulden ska fördelas pågår för fullt.

Under rubriken Så spelade Kina bort vår framtid skriver den brittiske journalisten Mark Lynas om när världens ledare misslyckades med att nå fram till ett avtal i Köpenhamn. Han tecknar bilden av en kupp där den kinesiske ledaren Wen Jinbao mycket medvetet såg till att varje försök att få på plats ett bindande avtal med konkreta utsläppsminskningar blev omöjligt. Dessutom såg han till att förnedra västvärldens ledare och undslippa kritik från miljö- och utvecklingsorganisationer.

Även vi som representerade det civila samhället i Köpenhamn får våra fiskar varma av Lynas. Bland annat citerar han Svenska kyrkans samarbetspartners Christian Aid och menar att ”Kampanjorganisationer kan aldrig skylla misslyckanden på utvecklingsländer, detta är en oskriven lag som aldrig ifrågasätts.”

Lynas satt med vid förhandlingsbordet de sista avgörande timmarna. Interiörerna han beskriver är fascinerande. Men avgjordes verkligen Köpenhamnsmötet precis då, vid bordet där Lynas och de andra satt? Andra bedömare talar om hela processen: mötet på Bali 2007, mötet i Barcelona i höstas, de senaste årens debatt. Andra lyfter fram det danska ordförandeskapet och den storm av kritik danskarna fick när de lade tid och kraft på att torpedera Kyoto-protokollet till förmån för ”kommissionsspåret” under mötet.

Efter klimatmötet intervjuades policychefen på Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete, Erik Lysén, i Kyrkans Tidning, KT, om mötet och varför det gick snett. Hans bild är en annan än den som Lynas ger. (KT nr 1/2010, artikeln är dessvärre bara tillgänglig för prenumeranter på nätet.)

Erik Lysén:

Alla visste att förtroendeklyftan mellan u-länder och i-länder fanns där. Men istället för att sluta upp bakom Kyoto-protokollet, som man visste var så viktigt för u-länderna, valde EU att fortsätta jobba längs det så kallade kommissionsspåret.

Även Erik Lysén är kritisk till hur Kina uppträdde – i artikeln säger han att ”Kina var verkligen ingen progressiv kraft, och de backades bland annat upp av oljeländerna”. Samtidigt är bilden mer komplex än i Lynas anklagelseakt mot Kina. EU undgår inte kritik.

Lysén igen:

Om EU redan från början tagit på sig ett större ansvar och lagt mer ambitiösa utsläppsminskningar på bordet – vilket återspeglar deras historiska ansvar – hade chanserna varit större att vi fått en politiskt bindande överenskommelse. Om EU till exempel erbjudit 30 procentiga utsläppsminskningar till 2020, istället för de 20 procentiga man lovat innan mötet, hade det inte kostat så mycket. Men USA hade tvingats matcha löftet. Det i sin tur hade satt ökad press på Kina att bekänna färg. Istället hamnade man nu i varsin skyttegrav, i ett mer eller mindre låst läge.

Personligen tycker jag att Mark Lynas missar de olika ländernas historiska ansvar. Den rika världen – först England och Tyskland, sedan USA, Sverige och många andra – blev rik genom att släppa loss kraften i fossila bränslen begravda under jordytan. Kolet, oljan och gasen byggde städerna, eldades i fabrikerna, drev fartyg, tåg och bilar. Efter en 150 år lång kolfest kommer nu baksmällan. Ansvaret vilar tungt hos oss som blev rika på kuppen.

Kina är en stor och växande utsläppare av koldioxid, i likhet med till exempel Indien. Men det är ett nytt läge: dessa länder har ingen lång historia av stora utsläpp. Inte heller är utsläppen per person särskilt stora. Den position som många av u-länderna förde fram i Köpenhamn – att de måste ha rätt att öka sina utsläpp ytterligare en tid för att kunna utvecklas ekonomiskt – är inte orimlig. Men konsekvensen blir att i-ländernas utsläpp måste minska ännu mer och ännu snabbare.

Trots fiaskot i Köpenhamn lever hoppet kvar. Där politikerna inte lyckades måste nu människor ta ett större ansvar för att minska klimatpåverkan och klimatförändringarnas konsekvenser för jordens fattigaste. Det kommer dessutom nya möten: kanske kan skadan från Köpenhamn läkas redan i Cancun, Mexiko, redan i år? Förhoppningsvis kan kyrkan spela en roll.

