Matt 6:5-8 – Jesu böneskola

Barn som ber

Barn som ber

Under några veckor i maj månad har Jens Gunnarsson gjort praktik som prästkandidat i Knivsta pastorat, här nedan följer den predikan han i söndags höll Alsike och Östuna församlingar.

Jesus sade:

När ni ber skall ni inte göra som hycklarna.
De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem.
Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.
Nej, när du ber, gå då in i den kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda.
Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.
Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna;
de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.
Gör inte som de
Ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.

Slentrianmässig bön

“När ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna” sade Jesus…

När jag i måndags satte mig ner för att förbereda denna predikan kom jag på mig själv med att agera på följande vis: Jag började be ungefär så här: “Gud, kom och tala till församlingen på söndag. Vi behöver dig. Kom helig Ande, kom helig Ande, kom helig Ande…” och efter ett tag insåg jag att jag under tiden jag rabblade min böneramsa hade börjat glömma bort vad jag egentligen bad, och i tanken befann mig någon annanstans.

Kanske händer samma sak för dig ibland när du går på gudstjänst. Du ber med i syndabekännelsen och upptäcker plötsligt att du inte vet vad du nyss sade, och du känner verkligen inte till någon specifik synd som du just nu vill bekänna inför Gud. Eller du sjunger en psalm, och sitter samtidigt och tänker på kycklingen som ska förberedas inför söndagsmiddagen eller på vilken fin sångröst din bänkgranne har. Själva sångens innehåll berör dig inte det minsta. Du bara sjunger. Du bara ber.

Någon har myntat uttrycket “När du ber, låt hellre ditt hjärta vara utan ord, än dina ord vara utan ditt hjärta.” Och jag misstänker att författaren till det ordspråket har hämtat sin inspiration från Jesus. Det är kanske också därför som Luther inte definierade bön såsom “Munnens samtal med Gud” utan som “Hjärtats samtal med Gud”. Bön är inte bara ord. Bön är att lägga sitt hjärta invid Guds hjärta.

Jesu ord om babbel

I dagens evangelietext står det berättat om hur Jesus kritiserade de bedjare som yttrar ord i bönen som inte har något med hjärtats inre tanke att göra. Det grekiska ord som i vår text översätts “rabbla tomma ord” skulle också kunna översättas till “babbel” eller att “be utan att tänka”.

Hedningarnas bönehjul

Kanske någon av er har sett eller känner till de s.k. bönehjul som man ibland stöter på i sydostasiatiska länder. I buddhistisk och hinduisk religion finns det s.k. mantran av olika slag som man kan be. Gång på gång upprepar man då en serie ord av böner, och i buddhistiska kretsar har man t.o.m. skrivit upp några av dessa böner på särskilda hjul som man hänger upp, och istället för att muntligt recitera de här bönerna kan man snurra på hjulet, och då förvänta sig att himlen hör och ger dig det som står på bönehjulen. Man behöver alltså inte ens rabbla ord, utan det räcker med att med handen snurra på några hjul, så kan man förvänta sig bönesvar!

Detta är ett sätt att förhålla sig till bön som Jesus kritiserade. Han sade att hednafolken, det vill säga icke-judiska religioner, brukar göra så, och att Jesu efterföljare också riskerar att bete sig på det viset, men att de skulle akta sig för att hamna i det _automatiserande _diket.

Du och jag har säkert hamnat där ibland, kan jag tänka mig. Kanske har du satt klockan fem minuter tidigare på morgonen för att be, men bönen blir bara ett rabblande som inte har någonting med din egen vilja och inre hjärttillstånd att göra. Bönen har blivit slentrian.

Äktenskapets slentrian

Tänk dig att du är gift, och i ditt äktenskap brukar du och din respektive säga “Jag älskar dig” till varandra. Det är absolut inget fel om du kommer hem och varje eftermiddag under 40 års tid upprepar frasen “Jag älskar dig” till din make eller maka. Men om det bara blir slentrian, och det inte finns något hjärta med i ditt uttalande, kommer nog han eller hon så småningom att tvivla på sanningshalten i vad du säger.

