En predikan i högmässan i S:ta Birgittakyrkan 1 mars 2015
De heliga texterna
Den kämpande tron
1 Mos 32:22-31
2 Kor 6:1-10
Matt 15:21-28
Ps 130
Psalmerna
Ing 216:- Mästare, alla söka dig
Grad 549:- Min Gud, jag är bedrövad
Off UP 146:- Mysterium
Utg 253:- O giv oss, Herre, av den tro
Predikan
Vill du lyssna på predikan?
Det är lätt att gå över gränsen för vad en annan människa klarar av att ta emot. Kanske är det lättare än någonsin i mänsklighetens historia att komma undan med ord och handling som förödmjukar och trycker ner. Människor har väl alltid tagit emot slag uppifrån och slagit neråt och den starkare har gått därifrån med segern. En skillnad idag i en globaliserad värld med kommunikationer på alla plan är att du liksom anonymt kan komma undan med mer. Du kan skriva hårda ord, ja till och med personangrepp på Flashback och ingen (utom Aftonbladet) vet vem som är avsändare. Men du kan också som nyinflyttad i Knivsta utan rötter eller sammanhang bete dig på ett sätt som du inte kan i ett litet samhälle där alla känner alla sedan generationer.
På andra sidan påverkar de hårda orden och kränkningarna oss kanske djupare än någonsin. Det är inte vårt ursprung eller kanske ens vår profession som till fullo ger oss vår identitet. EQ har gått om IQ i betydelse för status och position. Den sociala kompetensen har blivit så viktig i mötet på internet och mötet på stan. När jag blir förlöjligad och förminskad socialt blir också min identitet hotad, vem är jag när det sociala nätet förändras? Dessutom har vi fostrats och formats i ett individualistiskt system där många gånger rättigheterna betonas mer än skyldigheterna.
En kvinna ropar på Jesus idag. Hon ropar inte ur ett rättighetsperspektiv. Hon är en kanaané, inte israelit. Hon har sitt ursprung i dagens Libanon eller Syrien. Hon är inte en kvinna i det utvalda folket. Den tredje söndagen efter Trettondedagen fick vi höra om en officer som kom och bad Jesus om hjälp för sin tjänares skull. (Mt 8:5-13) Denna officer tillhörde inte heller folket, men levde förmodligen som en jude, han var en av de gudfruktiga. Vi vet inte om denna kvinna var en av de gudfruktiga eller inte, men hon borde inte ha kommit och ropat på Jesus och hon borde verkligen inte gått fram så nära som hon gör och bönfallit för sin dotters skull. Hon har inga rättigheter gentemot en judisk skriftlärd, hon kan inte kräva något av Israels Gud. Och hon vet om det. Jesus liknar henne vid en hund som får äta resterna, Jesus kanske tänker på herrelösa hundar som stryker runt och äter det de kommer åt. Kvinnan vänder frågan till att handla om tamhundar som är som en del av familjen och med självklarhet ligger vid bordet och äter det som faller ner.
Kvinnan vet att hon inte har några rättigheter och hon tar emot Jesu ord utan att bli kränkt eller förödmjukad. Hon faller inte från höga hästar eller långt i statushierarkin, hon är redan längst ner i detta sammanhang. Det är inte hennes person som bli kränkt, det är hennes önskan som först ignoreras, sedan skymfas men sist accepteras.
På Fastlagssöndagen fick vi höra om den blinde mannen utanför Jeriko som ropar ”Herre Davids son förbarma dig över mig”, samma rop som kvinnan. (Lk 18:39) För den blinde, som vi kan anta var en jude och därmed kände skrifterna och berättelserna om kung David och förväntningarna på en ny kung likt David, en Messias, låg det nog mycket i orden ”Davids son”. För den kanaanéiska kvinnan är det nog troligare att ryktet om Jesus under gått före honom. Vi kan få en association till kung Davids son Salomo som i folktron var den störste av alla demonbesvärjare. Det ligger nog i alla fall inte så stora messianska förväntningar bakom. Kvinnan vill helt enkelt ha hjälp med det som ryktet om Jesus säger att han kan klara av – driva ut demonen i hennes dotter. Kvinna kommer utan att hon egentligen har några rättigheter i sammanhanget.