Erik Lysén får avsluta:

Vår uppgift är att verka för människors väl och värna vår sårbara jord, eftersom vi tror på en Gud som vill oss väl.

Joel Malmqvist

Runt om i världen är besvikelsen stor över Copenhagen Accord – det vill säga det dokument vi fick istället för det långtgående, bindande och rättvisa avtal världen hade behövt. Nu sällar sig påven Benedictus XVI till kritikerna.

Vid möte med utländska diplomater i Vatikanen igår talade påven bland annat om behovet av att skydda Skapelsen för att skapa fred och pekade på materialistiska och självcentrerade tankesätt som allvarliga hot. Han kritiserade också det ekonomiska och politiska motståndet mot att på allvar motarbeta miljöförstöringen.

Påven konstaterade att det är skärskilt viktigt för ö-nationer och länder i Afrika att få på plats ett bra klimatavtal, bland annat därför att klimatförändringarna kan skapa allvarliga konflikter då resurserna krymper. Han hoppades att världen under 2010 ska kunna nå målet med ett avtal som effektivt ska kunna begränsa klimatförändringen.

Läs Naturskyddsföreningens analys av Copenhagen Accord här.

Joel Malmqvist

Svenska Dagbladets hemsida har psykologerna John Airaksinen och Linda Backman en serie om känslor ackompanjerade av illustrativa youtube-klipp. Ett hundra känslor ska presenteras.

Efter ett tips från mig har Linda Backman valt ett klimatförhandlingsklipp för att illustrera känslorna hopp och missnöje!

Det handlar om 2007-års konferens för klimatkonventionens undertecknare, COP13, på Bali. USA:s representant Paula Dobriansky vill inte ansluta sig till mötets slutsatser, vilket utlyser stort missnöje bland övriga delegater.

Bland annat Brasilien, Sydafrika och Uganda går hårt åt USA. Förhandlaren från Papua Nya Guinea är riktigt tuff: ”vi vill att ni ska leda utvecklingen. Men om ni inte gör det: lämna det här åt oss andra. Vänligen hindra oss inte.”

Psykologi kan helt klart spela en roll även vid förhandlingar på den här nivån. Stämningen i rummet avgör och Dobriansky tar ordet igen och byter position: USA ansluter sig!

Dessvärre fick vi inte se samma dynamik i Köpenhamn som på Bali…

Joel Malmqvist

Magnus P. Wåhlin, ekoteolog och stiftsadjunkt i Växjö stift

Magnus P. Wåhlin, ekoteolog och stiftsadjunkt i Växjö stift

Magnus P. Wåhlin är präst och ekoteolog. Magnus var i Köpenhamn under klimatmötet; bilden ovan togs under den stora demonstrationen den 12 december. Han är verksam som stiftsadjunkt i vid stiftskansliet i Växjö.

I vår kommer hans bok om ekoteologi, men redan nu bjuds här en introduktion. Här skriver Magnus om Svenska kyrkans roll i klimatkrisen och att ekoteologin måste tillhöra kärnan i kyrkans teologi.

Ibland får man höra att kristen tro och politik inte har med varandra att göra. Att den kristna tron ska pyssla med människans insida och andra sköta det mer världsliga. Jag anser att det är ett konstigt påstående. För att bemöta det behöver man fundera på vår teologi och hur man kan tolka den.

Ärkebiskop Anders Wejryd skriver så här:

”Om vi kristna avsäger oss vårt ansvar för skapelsen, ansvaret att vara goda förvaltare av det Gud ger oss – överger vi inte då också Gud? Om inte vi är beredda till uppoffringar – trivialiserar vi då inte Jesus offergärning?” (se not nedan)

Jag tänker att ärkebiskopens rader pekar på något väldigt väsentligt. Här har det som kallas ekoteologi en viktig uppgift. En ekoteologi eller en teologi om människans ansvar för Skapelsen är inte något Svenska kyrkan kan syssla med med lillfingret. Något som ligger sidan av den ”ordinarie” verksamheten. Om vi inte på allvar ser utmaningen i den situation vi befinner oss i riskerar vi som ärkebiskopen skriver att överge Gud. Att överge Gud eller att trivialisera Jesus offergärning kan, minst sagt, sägas tillhöra teologins grundläggande frågor.