På samma sätt kanske du upprepar samma fraser till Gud gång på gång, när du varje söndag ber Gud om förlåtelse med samma syndabekännelse, eller varje kväll ber samma bön. Och det är absolut inget fel med det heller, men om dina ord inte springer fram ur ditt hjärta kan de inte heller beröra Jesu hjärta. De är tomma ord, utan innehåll. Vad Jesus söker är en äkta och levande relation med dig.

Mentorns enkla bön

En gång när jag träffade en mentor eller andlig vägledare, tyckte han att jag borde erfara lite mer glädje i mitt liv, så efter vårt samtal bad han högt “Herre, ge Jens en knuff in i glädjen”. Och jag minns den bönen, dels därför att han fick ett tydligt bönesvar, men också därför att jag slogs av hur enkelt och okonstlat han bad. Han bad till Gud som om Gud satt i stolen bredvid honom, som om Gud var hans nära vän, och som om han var 100 % säker på att Gud skulle ge honom det han bad om. Inga fina formuleringar. Ingen höjning eller sänkning av rösten. Bara en enkel mening.

Så många gånger ber vi till Gud med långa krångliga böner just därför att vi har så svårt att tro. Istället för att be “Ge Jens en knuff in i glädjen” hade han ju kunnat be “O allsmäktige allenarådande herre, jag tackar dig för att du är glädjens herre, såsom det står i Bibeln att ditt rike består av glädje i den helige Ande, och nu ber, vädjar och med alla mina krafter åkallar jag dig för att du måtte skänka Jens de djupa källflödenas oändliga lyckoströmmar!”

Den bönen hade imponerat mycket mer på mig. Men den hade inte imponerat ett dugg mer på Gud. Pinsamt enkla böner blir hörda i himlen lika mycket som imponerande avancerade böner.

Du som kommer in hit i kyrkan och säger “Gud, hjälp mig, för jag behöver dig”, och gör det av hjärtat, har i himlen gett ett större intryck än när jag i vita kläder ber “Herre förbarma dig” och bugar och läser syndabekännelsen, om jag inte gör det av hjärtat. Det är faktiskt så.

Tänk dig en femåring som kommer hem och vill ha en apelsin, och som går till sin pappa och säger: “O, du gode Fader i arbetsrummet. Må det behaga ditt hulda hjärta att ge mig en apelsin. Jag beder dig att du (inte för min rättfärdighets skull utan för din oändliga trofasthets skull) måtte skänka mig en apelsin. För dig är ingenting omöjligt i detta hus, och om du ger mig en apelsin så looovar jag att ge mitt syskon en halv klyfta av den.”

Jämför det nu med en femåring som okonstlat sträcker fram sin hand och till sin pappa säger “Jag vill ha en apelsin”.

Vilken femåring skulle du gissa har starkast tilltro till sin pappa? Skulle den förste femåringen imponera mer på sin pappa än den andre?

Så ofta har vi en så låg tro både på Guds makt och på Guds välvilja mot oss, att vi försöker imponera på Gud med långa krångliga böner, trots att han vill ge oss allt vi behöver, och vet vad vi behöver innan vi har börjat be om det.

Jesus uppmanar oss att inte hamna i den fällan.

Att be med rätt intention

Det finns ännu en fälla som Jesus varnar oss för att falla i. Och det är att be med fel intention.

Vårt sökande efter mänskligt beröm

På Jesu tid fanns det, precis som i vår egen tid, folk som bad, med syftet att söka bekräftelse från andra människor, och jag tror att vi alla hamnar där ibland. Kanske t.o.m. ofta.

Vi tar upp psalmboken och sjunger, mer för att göra resten av församlingen glada än för att möta Gud. Vi ger i kollekten, mer för att inte behöva skämmas över vår snålhet inför bänkgrannen än därför att vi vill ge av våra tillgångar till Guds verk. Vi ber, mer därför att det påbjuds av prästen än därför att vi verkligen förväntar oss och längtar efter att få någonting av Gud.

