Söndagsgudstjänst i Vassunda kyrka 151108
Tema
Förlåtelse utan gräns
1 Mos 50:15-21
2 Thess 3:1-5
Matt 18:15-20
Ps 78:35-39
Psalmer
Inledningspsalm 12:- Brist ut min själ.
Gradualpsalm 281:- Mer helighet giv mig
Psalm efter predikan 545:- O Jesus rik av nåd.
Slutpsalm 235:- Som en härlig gudomskälla.
Predikan
”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” (Mt 5:38-39)”Vänd andra kinden till.” Det är kanske det bibelställe vi snabbast tänker på när en konflikt uppstår. Eller är det det bibelställe de flesta tänker på när de tänker på hur Jesus undervisade om hur vi ska hantera utsatta situationer. Men det är inte det enda stället i bibeln eller ens i evangelierna som säger något om svårigheter människor emellan.
Jag är ingen relationsexpert eller expert på konflikthantering men Jesus har något att säga oss idag. Att vända andra kinden till handlar inte om att lägga sig platt, inte att åt sig eller vara underdånig. Evangeliet idag är inte heller sådant.
Jesus ger oss tre steg mot upprättade relationer. Vi praktiserar säkert dessa metoder redan, men det kan också vara så att det är bra med en påminnelse från Jesus. Jesus kommer inte heller på dessa metoder själv, han hämtar dem från den skatt som vi kallar gamla testamentet, judarnas lag och profeter.
Det första steget är att möta den person som vi ha något otalt med, eller som har något otalt med oss. Öga mot öga, utan publik finns det möjlighet att konfrontera en medmänniska utan att det blir konfrontation. Utan åhörare blir ingen uthängd eller till åtlöje. Samtidigt är jag själv ensam och utan stöd av andra. Det kanske är att slå in öppna dörrar att säga att vi måste prata med varandra när allt inte är som det ska. Men det måste nog ändå sägas. Det är ofta lättare att prata om andra människor än med dem. Och det är märkligt nog ofta lättare att grubbla på vad människor menar med olika ord och beteende och försöka gissa tankar än att gå och fråga. I våra hjärnor, i fantasin, kan händelser och erfarenheter ibland växa sig mycket stora.
Jesus påminner oss om att ta upp problem med varandra och hämtar orden från 3 Mos 19:17 ”Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig.” Om det finns saker som vi går och bär på så har vi ofta två val. Glömma oförätter eller gör något åt dem. Att bara glömma är inte det lättaste. Att ta upp dem är inte så lätt det heller, men det går.
Om vi nu följt detta bud och pratat med vår medmänniska och konflikten eller relationsproblemen kvarstår så kanske fler måste vara inblandade. En eller två vittnen ska vara med, inte en hel folksamling som så lätt kan bli en mobb som hänger ut. Bara någon utomstående som inte är direkt inblandad i konflikten kan vara till hjälp och stöd. Att bena ut vad som hänt, var skon klämmer, utan att för den skull själv påverkas.
Detta steg har Jesus inte heller hittat på själv. Han förmedlar 5 Mos 19:15 ”Ett enda vittne är inte nog för att fälla någon för brott eller förseelser, vilken synd det än gäller. För att en sak skall avgöras måste två eller tre personer vittna.”
Konflikten kvarstår ibland och kan inte redas ut varken på tumanhand eller med ett eller två utomstående. Då förslår Jesus ett tredje steg. Att ta upp saken i gemenskapen. För det konflikter och relationsproblem Jesus talar om i detta bibelställe är inom εκκλησια, inom kyrkan eller församlingen. Nu kan problemen mellan lyftas upp till något som mer liknar en rättegång. Där var och en får lyfta fram vad som hänt och hur man ser på saken. Hur påverkar detta som hänt församlingsgemenskapen. Vissa saker påverkar en gemenskap så mycket att gemenskapen upplöses. Människor har inte längre förtroende för varandra och kan inte längre lita på varandra. Ibland lämnar någon gemenskapen och ibland fryser gemenskapen ut någon.
I två kapitel tidigare i Matteus evangeliet ges Petrus det som brukar kallas nycklamakten, möjligheter och uppdraget att förlåta och binda synder (Mt 16:18). Synd, det är något står iväg för vår relation till Gud, men också något som står i vägen för vår relation till andra och i hur vi ser på oss själva. När Petrus får denna nycklamakt säger Jesus att Petrus är klippan på vilken Jesus ska bygga sin kyrka, sin εκκλησια.
När vi läser on εκκλησια, om kyrkan idag, så får hela lärjungakretsen uppdraget att lösa eller binda synder. Nu är det tydligt att dessa synder påverkar gemenskapen. När evangelisten använder ordet εκκλησια, så gör han bara det de här två gångerna och det är ingen annan av de tre andra evangelisterna som använder detta ord. εκκλησια eller kyrkan är något annat än den församling som hör till synagogan, och det är i denna gemenskap som lösandet och bindandet av synder hör hemma.
Kyrkan och prästerna har ibland missbrukat detta uppdrag och hållit inne med förlåtelsen med hänvisning till detta ställe om att binda. Men när vi fortsätter att läsa i Matteus evangelium får vi budet att förlåta, inte sju gånger utan sjuttiosju gånger (Matt 18:21f). Att vara snål med förlåtelsen verkar inte ligga för Jesus. Men för att förlåtelsen ska kunna ges måste allt upp till ytan. Synder måste synliggöras och erkännas för att kunna förlåtas. Så är det för oss enskilt, men också i gemenskapen. Det viktiga i sammanhanget är inte syndabekännelsen och uppräknandet av synder. Det viktiga är förlåtelsen som en väg att gå vidare. Men samtidigt är det svårt att gå vidare om man inte vet varifrån man går.
I den rabbinska traditionen sitter man tillsammans om läser bokrullarna, toran, och man har ett exemplar som man skickar mellan sig och läser och tolkar. När man gör det talar rabbinerna om att Gud är närvarande, mitt ibland dem. Jesus lyfter fram sin närvaro i den gemenskap där förtroendefulla relationer är av den art att synder kan lyftas upp till ytan och lyftas av.
Jesus är aldrig statisk, han finns alltid i en kontext, ett sammanhang. Ibland verkar det vara rätt att vända andra kinden till, ibland ska vi konfrontera varandra på tumanhand, ibland med stöd av någon utomstående och vid vissa tillfällen måste det som hindrar oss från full gemenskap upp i ljuset när alla är med.
Vi måste alltid förhålla oss till varandra och det som sker, men lite olika beroende på sammanhang. I denna process verkar Jesus vara närvarande med sin vishet, kärlek och förlåtelse. Då blir vår gemenskap den εκκλησια som evangelisten skriver om. Nämligen Kristi kyrka.