Här hamnar vi alltså i teologins grundfrågor och i grundfrågan om vad som är Guds, mänsklighetens och kyrkans mission, ärende eller sändning. Allt går tillbaka till Guds mission, Guds ärende med sin värld. Vi som kyrka och som individer är medarbetare i Guds pågående arbete och upprättelse av världen. Uppdraget, så som vi kan förstå det utifrån vår Bibel, är att förvandla, försona och upprätta, liksom Gud. Vi är medarbetare i Guds mission! När vi ska närma oss frågan om vad som är Guds mission måste vi fråga hur vår omvärld ser ut. Hur påverkas Guds mission av hur världen ser ut idag? Jag tänker att Guds mission är att försona hela sin skapelse med sig, att föra hem sin skapelse igen till det den var menad att vara.

Det är väsentligt att Svenska kyrkan skapar teologi så att kristna och församlingar kan finna inspiration och vägledning i den klimatkris vi står mitt i. Som jag ser det är det också världens chans! Här finns ett ypperligt tillfälle då mänskligheten står inför sin största utmaning någonsin att värdera kristna traditioner och dogmer på nytt och se dem i det nya ljus krisen tvingar oss till. Här finns en chans att göra upp med förlegade uppfattningar och åsikter och verkligen skapa teologi som håller. Chansen innebär också att Svenska kyrkan kan bli en verklig och viktig samhällsaktör, vilket jag tycker är viktigt. Svenska kyrkan har mitt i denna kris ett ansvar att bli både politisk och aktivistisk.

Genom att se att ekoteologi är mittfåra, grundläggande för all kristen teologi kan Svenska kyrkan bli en röst och ha möjlighet att påverka världens framtid. Den värld Gud skapat och vill föra hem till sig. Teologi bör handla om det som är verkligt viktigt och ekoteologi är ett sätt att återkoppla teologin med det som är verkligt viktigt. Allt för länge har teologin, enligt min mening, sysslat med annat. Teologin har fjärmat sig från världens liv och därmed inte blivit tillgänglig och mottagen. Vi behöver ändra på det! Vi behöver en holistisk teologi som inkluderar hela världen i vilken människan finns.

Den centrala plats ekoteologi måste ha utgår helt enkelt från det faktum att då vi ska fundera över ekologi måste vi samtidigt fundera över oss själva i relation till allt det som finns runt omkring oss. Ekologi har alltså synnerligen mycket att göra med vår uppfattning om vår egen natur och vårt öde, vår riktning, alltså om religion, om tro.

Magnus P. Wåhlin

Wejryd, Anders, 2008, Är vi beredda? Inledning i häftet Hållbar kyrka – hur gör vi? Vägar till en handlingsplan för hållbar utveckling. Svenska kyrkan, Uppsala. Exemplar kan beställas från: info@svenskakyrkan.se

Anders Ölund, handläggare för miljö- och naturresurser på Svenska kyrkan

Anders Ölund, handläggare för miljö- och naturresurser på Svenska kyrkan

Anders Ölund är agronom och handläggare för miljö- och naturresurser på Kyrkokansliets internationella avdelning. I Köpenhamn följde han frågor kring skog, jordbruk och markanvändning, frågor som går under beteckningarna LULUCF och REDD med klimatprocessens oefterhärmliga akronymer. REDD står för Reducing Emissions from Deforestation and Degradation och LULUCF uttyds Land Use, Land-Use Change and Forestry.

På väg hem från den danska huvudstaden den 17 december skaldade Anders om sina känslor efter klimatmötets avslutande.

Fin vinterdag
klarblå himmel
minusgrader
snö
vida vidder
kallt och friskt.

På hemväg med tåget
från Köpenhamn
från klimatmöte
med världens alla folk
stater och innebyggare
som förhandlat
om en framtid
dräglig för alla.

Kunskapen finns
men var finns besluten?
Var finns förmågan
att ro båten
att ro farkosten
bort från bränningarna
bort från
de farliga klipporna
bort från katastrofen?

Det är många i båten
ideérna är många.
Men var finns viljan
hos de
som har de stora årorna?
Hos de som har kraften
och styrkan
att ändra kursen
bort från de farliga vattnen
bort från de farliga bränningarna?

De flesta saknar åror
kan inte ändra kursen
med bara händerna.
De kräver handling
krafttag
av de stora
av de starka.
De
som kan
rädda farkosten
från de farliga vattnen.