Död religion skulle några kalla det. Förstelnad ritual skulle andra säga. Jesus kallade det för hyckleri.

Hyckleri = skådespel

Det grekiska ord som här översätts “hycklare” använde man som titel på dem inom antiken som jobbade som skådespelare i teaterbranschen. Att hyckla är det samma som att spela teater eller förställa sig. Att spela en roll. Att låtsas vara någon annan än den man är.

Att ge i kollekten därför att andra tittar på, men inte ge pengar om ingen ser. Att be för att göra andra glada, men aldrig be i enskildhet eller för att man förväntar sig Guds svar. Att ta på sig en mask och arrangera ett religiöst skådespeleri. Det kallade Jesus för hyckleri. Skådespeleri.

Det är ungefär som att inför vännerna låtsas om att ens äktenskap fungerar som smort när andra ser dig och din make eller maka tillsammans, men att sen aldrig prata med din make eller maka när det bara är ni två. Gud vill ha en bättre och mer innerlig relation med dig än så.

När Jesus kritiserade dessa skådespelande bedjare så kritiserade han inte offentlig bön i sig. Jesus bad själv ofta på offentliga platser. Det Jesus kritiserar är när bönen gjordes för att imponera på andra människor istället för att beröra Guds hjärta.

Dessa skådespelare ville imponera på andra med sin fromhet. Det var vad de sökte efter. Och det var vad de fick. Jesus sade att fick ut den lön som de med sina böner arbetade för – nämligen människors beröm. Men Jesus ville göra sin lyssnare, inklusive dig och mig, uppmärksamma på att det finns något mer att få än bara människors beröm. Något mycket _bättre _till och med. Det finns välsignelser från himlen och en relation till Gud att få. Det finns ett livsförvandlande möte att få med världens skapare. Gud vill möta dig, och svara på dina böner. Därför ska du söka honom och inte någon religiös lek. Söker du en religiös lek så får du en religiös lek. Söker du Gud, så får du Gud. Vad vill du ha?

Självbespegling

Tänk om _vår _gudstjänst här är mer av ett spel för gallerierna än ett uppriktigt sökande efter Gud. Jag säger inte att det är så. Men dagens evangelietext kräver att den frågan väcks hos oss, så att vi får möjlighet att spegla oss själva i Jesu undervisning.

Är det så att din och min kristendom alltmer har blivit ett skådespel? I så fall vill jag gratulera dig, för det finns goda nyheter: Istället för en religiös lek kan du få erfara Gud. Erfara bönesvar. För Han lever på riktigt, och du behöver aldrig gå till kyrkan för att låtsas att han finns. Du kan gå till kyrkan för att verkligen möta Gud.

Sammanfattning

Hur kan man då sammanfatta Jesu undervisning om bönen?

Är det fel att be när andra ser på? Är det vad Jesus säger?

Nej, det säger han inte.

Det är inte fel att be när människor ser på – det är fel att be för att människor ska se på.

De som ber för att synas kommer att få vad de söker; nämligen att synas. Men de kan inte förvänta sig något bönesvar från Herren, eftersom de inte har bett. De har varit riktade mot människor och inte mot Gud.

Jesu tips på hur man botar den tendensen är att istället gå in i ett enskilt rum när du ber, så att ingen människa, utan bara Gud själv ser och hör dig.

Säger Jesus att det är fel att använda ord då? Får man bara be korta och enkla böner?

Nej, du får be vilka böner som helst, långa eller korta, fina eller fula.

Jesu poäng är bara att du inte kommer att bli bedömd eller besvarad utifrån hur bra du är på att formulera dig – han imponeras inte av sådant.

Det är ett stort evangelium, ett glatt budskap, för oss att Gud faktiskt lever på riktigt, och att han känner oss så bra så att vi inte behöver skapa en konstlad gemenskap med honom.

