Högmässa i S:ta Birgittakyrkan och Skördevesper i Husby-Långhundra kyrka 151011
Tema
Lovsång
Första Krönikeboken kapitel 29, vers 10 – 14
Till de kristna i Thessalonike kapitel 5, vers 16 – 24
Evangeliet enligt Lukas kapitel 17, vers 11 – 19
Psaltaren kapitel 65, vers 9 – 14
Psalmer
S:ta Birgittakyrkan
Ing 168:- kom inför Herren
Mellan läsningarna UP 131 Amazing grace
Grad 331:- Ljus som liv åt Herren gav
Ef. pred 702:- Jag vill ge dig O herre
Off 947:- Gud, du andas genom allt
Utg 5:- Nu tacka Gud allt folk
Husby-Långhundra kyrka
Ing. Himmel och jord..
Grad 231:- Oändlig nåd
Ps ef pred 702:- Jag vill ge dig O herre
Utg 5:- Nu tacka Gud allt folk
Beredelse
I våra liv finns det saker vi inte klarar av att hantera, lösa eller ha svar på. Vissa saker kan vi lägga bort, de är inte så akuta och svar kan vänta. I andra fall uppfyller det våra tankar och liv så mycket att allt annat får stå tillbaka. Hur mycket och vad som upptar oss pendlar och varierar mellan dagar, år och tider i livet.
En del saker i livet kan vi bara lämna till Gud och be att Gud förbarmar sig över våra liv. Flera berättelser om människor som ber att Gud ska stanna upp och förbarma sig finns i bibeln.
Idag kommer vi att höra hur tio spetälska ropar på Jesus att han ska förbarma sig över dem. Vid ett annat tillfälle är den en blind som ropar vid vägkanten. Ytterligare ett tillfälle är det en mamma som ropar på Jesus att han ska förbarma sig över sin sjuka dotter.
Spetälskan, blindheten och den sjuka dottern är alla hopplösa fall. De har väntat, de har sökt hjälp, de har gjort allt. Det enda de har kvar är att ropa till Jesus om förbarmande.
Varje mässa innehåller ett rop om förbarmande. Herre förbarma dig, Kristus förbarma dig, Herre förbarma dig. Det är ett rop att Jesus ska stanna upp inför dig och mig. Att Jesus ska ta sig an våra hopplösa fall. Det där som vi inte vet hur vi ska hantera, det där i livet som vi inte kan lösa, det där i livet som ställer frågor och svaren uteblir.
Predikan
Vi är ganska bra på att säga tack. Tack för maten – till den som lagat, tack att du kom – när gästerna går, tack och hej – till kassörskan i affären, tack för senast – när vi träffar någon igen efter ett besök. Att inte säga tack är ohövligt och ouppfostrat.
I den kultur Jesus befann sig i hade tacket en lite annan betydelse och funktion. Att tacka den jämlike, den som har det lika bra ställt som jag, eller den som jag på något sätt skulle kunna bjuda tillbaka, ersätta för det jag fått, var inte nödvändigt. När jag betalat för en tjänst behövde jag inte tacka. När jag förmår ordna en måltid nästa vecka för dem som bjöd mig förra veckan. Eller när jag bytt fiskar mot tyg så behövs inget tack. Däremot hade tacket sin plats i den ojämlika relationen. När jag som slav, tjänare eller underlägsen fått något av mästaren, herren eller den överlägsne då var tacket på sin plats. I dessa situationer hade jag ingen möjlighet att betala tillbaka den skuld jag i någon mån dragit på mig. När jag då säger tack erkänner jag ojämlikheten och jag erkänner att jag aldrig någonsin kan betala tillbaka eller återgälda det jag fått. Tacket är det enda jag kan ge tillbaka. När tacket är uttryckt är jag fri från min skuld och jag är inte längre i behov av den överlägsnes hjälp och support.
Vi är så präglade av att göra rätt för oss. Vi har så svårt att bara ta emot. Samtidigt är vi också så vana att när vi betalar för något då har vi rätt att få något tillbaka. Det är schysta villkor tycker vi. Men det kan bli ganska hårt oss emellan och det är också svårt för oss att bara ta emot utan att ha gjort oss förtjänta av det.