Romarna
hade slavar
galärer
som rodde skeppen
och drev utvecklingen
framåt.

Vårt välstånd
har också slavar,
som drivit utveckling
vår farkost i tiden
framåt
trodde vi

Men
vi såg inte faran
vi såg inte bränningarna.

Nu är det dags
att frige slavarna
de fossilbundna
slavarna
- oljan,
- kolet
- och naturgasen
och hissa seglen
och ta vinden
och solen
till hjälp
bort
från de farliga vattnen
ut
på det stora
havet.

Anders Ölund

A weak deal kills

I kyla och blåst stod vi volontärer för att ta denna bild. Köpenhamn i december är inte någon höjdare vädermässigt. Det går dock inte att jämföra med de effekter som klimatförändringarna väntas få för människor värden över.. Behöver det tilläggas att det även efter besvikelsen i Köpenhamn är otroligt viktigt att fortsätta kämpa för att förhindra effekterna av klimatförändringarna?

/Anna Rehnberg

Känslan av uppgivenhet, frustration och tomhet låg tung över hotellets frukostmatsal i morse. Det så kallade avtal som till sist skrevs under i Bella Center är så urvattnat och intetsägande att det känns som ett hån. Ett slag i ansiktet på alla dem som demonstrerat, manifesterat, bett, fastat, tänt ljus eller facklor, samlat in namnunderskrifter, köat i timmar utanför Bella Center, blivit slagna av polisen, skrivit bloggar och artiklar, gjort mediastunts, rakat av sig håret och på andra sätt försökt visa världens ledare att de aldrig haft så här stort stöd för att genomföra radikala åtgärder för att stoppa klimatförhandlingarna. Vi gav dem vårt förtroende och vi får – det här. Det känns bittert.

Trots detta nederlag lämnar jag Köpenhamn med en känsla av att det ändå inte är kört. Under veckan här har jag fått se och uppleva en liten del av den globala miljörörelsen. Den är mycket större och mer hängiven än jag kunnat föreställa mig. I den ryms unga och gamla från alla jordens hörn, människor som vet att vi bara har en planet, och att tiden nu har kommit när vi måste sätta in alla krafter vi har för att denna ska kunna räddas. Så länge denna rörelse finns lever också hoppet om att vi faktiskt kan. Och vi måste, med eller utan Obama, Reinfelt och de andra.

Men hur gör vi för att hålla hoppet och viljan levande? Det får inte bli med klimatengagemanget som med t ex stödet för protesterna i Burma för ett par år sedan. Ena dagen skulle alla bära röda tröjor för att stödja munkarnas protester, veckan efter verkade många ha glömt bort Burma. Hur gör vi för att detta inte ska hända med klimatfrågan? Jag tror att kyrkan har en central roll att spela. Genom att visa på ett annat sätt att leva, ett annat sätt att se på skapelsen och på varandra kan kyrkan fungera som en molnpelare, en vägvisare mot ett hållbart, rättvist samhälle, präglat av medmänsklighet och aktsamhet om naturen. Ett samhälle som vi inte behäver skämmas för att ge vidare till våra barn.

Ps 85:11-14
Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår.

Ulrica Hansson

Foto: Sarah Spinney

Foto: Sarah Spinney


Överenskommelsen i Köpenhamn är en stor besvikelse. Klimatförhandlingarna i Köpenhamn havererade till stor del på grund av bristande förståelse och tillit mellan i-länder och utvecklingsländer. Nu är det viktigt att det folkliga trycket i klimatfrågan inte minskar.

Så säger Erik Lysén, policychef för Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete, i ett uttalande idag.

Han fortsätter:

Svenska kyrkan kommer att fortsätta arbetet för klimaträttvisa. Vår uppgift är att se och verka för människors väl och värna vår sårbara jord, eftersom vi tror på en Gud som vill oss väl.

Marlene Grundström arbetar med klimatfrågor på Aprodev, en organisation för samarbete mellan kristna biståndsorganisationer i Europa där bland annat Svenska kyrkan är med. I Sveriges Radios Ekot kommenterar hon de havererade klimatförhandlingarna på följande sätt:

Jag tycker att både för klimatets del och för u-länders del, det är de som kommer att drabbas mest av misslyckandena här, så är det absolut ett misslyckande. Jag tycker också att det är viktigt att påpeka att det är industriländer som inte har lyckats ta sitt ansvar och leverera.