Han är här, och vill möta dig.

Avsikten och intentionen

En predikan i familjemässan i S:ta Birgittakyrkan på bönsöndagen, 25 maj 2014. Pyttekören (t.o.m. 5 år) och Nova (föskoleklass-åk 4) sjöng. Mässan inleddes med att alla fick göra sin egen bönbok med hjälp av några rubriker, det gick bra att rita eller skriva i böckerna.

Tema: Bönen

Bibeltexter:

  • 1 Kung 3:5-14
  • Rom 8:24-27
  • Matt 6:5-8

Psalmer:

Ingång 728:- Nu o Gud har stunden kommit
Offertorium 210:- Jag lyfter ögat mot himmelen
Innan Herrens bön: 193:- Gud som haver barnen kär
Utgång 753:- Nu är det härligt att leva

Predikan:

Alla är vi lite olika. Alla kommunicerar vi lite olika och har olika behov. När vi möter andra människor gör vi det på olika sätt. Idag är bönen temat. Bön är någon sorts kommunikation med Gud. På samma sätt som kommunikationen med andra människor är olika så är också kommunikationen med Gud olika för olika personer. Just nu när vi är här i kyrkan ganska många är kommunikationen med Gud på ett sätt, när vi är ensamma blir
det på ett annat sätt.

Jesus pratar idag om en kammare. De flesta av oss använder inte detta ord längre, vi går hellre in på vårt rum, arbetsrummet, sovrummet, eller vad det nu är. Jesus säger att vi behöver vara ifred med Gud för att kunna prata med honom. För en del är detta behövs inget rum för detta, men mer ett sätt att vara och stänga av det som händer runt omkring. Man kan slänga sig på cykeln, ta en springtur, sätta på sig hörlurar med musik, sätta sig ensam i bilen. Men det kan också vara stillhet och tystnad i ett riktigt rum. Kyrkorummet är ett sånt rum för många, därför kan det vara extra viktigt att tänka på hur man är och hur man pratar
i kyrkorummet. Någon annan är kanske där för stillhetens skull. Även om man är hemma i sitt hem och i sitt rum kan man behöva ett rum i rummet för att kunna vara tyst och stilla inför
Gud. Vi ska försöka göra ett sånt här rum här i kyrkan.

– Skärmarna: skärma av oss
– Stol+meditationskudde och pall – Nått att sitta på, kroppens stillhet ger stillhet i själen
– En bild: nått att se på
– Ett ljus: skapar värme och närvaro och elden är ju en symbol för Andens närvaro
– En blomma: något levande
– En bibel, andaktsbok, en psalmbok: nått att läsa och utgå ifrån
– Musik
– Och en anteckningsbok: för att skriva ner sina böner

Här står jag och framhåller bönen och en böneplats trots att vi läste en kritisk utläggning av Jesus i evangelietexten. Som på så många ställen i bibeln finns det två sidor av samma mynt.

Å ena sidan står det om människor i bibeln som klär sig i säck och aska när de fastar (Dan 9:3). Å andra sidan säger Jesus att vi inte ska göra som hycklarna och se dystra ut när vi fastar utan istället göra oss fina och vara glada när vi fastar (Mt 6:17).

Å ena sidan strå det att Ruben sliter sönder sina kläder när han upptäcker att brunnen är tom och slavhandlarna fört bort hans bror Josef till Egypten (1 Mos 37:29). Å andra sidan säger profeten Joel att vi ska slita sönder våra hjärtan, inte våra kläder (Joel 2:13).

Å ena sidan säger Jesus att vi inte ska rabbla tomma ord likt hedningarn (Mt 6:7). Å andra sidan ger Jesus oss en bön som vi alla kristna kan utantill även om man väcks mitt i natten Fader vår (Mt 6:9-13).

