En predikan vid Skärtorsdagsmässan i S:ta Birgittakyrkan 150402
Tema
Det nya förbundet
2 Mos 24:3−11
1 Kor 10:16−17
Mark 14:12−26
Ps 111:1-5
Psalmer
Ing UP 216:- Du som är törstig
Grad 449:- Jesus, dig i djupa nöden.
Off 378:- Jesus Kristus är vår hälsa
Efter kommunionen 451:- När över Kidrons bäck
Predikan
Det är Skärtorsdag idag, först imorgon är det Långfredag. Jag skulle ändå vilja gå händelserna lite i förväg, mässan ikväll kommer trots allt att sluta i Getsemane. Getsemane som platsen där dödsångesten gestaltas. Jesus kommer att dö imorgon under romarnas hand, men med översteprästerna som påhejare.
Johannes är ibland lite väl antijudisk i våra ögon, de är medskyldiga till mycket av det som händer. Då går att läsa texterna med näst intill antisemitiska ögon. Men vi väljer att inte göra det. Vi väljer att minnas att Jesus var jude, att hans apostlar var jude, att alla hans första lärjungar och de kvinnor som mötte honom uppstånden var judar.
Jag tycker det ändå är svårt att förstå att det går så långt att de låter avrätta Jesus. Ok att han kallar sig Guds son, att han hädar och Mose lag förbjuder detta. Ok att de blir provocerade av att han samlar så många anhängare och att översteprästernas auktoritet blir hotad. Romarna var rätt hårda och avrättade många som försökte störa den romerska freden. Det är ändå svårt att förstå för mig som bor i Sverige idag och inte är inblandad i organiserad brottslighet och vendettor.
Så var jag på en opera i måndags. ”Tristan och Isolde” som är från 1800-talet, men bygger på en keltisk berättelse från kanske 400-talet. Jag prövar om berättelsen kan ge något för er. Operan är fem timmar lång, men jag ska förkorta lite…
Tristan dödar Isoldes stora kärlek i en strid. De båda blir fiender. Senare vill Tristans kung och på något sätt styvfar gifta sig med Isolde. Tristan får uppdraget att hämta Isolde till kungen. På vägen försöker Isolde förgifta Tristan som hämnd på sin förra kärlek. Men Isoldes tjänstekvinna byter ut flaskorna mot en kärleksdryck (typiskt opera..). Isolde är tydligen något av en klok kvinna, helerska eller nått. När Isolde har gett drycken till Tristan dricker hon själv, hon tänker nämligen ta sitt eget liv av sorgen och förbittran. De båda blir häftigt förälskade. När de kommer hem till kungen blir det en svår tid, Isolde ska ju gifta sig med kungen. En dag när kungen och hans hov är iväg får Tristan och Isolde ihop det. Men en av Tristans vänner upptäcker dem och berättar för kungen vad som hänt. Scenen där de möts präglas av bristande tillit, åtrå till varandra, svartsjuka eller avundsjuka och lojalitet. Mycket finns med och det slutar med en strid och Tristan blir svårt skada. En annan vän tar med sig Tristan till ett annat slott och försöker vårda honom där, men han håller på att dö. Nu står hoppet till att Isolde ska komma dit, hon som har helande förmågor. Hon kommer, men hon hinner inte fram i tid. Tristan dör, kungen och hans soldater kommer efter och det finns inte riktigt någon segrare, det slutar inte lyckligt.
Drivkrafterna i berättelsen är kärlek eller längtan efter kärlek.
Om vi gör ett tankexpriment och tänker in oss i berättelsen om Jesus. Gud älskar världen så mycket att han sänder sin son. När denne son, Jesus, kommer till jorden kommer han till Guds utvalda folk. En del av folket tar emot honom, men andra, översteprästerna och de skriftlärda blir hotade. Istället är det lantisarna i Galiléen, de fattiga, kvinnorna, samarierna, ja till och med en del hedningar som älskar Jesus när han kommer. Är det svartsjuka som driver översteprästerna till att såra Jesus dödligt? Varför kom du inte direkt till templet och till synagogan så att vi förstod att du var här. Varför tilltalade du pöbeln och inte oss i eliten? Det kan vara svårt att backa när svartsjukan fått in en person på hatets och oförsonlighetens väg. Det blir prestige och maktkamp. Men kärleken kan inte vinnas med maktmedel. Det går inte att ge en magisk kärleksdryck som Isolde och så är kärleken löst.