För alla tusentals förhandlare, frivilliga, representanter från civilsamhället och journalister som arbetat med och hoppats på ett avtal i Köpenhamn finns nu risk för ”post-COP15-depression”. Det skriver tidningen Miljöaktuellt, som samtidigt tipsar om vad som kan göras för att hantera dysterheten efter de nedslående beskeden från klimatmötet.

Joel Malmqvist

I I onsdags kom Anna och jag in på Bella Center idag, men insåg snart att vi var få som hade lyckats med det. Utöver att FN utestängt ca 80% av alla NGOs, var denna dag flera organisationer portade helt. En afrikansk man från Miljöforbundet jordens vänner omringas av en skara tvkameror, mikrofoner, samt en säkerhetsvakt från FN. “The leaders should listen to the people, but now they don’t let people in”.

Jag tänker på alla de människor jag träffat som åkt hit fran världens alla hörn, och som väl här inte ens får komma in på området. Denna morgon stod jag i kö tillsammans med tre personer från en miljöskyddsorganisation i Taiwan, som inte hade fått några av de extra badges som sedan i tisdags behövs för att ta sig in. Det är inte konstigt att människor känner frustration och ilska..

Senare på eftermiddagen tågar en samling NGOs ut från bella center, samtidigt som de ropar “reclaim power now”. De följs av ett minst lika stort presståg. Världens viktigaste förhandlingar just nu pågar här inne. Men civilsamhället får inte möjlighet att vara med och arbeta för det avtal vi alla vill ha.

Mycket av min vecka har handlat om att komma in på Bella Center. Men hur var det då att vara där inne, ibland kostymklädda människor, laptops, journalister, människor i möten och människor på väg? Det mest uppenbara känslan inne på Bella Center är tempot. Människor är upptagna, har viktig möten och tydliga mål. Lobbyister samlas och delar information om hur det går i förhandlingarna, för att veta hur man ska göra för att bäst påverka. Det går inte att förstå hela sammanhanget av vad som pågår i alla sammanträdesrum och i alla möten, det är så otroligt komlext. Det råder stor osäkerhet om vad som blir nästa steg i förhandlingarna, så mycket spelar in. Jag fascineras över att internationella möten av det här slaget ens förekommer, samtidigt som bristen på framsteg i dessa förhandlingar visar på svårigheten att överbrygga de klyftor och splittringar som finns mellan olika länder.

Hur mycket är världens ledare beredda att sänka sina länders koldioxidutsläpp? Det var temat för onsdagens koldioxidlimbo på Klimaforum!

Världens ledare deltar i en koldioxidlimbo och presenterar sina mer eller mindre ambitiösa löften om koldioxidsänkningar

Världens ledare deltar i en koldioxidlimbo och presenterar sina mer eller mindre ambitiösa löften om koldioxidsänkningar

Såväl Reinfeldt som Obama fick till limbomusik visa sina ambitioner i en vänskaplig limbotävling. Med ett segervisst –Yes we can! Gick Obama kaxigt mot det spända hopprepet som han skulle böja sig under. Med USAs hittills låga ambitioner hölls repet högt upp och var lätt att passera under, men istället för att böja sig lyfte Obama helt sonika upp repet och gick rakryggad under det, till publikens högljudda burop.
Andra världsledare gjorde halv- eller helhjärtade försök, eller fuskade sig förbi. Ju mer ambitiösa sänkningar man utlovat, desto lägre hölls repet att passera under, och när 40%iga sänkningar gav verkliga utmaningar följde också visslingarna och påhejningarna. Men allra mest ambitiösa var de modiga individer på som tog på sig att utmana sina ledare och sänka koldioxiden ännu mer, och gå under ett riktigt lågt spänt rep.
Det hela fastnade också på video, titta här.