Det går att göra det mesta som kristen och som människa, förutom att skada och döda kanske, men om det är bra eller dålig, ont eller gott handlar om intentionen, om avsikten. När vi ber är det för vår skull och för Guds skull. Relationen och den närhet vi får ska vara riktad till den andre. Vi ska inte be därför att andra människor ska se på. Är vår kärlek riktad till Gud eller har vi kärlek i att andra människor ser på oss när vi ber? Det handlar om avsikt och intention.

Sen har vi en annan aspekt som knyter an till den tid detta är skrivet, men som också har med vårt eget sätt att se på tillvaron. Det fanns i antiken en utbredd ödestro. Det blir som det blir eftersom det redan är ödet som bestämt det. detta gällde både människor och gudar. Alla parter var underställda ödets nyck. Att be och rabbla namn eller titlar på gudarna eller några magiska formler påverkade inte så mycket i livet, men man ville väl ändå ha gudarna på sin sida och använde gudarna lite som verktyg för sina egna syften. Till råga på allt kunde inte ödet i all sin opersonlighet kunde påverkas. Ödet känner inte av några behov och har ingen omsorg. Jesus berättar om en personlig Gud som vet vad människorna behöver, som känner omsorg. Jesus berättar om en personlig Gud som också griper in i historien och har möjlighet att påverka. Jesus berättar också om människan på ett sätt som att hon inte är beroende av ödets nycker. Människan som kan göra val och har en frihet att kunna påverka sitt liv. Jesus talar med flera dimensioner i allt han säger. Han uppmanar oss att inte skylta med vår tro. Gå in i kammaren, eller förrådsrummet som ordet kan betyda, eller ett rum som inte
hade någon öppning mot vägen. Detta eftersom Gud ändå ser i det fördolda, så vi behöver inte be i offentligheten.

Jesu ord i Matteus evangelium avspeglar också den judiska tanken om att Gud lönar den som tillber honom. Och eftersom lönen bara kan komma från Gud och inte från andra människor ska bön och gudstjänst riktas till Gud, och Gud kommer att ge tillbaka. Samtidigt som Jesus säger att vi inte ska be i offentligheten uppmanar han oss i samma evangelium att gå ut och berätta för alla. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar” (Mt 28:19f). Detta är egentligen redan ett faktum i det sammanhang evangelisten Matteus skriver. Kyrkan har redan rört sig utanför den judiska kretsen och rört sig till det hedniska sammanhanget. Kyrkan står mitt i de hedniska bönernas rabblande och på nått sätt måste ju människor, judar som hedningar, ha fått reda på något om den kristna tron.

Jesus vill att vi ska ha en relation till honom och Fadern. Jesus vill att vi ska be och samtala med Gud. Men Jesus vill också att vårt hjärta ska vara helt, att vi inte ska göra våld på oss själva. Det är inte alltid säkert att det känns som vi har en underbart fantastisk kontakt med Gud. Men Gud känner oss och vet våra avsikter och intentioner. Vill du vara kristen så är du det. Vill du ha en relation till Jesus så har du det. Vill du be så ber du redan. Jesus vill i alla fall dig och ditt liv.

Sändningstal vid konfirmation 18 maj 2014

Felparkerad bil (inte min)
Felparkerad bil

Detta är det sändningstal Martin Valman och David Silverkors förberedde och höll för de konfirmerade ungdomarna söndagen 18 maj. Första gången någon av oss gör en sk dialogpredikan. Roligt!

Tema: Att växa i tro

Bibeltexter:

  • Jes 57:15–16
  • Gal 5:13–18
  • Joh 17:9–17

Sändningstal

Martin beskriver början

Nu vädjar jag till er fantasi. Det är inte så svårt, men samtidigt måste ni ta ett skutt i tiden. Tänk er den här kyrkan helt tom.