Mannen som blir frisk från sin sjukdom kommer tillbaka till Jesus och säger tack till Gud. Genom att han uttrycker sitt tack erkänner han att det han fått är så stort att han aldrig någonsin kommer att kunna göra något för att betala tillbaka allt det han fått. Genom sitt tack erkänner han också att Gud är större än han själv. Gud är hans beskyddare och Jesus den som förmedlat Guds beskydd och omsorg.
För oss nutida västerlänningar kan det verka som om poängen med berättelsen är att vi ska ojja oss över att nio av tio inte är tillräckligt väluppfostrade för att säga tack. Så drar vi gång på att detta är en berättelse om att vi ska lära våra barn att säga tack och att det är bra att barnen och ungdomarna kommer till kyrkan för att lära sig lite hyfs och vett. Problemet eller poängen är att det bara är en av de nio som riktar sitt tack till Gud. ”Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud äran?” Det är bara en enda som erkänner det Gud gett honom, som prisar Gud för att Gud är Gud och han är han. Vi ska inte lära oss att tacka för tackandets egen skull, däremot ska vi lära oss att prisa och ära Gud för Guds egen skull.
En av poängerna i berättelsen är att vi ska prisa och ära Gud. En annan av poängerna är vem det är som prisar och ärar Gud. Det är en av tio spetälska. Denna människa har varit spetälsk men blir helad och kommer tillbaka för att tacka och prisa Gud. Det är inte vilken människa som helst. Han är samarier. Han är förutom Jesus och Gud förebilden i berättelsen.
Evangelisten Lukas verkar ha en särskild förkärlek för dessa samarier. Sen söndagsskolan eller konfirmationen eller kanske sen vuxen ålder känner vi alla till liknelsen om den barmhärtige samariern. Denna berättelse är också hämtad från Lukas evangelium. I den berättelsen är det också en samarier som är förebilden eller rentutav hjälten. Samarierna är på en gång ett systrafolk till hebréerna och på en gång utanför Guds utvalda folk. Ett folk man inte skulle umgås med och vara med. Helst skulle man inte ens vara på samariskt område. I liknelsen om den barmhärtige samariern är det en samarier som är den som gör etiskt och moraliskt rätt saker. Det är också samariern som känns vid den slagne i diket som i symbolisk mening är Jesus fastspikad på korset. Jesu vänner och lärjungar övergav honom men samariern ser honom och tar hand om honom.
Den spetälske mannen är dubbelt avskyvärd. En spetälsk skulle enligt Mose lag gå runt i trasiga kläder, bo utanför lägret eller staden, ha håret utsläppt och hängande och gå runt och ropa ”oren”. Allt för att människor runt omkring inte skulle komma i närheten och bli smittade. Dessutom är den spetälske samarier. Han är utanför, han är avskyvärd, han är smittsam. Men han är den som prisar Gud för det Jesus gjort. Han är den ende utanför lärjungaskaran som kallar Jesus för mästare. Främlingen, den annorlunda, den besmittade ser det ingen annan ser och är ödmjuk nog att förstå sin egen begränsing och Guds storhet.
Ofta ofta är det människor som kommer utifrån, som inte är riktigt insyltade och kan alla koder som också kan påtala hur det verkligen är. Ofta är det den som är annorlunda och främmande som gör att brister i ett system eller en organisation eller till och med ett land upptäcks. Så är det i Knivsta med alla nyinflyttade, så är det i Knivsta med människor som kommer från andra länder. Så är det i Knivsta när flyktingarna står för dörren. Det är dem som kommer med sanningarna och öppnar möjligheterna att bli sant mänskliga.
Vi som tittar bort som prästen och leviten i den barmhärtige samariern och vi som inte kommer tillbaka för att prisa Gud som de nio andra är förmodligen till ytan välmående och med status och inflytande. Men det är inte lika säkert att det är lika lugnt inom oss. Jesus vill hjälpa oss att rikta vårt tack och vårt pris till Gud. Att lova och ära Gud för allt och så veta var vi slutar och var Gud börjar. Då blir Gud verkligen Gud och vi verkligen människor.