En av kampanjens aktivister visar världsledarna hur riktiga ambitioner ska se ut

En av kampanjens aktivister visar världsledarna hur riktiga ambitioner ska se ut

På Klimaforum, folkets klimatmöte, kryllar det av kreativa aktioner och stunts, där finns ambitioner, hopp, intelligens, humor och vilja i överflöd. När förhandlingarna på Bella center nu går in i sina sista timmar förs de bakom stängda dörrar och på nivåer som är så oerhöra att de är svåra att omfatta. På Klimaforum handlar det om hur människor kan leva sina liv, bygga samhällen, på hållbara sätt. Och här blir det inte en tävlan om vem som ska få bidra med minst. Här hålls seminarier om solceller i Indien, om att ta vara på mat istället för att kasta den, om miljövänliga transportsystem. Här är det istället frågan om att kunna göra så mycket som möjligt.

klimatlöften från människor från hela världen

klimatlöften från människor från hela världen

DSC_0318

I den nästan folktomma Forum-hallen där förhandlingarna sänds på storbildsskärmar för NGOs, pågick under torsdagseftermiddagen en liten okänd rättegång, följd av enbart ett fåtal ögon och kameror. Men de åtalade var långt ifrån okända och brottet var allvarligt.

De åtalade:
USA –Barack Obama
Canada –Stephen Harper
EU –Fredrik Reinfeldt

DSC_0314

Brott:
Folkmord, bedrägeri

Bevis:
Jordklotet

Dom:
Skyldiga.

DSC_0333

DSC_0347

Torsdag, tidig kväll. Vi samlas i Øxnehallen, en av de två platser som nu huserar alla de NGOs som borde få vara inne på Bella center. Kvällsmörkret mjukas upp av blöt snö, skapelsens egen hälsning till alla statschefer och delegater som i denna stund spelar poker om framtiden. Om snö, naturkatastrofer och liv.

DSC_0338

Inne i hallen står hundratals gravljus tända och vi får ta varsitt i handen. Ljusvakan är en öppen andakt där vi ombeds be till den kraft vi tror på, och att sända våra tankar och vårt hopp till politikerna några kilometer bort. Talare berättar om pågående fastor, om hur Avaaz namninsamling för klimaträttvisa nu samlat över 13 miljoner elektroniska underskrifter.

DSC_0349

Som avslutning på vakan får vi alla papper, tuschpenna och tejpbit. Tejpen fäster vi över våra munnar, och tysta får vi skriva ned vårt hopp om framtiden, en reflektion över nuet, eller det som vi vill. Sedan bär vi fram detta, en och en, i en kedja av ljus, hopp, frustration och vilja.

På You Tube (se länk nederst i inlägget) finns hela Obamas tal för den som vill titta. Men det var inte DET talet. I alla fall har jag svårt att hitta att han tar ett modigt steg framåt.

Tre punkter ville han se i ett nytt avtal.

  1. Alla större ekonomier måste komma upp med ambitiösa utsläppsminskningar.
  2. Mekanismer och transparens för att kunna övervaka att åtagande som lovas verkligen genomförs.
  3. Finansering för utvecklingsländer för anpassningsåtgärder.

Obama var tydlig med att alla inte kunde få allt. Att både utvecklade länder och utvecklingsländer inte kunde vara nöjda men att vi måste ha något att bygga på.

Men man kan också lyssna på vad han inte sa.

FAB (Fair, Ambitious, and Binding) var han inte i alla fall. Inget om Fair (rättvist) om man inte räknar in att han nämner gemensamt men differentierat ansvar som finns i Kyoto protokollet. Ambitiöst är ju en fråga om bedömning. Men han bjöd inte på en enda procent mer i minskningar. Bindande? Ja, kanske om man läste mellan raderna men lagligt bindande är nog tveksamt.

Positivt var att USA kommer att fortsätta sin omställning oavsett internationellt avtal.

Finansieringen var redan lagd på bordet av Hillary Clinton så inte var det något nytt.

Men kan vädjade till länderna om ett internationellt avtal för att vi som gemensam mänsklighet ska agera tillsammans eller om vi ska fortsätta splittrade och öka utsläppen.

Men att Obama var angelägen om global överenskommelse var tydligt.

The time for talk is over. This is the bottom line. We can embrace this accord take a substantial step forward continue to refine it and build upon its foundation. We can do that and everyone who is in this room will be part of a historic endeavour one that makes life better for our children and grand children. Or we can choose delay. Falling back into the same divisions that have stood in the way of action for years… And with courage and faith I believe that we can meet our responsibilities to our people and the future to our planet.

Det var ett tal med syfte till handling men det var inte så att han bjöd på något mer än vad som redan var känt ifrån den amerikanska administrationen. Få se nu om EU kan ta ledningen och säga att vi går upp till 30 procent och på så sätt sätter press på andra länder att lägga mer på bordet.

Obamas tal i Köpenhamn

Henrik Grape

« Äldre inlägg