Vikväggarna är stängda så det går inte att se in i samlingssalen. Det är början av september och det sitter ett tiotal ungdomar som knappt varit här i kyrkan förut där någonstans bredvid orgeln. Dessutom är det kanske 8 ledare, 3 anställda, 3 gymnasister och 3 fjolårskonfirmander som nu velat vara faddrar. Vi försöker hälsa och verka trevliga. Ett första drag vi har är att göra nått vi kan rätt bra i kyrkan. Vi sjunger några sånger ur Ung psalm, ni har själva fått göra det idag och en del av sångerna är rätt bra. Denna torsdag i september är det långt till Eurovision, både i tid, avstånd och stämning. Det är rätt tyst, rätt trevande och rätt dämpat. Tre sånger hinner vi “riva” av, fika, några lekar, titta på lite bilder och prata om vad vi egentligen håller på med i kyrkan. Eller prata och prata, i ärlighetens namn kanske det mest var jag och de andra ledarna som höll låda. Visst måste man ha en del fantasi för att föreställa sig detta en dag som denna?

David beskriver början

Nu vädjar jag till er fantasi. Det är inte så svårt, men samtidigt måste ni ta ett skutt i tiden. Tänk er att den här kyrkan är helt tom.

Eftersom alla konfirmanderna och ledarna är på Åland för konfirmandläger. Vi firade mässa, gdllade korv och drack Sima, ni bastade och vi spelade volleyboll, kubb och den nya kubb-varianten, kasta ned kubbträet som fastnat i det höga trädet med ett annat kubbträ. Det är högljutt, man tar för sig och busar med varandra. Vi sjunger tre sånger innan vi fikar, leker lite lekar och pratar om hur er predikan ska vara på konfirmationen. Eller prata och prata, i ärlighetens namn kanske det var mest ni och de andra konfirmanderna som höll låda. Det är inte så svårt att föreställa sig den frimodigheten en dag som denna?

Martin: Ofri

Ni Iäste ur Galaterbrevet att vi är kallade till frihet. Då måste ju Paulus mena att vi till att börja med är ofria, slavar eller fångna. Ni konfirmander var ju inte inlåsta eller utsatta för trafficking när vi sågs första gången. Ändå har nånting uppenbarligen hänt med er konfirmander under det här Iäsåret om man jämför min och Davids beskrivning av er. Vi skulle kunna beskriva det med ord som ofria och fria. Att det var så där tyst och dämpat och försiktigt i början hade säkert med olika saker och göra. Men en av sakerna kan vara den där osäkerheten ni hade och som vi ledare också hade inför den första träffen. Vilka är det som ska komma. Hur ska gruppen bli i år? Kommer jag att trivas? Men också den djupare frågan: Vem är jag egentligen? Eller hur vill jag vara? Profeten Jesaja, som Amanda(?) Iäste ur, skrev att den försagde, den tysta och försiktiga skulle få mod och den modlöse skulle få kraft. Men i början kanske det till och med var svårt att först vad modet och kraften skulle användas till. Det var och är ju första och sista gången ni var konfirmander i den här gruppen. Ni kunde inte lita på någon erfarenhet eller rutin. Vi ledare har ju i och för sig viss rutin, men vi hade aldrig träffat den här gruppen. Osäkerheten i allt det nya gjorde oss alla rädda och till och med ofria i början.

David: Fri

Kontrasten mellan våra berättelser beror ju just på den här skillnaden i tid Det finns en dubbelhet med att vara ny i en grupp, för samtidigt som man kan känna sig rädd och osäker så får man också en ny chans att vara sig själv, kanske känner man sig fri. Kanske har ni upptäckt under konfirmandåret och på Iägret att ni kunde vara er själva, lite mer än vad ni kan på andra ställen, i alla fall på vissa sätt? På Iägret sa jag det i en av mässorna att det här med lekarna, skojandet och tramsandet som vi också gör handlar om att ha roligt tillsammans för att få känna av lite hur det är att leva med Gud. Men det handlar inte bara om det, det handlar också om er, att ni ska få känna er fria, att ni ska få känna att ni får ta plats, som de ni är.