Ändå instiftar Jesus nattvarden denna heliga torsdag. Kärlekens bägare lyftes upp och räcks till var och en. Men den räcks inte för att lura i någon något. Den räcks inte heller med tvång, som ett maktmedel. Den räcks av en tjänare i ödmjukhet och med kärlek.
Ikväll har vi inte fått höra hur nattvardens instiftas, däremot hur Jesus tvättar sina lärjungars fötter. En bild för det tjänande Jesus lyfter fram som vägen till kärleken till Gud och andra människor. I den kultur han levde borde inte mästaren ha tvättat sina lärjungars fötter. Möjligen tvärtom, men hellre någon icke judisk tjänare som tvättar alla gästernas fötter.
Vi brukar ofta säga att vi döper och firar nattvard eftersom Jesus sagt att vi ska göra det i kyrkan. Lustigt nog är fottvagningen inte lika påbjuden i kyrkan, trots att Jesus säger i vers 14 ”Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.” Det var så kontroversiellt och ibland helt oförståeligt, inte minst i andra kulturer där man inte brukade tvätta fötter, så fottvagningen blev inte ett sakrament. Men ändå finns den kvar, men kanske bara så här på Skärtorsdagen.
Fottvagningen säger något om kärleken, tjänandet och ödmjukheten som borde prägla kyrkan, ja alla kristna. Det som brukar kallas det allmänna prästadömet. Men det kan också säga något om det särskilda prästdömet också. Här är synen på prästen inte bara hämtad från den skriftlärde i synagogan som har att läsa de heliga texterna och predika. Prästen i kyrkan har också sin förebild i tempeltjänsten, de vackra kläderna, brödoffret, syndoffret rökoffret och tacksägelseoffret som bärs fram.
Detta prästerskap som härstammade från Aron och hans söner börjar sin tjänst redan i öknen. Folket som har blivit befriade från slaveriet. Det som de firar varje påsk, sin Peasach, sin Passover, att de kunde passera förbi havet in i friheten. De är på väg mot det heliga landet, genom öknen i 40 år. Mose leder dem och de bygger ett tempel åt Gud i öknen, ett tält som de kan ta med sig, för Gud följer med sitt folk. Till templet behövs det präster som ska leda lovsången, bönen och offret. Så står det i 3:e Mos 8:6f ”Och Mose lät Aron och hans söner komma fram, och han tvättade dem med vatten.” sen klädde han på dem prästdräkten och smorde dem med olja så att de blev invigda (3:e Mos 8:1-12)
Dessutom står det i 2:a Mos 40:12 ”Han ställde karet mellan uppenbarelsetältet och altaret och fyllde det med vatten för tvättningen. Där brukade sedan Mose, Aron och hans söner tvätta sina händer och fötter. När de skulle gå in i uppenbarelsetältet eller träda fram till altaret tvättade de sig, så som Herren hade befallt Mose.”
Samtidigt som Jesus ger oss ett föredöme hur vi ska vara som kristna och tjänare och visar apostlarna deras roll får vi också vara med om deras prästvigning. Likt Aron och hans söner ska de bära fram bönerna och offret till Gud. Detta offer är inte av det slag som bars fram i templet. Det som händer på korset när Jesus dör för hela världens synd och sen uppstår ersätter alla de offer som vi människor någonsin skulle kunna bära fram. Sammanhanget ger oss däremot en tydlig förståelse hur den sista måltiden, nattvarden hör ihop med korset och uppståndelsen.
Petrus som alltid är lite impulsiv vill att Jesus ska tvätta hela honom, inte bara fötterna. Men Jesus svarar ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade” (vers 10) Så förstår vi att apostlarna förmodligen redan är döpta. De har blivit renade på djupet och är i relation med Gud. Men som alla relation behöver också denna relation underhållas. Så gav han dem nattvarden och ikväll fottvagningen.
Jesus den sanne översteprästen viger präster åt sin kyrka som kan bära fram kärlekens bägare och livets bröd till alla som kommer att komma. Detta bröd och detta vin som vi kan ta emot gång på gång, som inte fungerar som en magisk kärleksdryck, men som liknar kärleken. Den gör att vi mognar och helgas på väg mot himmelen. Han ger ett exempel på hur vi präster ska vara som tjänare men också hur vi kristna i det allmänna prästadömet ska vara mot alla. Och hur vi var och en får ta emot Guds kärlek och omsorg varje dag, men också lite extra då nattvarden firas eller fottvagningen erbjuds.