Mödrarna och mångfalden: en predikan på fjärde advent.


en predikan hållen i högmässan i S:ta Birgittakyrkan 151220

Tema
Herrens moder
Sef 3:14-17
Fil 4:4-7
Luk 1:30-35
Ps 145:8-13

Psalmer
Ing 480:- Var hälsad herrens moder
Grad 164:- På tröskeln till Marias hem
Ps ef pred UP 236:- Modersvingen
Off 481:- Alla källor springer fram
Utg 108:- Gå Sion din konung att möta

Beredelseord
Lärjungarna hämtar åsnan till Jesus när han ska rida in i Jerusalem första söndagen i Advent. Johannes predikar bot och bättring och pekar på Jesus och identifierar honom som Guds lamm andra och tredje söndagen i Advent. Maria bär Jesus i sin mage innan han ska födas idag den fjärde Adventssöndagen.
Förutom den helige Ande finns det alltid människor som hjälper till med förberedelserna när Jesus ska komma.
Så är det också i våra liv. Människor som hjälpt oss att bli dem vi är idag. Ibland glömmer vi bort dem. Ibland får de inte den tacksamhet och det erkännande de borde ha. Ibland upptäcker vi för sent vilken betydelse de haft i våra liv. Det kan vara våra föräldrar, det kan vara en lärare, det kan vara fotbollstränaren.
Under vissa tider glömmer vi bort oss själva och vårt eget fantastiska bidrag till att världen ser ut som den gör. Vi förminskar vår egen betydelse utan förankring i verkligheten.
Emellanåt glömmer vi också bort hjälparen Guds helige Ande som bär oss utan att vi känner det, som puttar oss lite åt ena eller andra hållet, så att vi håller oss på vägen.
Denna glömska kan vara en ingång till syndabekännelsen idag. Vi ber och bekänner.

Predikan
”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.” (5 Mos 6:4-9)

”Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en.” Är det som brukar kallas judarnas trosbekännelse. Lagen, den att älska sig själv, sina medmänniskor och Gud och alla de andra 613 påbuden, är det sätt som Gud kommer till sitt folk och är närvarande. Lagen för judarna är som Jesus för oss. Juden ska inpränta lagen hos sina barn, och bära ett tecken kring armen och ett märke i pannan. Den bild jag får upp är av en nutida judisk man med hatt och sjal, en liten svart låda bunden i pannan och en läderrem virIMG_0353ad kring armen. Han blir symbolen för att lagen har förmedlats genom årtusenden och han blir symbolen för att lagen följs.
Samtidigt som denna bild dyker upp måste den suddas ut. Den är en historieförfalskning. Jag borde få upp bilden av en kvinna, av en mamma. Genom historien har det varit alltid varit kvinnan, mamman, som var religionsförmedlare, ja kulturförmedlare. Papporna, de har varit borta från hemmet och arbetat, de har inte tagit lika stor del i barnens uppfostran och omvårdnad. Mammorna har också varit en del av försörjningen och då har den äldre generationen fungerat som förskola, skola och fritids, och då pratar vi framförallt om farmödrarna och mormödrarna. I den heliga Birgitta egen kyrka i Vadstena finns statyn kvar sedan 1400-talet av Jesus som sitter i sin mamma Marias knä som i sin tur sitt er mormor Annas knä. Birgitta blev moderslös i 12-års ålderns och födde själv åtta barn. Detta verkar ha varit viktigt för hennSorg1473e.

Mödrarnas betydelse, på gott och ont, som kulturförmedlare genom historien visar sig kanske framförallt när kvinnor fått utbildning och traditionella kulturer förändras i grunden. En del av traditioner, kultur och religiös uttryckssätt är inte av godo och  behöver dö ut. Andra delar är en förlust när de inte tas tillvara.

I vår tid av jämställdhet är det inte lika tydligt mödrarna ansvar att förmedla kulturen till barnen. Papporna är hemma till stor del, inte minst här i Knivsta, men sedan tar den skattefinansierade förskolan, skolan och fritids över en stor del, föreningsliv och kyrka en annan. Men de står inte ensamma, kommunikationssamhällets alla kanaler förmedlar så mycket att vi inte kan ta emot allt, utan måste sålla, prioritera och stänga av.

Mitt i denna mångfald finns också inslag av enfald. I totalitära regimer har man alltid försökt kontrollera kulturen, tvingat den att hålla sig inom de ramar partiet satt upp, den världsbild och den människosyn som varit fastslagen. Kulturen har alltid varit ett hot, eftersom den får oss människor att tänka fritt, större, och utanför boxen. Det är farligt för den totalitära regimen som vill ha kontroll.