För det kristna livet, är ett liv i frihet, en frihet som inte alltid är så lätt att leva i, men en frihet som vi får öva på. Att vi ber Gud om förlåtelse i början av våra gudstjänster handlar just om den här friheten. I kyrkan får vi vara som vi är, det är inte krav på att klä sig på ett visst sätt eller vara en viss typ av person, därför att inför Gud är vi alla lika.

Martin: Processen

Det är en process det här att vara med i en konfirmandgrupp och bli konfirmerad. Det är process detta med att gå från att vara ofri till att bli fri. Allt detta sker i ett sammanhang. Det är jag som individ, men det är också vi som grupp. Det är jag som enskild kristen och det är vi som kyrka. Ibland hade det varit skönt om jag bara behövde bli fri på egen hand. Jag hade kunnat göra vad jag vill, säga vad jag vill, ha vilka åsikter jag vill. Så är det inte med friheten. Friheten kan bara vinnas i relation. Paulus skriver i Galaterbrevet som vi hörde: “Du skall älska din nästa som dig själv”. Min frihet kan aldrig vara på bekostnad av någon annans frihet. Då blir inte relationen jämlik, då utnyttjar vi varandra. Några av dem som började i konfirmandgruppen i höstas hoppade av under året, några av er som sitter här idag hoppade på. De som hoppade av hade olika skäl till detta. Kanske kände de att de inte kunde komma in eller komma till sin rätt i den här gruppen. Kanske förstod de inte vad vi pratade om, kanske höll de inte med om det hela året handlade om. Kanske var det så mycket annat i livet som krävde sin koncentration. Men det kan också ha varit så att friheten blev för jobbig. Ibland är det nämligen lättare att göra som man alltid har gjort, det kan också vara lättare att leva i ofriheten. Då behöver man ju nämligen inte tänka själv, inte göra så många val och man behöver inte ta ansvar. Processen från ofrihet till frihet kan vara jättejobbig. Ni som sitter här idag har valt att komma hit. Ni konfirmander hade kunnat hoppa av som några av era kompisar. Ni föräldrar och släktingar hade kunnat stanna hemma.

Kanske är det några barn som blivit hittvingade av sina föräldrar, men ofta vill ändå barn vara tillsammans med sina föräldrar. Ni är här frivilligt, även om ni måste gå upp lite för tidigt. Ni konfirmander har fått säga ert ja till vår kristna tro och Gud har uttryckt sitt ja till er genom bön och handpåläggning. Johannes skrev i sitt evangelium att Jesus säger till Gud Fadern: “Jag ber för dem…eftersom de är dina”. I hela den hår individuella och kollektiva processen mot frihet tillhör vi hela tiden Gud. Inte att vi är fångade, ägda eller bundna till Gud på ett osunt sätt. Vi är Guds på samma sätt som vi alla är barn till våra föräldrar. Mina barn är mina, men de är ändå egna individer som gör egna val, tyvärr eller tack och lov gör de ofta val som jag inte skulle ha gjort.

Vi är Guds en gång för alla genom att vi blivit döpta in i Jesus Kristus, han som dött och uppstått. Samtidigt skriver Johannes: Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. Alltså är det inte riktigt färdigt ändå. Helgandet är en process. Under ett läsår har ni fått vara konfirmander och fått se något av vad den kristna tron handlar om. Men processen fortsätter. Sanningen och Ordet som leder oss i den här processen är bibeln, men framförallt Jesus. Jesus är en person som dött och uppstått och lever och som vi kan ha en relation till. Och som ni alla vet så är varje relation en process, relationerna förändras hela tiden. Att vara kristen handlar om en process från att vara ofri till att bli fri. Den här processen till frihet sker alltid i relation till andra människor och till Jesus Kristus. Johannes säger något om vad frukten av friheten blir: “för att de skall få min glädje helt och fullt”. säger något om vad frukten av friheten blir: “för att de skall få min glädje helt och fullt”. Detta är vår bön för er alla idag, men särskilt för er konfirmander: att ni ska bli fria och att ni ska få denna gudomliga glädje.