Berättelsen om den kanaaneiska kvinnan säger också något om den tidiga kyrkan som Matteus skriver sitt evangelium till. Den är inte längre en rent judisk etnisk sammanslutning, kyrkan har innefattat även hedningar och är till och med till största delen hedningar, alltså ickejudar. Berättelserna där Jesus möter officeren och den kanaaneiska kvinnan och svarar på deras böner blir därför centrala för kyrkan. Texter där dörren öppnas lite på glänt för hedningarna, men som senare öppnas på vid gavel när kyrkan växer.
Jesus betonar kvinnan starka tro. Men det är inte den tro Paulus lyfter fram där det handlar om att bejaka Jesu död och uppståndelse och så räddas undan synd och död. Matteus lyfter snarare fram en bedjande tro. Både officeren och kvinnan kommer dessutom för andras skull, en tjänare och en dotter.
Kvinnan kommer inte för att hon har rätt till det, hon kommer inte heller för att hon är värdig inför Gud. Samtidigt är det kvinnans önskningar som blir uppfyllda och inte apostlarnas. Lärjungarna som blivit utvalda och befunnits värdiga en plats i Jesu innersta krets blir ignorerade, de vill köra bort henne, men Jesus bönhör henne. Närheten till Jesu hjärta har inte med rang och värdighet att göra.
Först ignorerar Jesus kvinnan, eller låtsats inte höra hennes rop. När hon är ihärdig förklarar han för henne på ett intellektuellt sätt att hans uppgift är bland Guds utvalda folk. När hon fortfarande tjatar nära nog förolämpar han henne. Ändå ber hon ännu en gång och förklara för Jesus varför han ska hjälpa henne. Hennes logik och hennes uthållighet knäcker Jesu motstånd och han gör det hon ber om och helar hennes dotter.
Så här i fastan när vi ska försöka fördjupa våra liv och intensifiera våra böner är kvinna en god förebild, ett helgon för oss.
För det första kommer kvinnan i tro på Jesus. Hon är övertygad om att han kan hjälpa och trots motståndet och argumentationsväxlingen med Jesus är hon hela tiden övertygad om hans förmåga att befria dottern från demonen.
För det andra är hon trots allt motstånd från lärjungarna och från Jesus uthållig i sina försöka att kommunicera med Jesus.
För det tredje är hon ödmjuk när hon närmar sig Jesus. Hon vet att hon inte har några rättigheter, hon vet att hon inte kan ställa några krav. Hon blir därför inte kränkt av motståndet utan kan förbli ödmjukt bedjande.
Vi har också mycket att vinna på att försöka inta kvinnans hållning i mötet med andra människor. Det är inte ett anonymt möte som fladdrar förbi bland andra. Jesus och kvinnan möts på ett djupare sätt och deras möte blev kvar i minnet hos dem som var med och förmedlat ända till oss. Vi kan också möta andra utan tanke på egna rättigheter eller krav, men ändå ödmjukt be om det vi önskar. Då kan vi inte gå som förlorare och kränkta från mötet men däremot som vinnare och sedda. Vi kan också öva oss i att vara lite mer uthålliga i mötet med andra. Första mötet kanske vi möts av ignorans och i värsta fall förolämpningar, men det slutgiltiga resultatet kan ändå bli ett möte i ömsesidig respekt. Dessutom kan vi tro mer om varandra, att den vi möter verkligen kan bidra med något som berikar mitt liv, ja till och med tillför något till hela vår värld.
Så kan ett kort möte med Jesus förändra vår bön och vårt förhållningssätt till andra, ja livet blir lite friskare.