I vårt land har vi en annan fara. Välmåendet, bekvämligheten och enkelheten. I vår marknadsstyrda ekonomi med vinstmaximering för ögonen kan varje möte människor emellan ses med ekonomiska transaktioner för ögonen. Både friskolans elever, demensboendets äldre och de tillhöriga i Svenska kyrkan talas om i termer om kunder och att få den service man betalat för.

I kyrkan tar det sig förenklandets och anpassningens uttryck. Liturgin, gudstjänsten och förmedlandet av tron måste bli så enkelt att människor ska kunna ta det till sig. Det måste också anpassas efter människor idag och deras frågor, i sig bra, men ofta rensas också det till synes stötande och svårgenomträngliga bort. Den sanna modern, eller för den delen fadern, tar hand om sina barn och visar dem och lär dem att hantera livet. Livet består till stor del av glädje, bekymmerslöshet och fördragsamhet (Fil 4:4-7). Men också mycket som är besvärligt, omöjligt att förstå och hinder. Den sanna kyrkan, modern till alla oss kristna, gör på samma sätt och väljer inte för någon del av livet. Förenklandet av liturgin, bibelordet och kyrkans trosskatt gör det snarare svårare att ta till sig mysteriet.
När Maria får det det olägliga och oförståeliga budskapet att hon ska föda en son säger hon inte så mycket till en början. Det är först när hon träffar sin släkting Elisabet som hon ger ett svar, en tolkning av det som skett. Maria brister ut i en sång. Dikten, poesin, musiken får bära det som inte riktigt kan förklaras i hennes liv. När sedan Jesus föds och en massa märkliga saker händer tar Maria det som händer till sitt hjärta och begrundar det. Det som händer blir en tolkningsram för henne under livet.

Var och en av oss har händelser och möten i våra liv som vi inte riktigt kan sätta ord på eller förklara. Något av detta kommer vi med till vår gemensamma gudstjänst idag. Den liturgi vi firar är kyrkans liturgi. Högmässans ordning och innehåll har kyrkan gett oss. Den är samma varje söndag, men form och ton ändras från söndag till söndag, beroende vilka texter som läses, vad som predikas, vilka psalmer som sjungs och vilka som är här. Var och en fyller också mellanrummen med sitt eget liv och de erfarenheter som finns. Allt genomsyrat av den helige Andes närvaro och kärlek. Den sanna liturgin rymmer en mycket stor mångfald i enheten.

Kyrkan kan liknas vid bilden av katedralen. Då ska vi inte tänka oss Uppsala domkyrka med dess högaltare och sedan kungagravar, muséidelar och utställningar. Vi ska Tomma fälttänka oss den medeltida katedralen med ett högaltare och många små sidokor. Så såg det också ut i den heliga Birgittas egen kyrka i Vadstena en gång i tiden. Vid varje altare finns det ett helgon. En människa som du och jag med en unik relation till sin skapare och frälsare. Som du och jag med en unik spiritualitet i sin tillbedjan och sätt att vara inför sin Gud. I katedralen finns ett högaltare där de allra flesta riktar blicken och tillsammans firar sin mässa. Men många trängs också vid sidoaltaren, som vart och ett representerar något eget sätt att närma sig det heliga. Vår församlings högmässa fungerar till viss del så. Vi reser oss för att ta emot nattvarden, det blir lite rörigt, en del går fram till Kristusikonen för att tända ljus, andra till dopkoret, några till vår nya Mariaikon och några till Birgittastatyn. Någon går till personlig förbön och några sitter helt stilla kvar i bänken i allt det som händer. Något av katedralen finns också här.

Maria, vår Herres mor, framställs i kyrkans tradition som den lydiga, underdåniga, som den modiga, hon som bröt normer, hon beskrivs som den uthålliga och frispråkiga. Maria är mångfacetterad, hon är ju människa som du och jag. Maria har också fått titeln kyrkans mor. Jag tror Maria vill förmedla en tydlig kultur till sin kyrka, en kultur som kretsar runt hennes son Jesus Kristus, en enhet som också förmår husera en bredd av mångfald. Mångfalden kan lätt bli så satelliter, så grupper, små delar som inte har något med varandra att göra. Men bilden av katedralen med högaltaret och de många sidokoren kan hjälpa oss att leva mångfalden i enheten runt Jesus Kristus.

Inspiration till dagens predikan:
”Katedralens återkomst”, Joel Halldorf http://signum.se/katedralens-aterkomst/
”Den exploderande rösten: Vad är kultur?” Nikola Matisic http://youtu.be/iaFX2A5NPxQ

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *