Mod i tillit: en predikan på tredje söndagen i fastan

hållen vid högmässan i S:ta Birgittakyrkan 160228

Tema
Kampen mot ondskan
Jes 59:14-17
Ef 6:10-18
Mark 5:24-34
Ps 25:12-22

Psalmer
Ing 266A:- Säg mig den vägen
Grad 566:- Vaka själ och bed
Off 270:- När ingen ljusning
Utg 795:- Alltid på väg

Predikan
I vissa berättelser går Jesus verkligen över gränsen för det acceptabla. I vissa berättelsen går människor runt om Jesus över gränsen. I denna berättelse är det både ock, men det är inte Jesus som tar initiativet – det är de runtomkring.

Den här kvinnan, hon går verkligen över gränsen. För det första är hon kvinna. Att som kvinna närma sig en man så här offentligt var verkligen olämpligt. Dessutom rör hon vid honom. Detta är inte bara problematiskt eftersom hon är kvinna. Hon lider också av blödningar. I Tredje Mosebok (kap 12 och 15) regleras hur en kvinna med blödningar ska bete sig, dessutom regleras det hur dem runtomkring ska handla. Hon är oren enligt de rituella reglerna och kan alltså inte gå till templet för att tillbe. Hon kan inte närma sig det heliga. Dessutom blir den som rör henne, eller det hon suttit på, eller legat på också oren. Jesus som är jude liksom hon omfattas av dessa regler. Jesus kallas dessutom för Guds helige i Markus första kapitel (1:24). Jesus som har sådan direktkontakt med Gud blir nu oren enligt lagen. Men lagen verkar inte bita på Jesus, kraft går ut från honom och hon blir helad.

Berättelsen om kvinnan är infogad i en annan berättelse. Markus berättar om Jairos, en synagogsföreståndare vars dotter är dödligt sjuk. Han handlar lika olämpligt som kvinnan med blödningarna. Han offrar sin status, sitt anseende och kanske sin frihet och närmar sig Jesus. Folket är där, Jairos tvekar inte, han slänger sig på backen och bönfaller Jesus om hjälp. Han har redan allt, han är synagogsföreståndare, han har lagen och profeterna, han har kunskapen om Gud och närheten till Gud. Dessutom har han en position i samhället. Tänk om kungen Herodes Antipas får höra att han sökt sig till den där rörelsen som talar om Guds rike, han riskerar att anklagas för omstörtande verksamhet. Dessutom kastar sig denne man av aktning ner på knä inför Jesus, så olämpligt, Jesus borde komma till honom istället, synagogsföreståndare som han är.

Kvinnan med blödningarna har försökt med allt. Hon måste ha varit änka eftersom hon har egna pengar att spendera på läkare. Hon måste vara av det högre ekonomiska skiktet efter som hon gått till läkare. Det var bara de som hade pengar som kunde göra det. Om man läser Jesus Syraks vishets bok (38:1-15) får man en mycket positiv bild av läkarna under tiden före Jesus. I Tobits bok (2:10) ges däremot en mycket negativ bild, där behandlingarna snarare gör mer skada än nytta. Soranus från Efesos, skriver en bok om gynekologi hundra år efter Jesus, där kan man verkligen tvivla på läkarnas kompetens på den tiden. Botemedlen mot blödningar är många, så många att slutsatsen måste vara att han inte hade en aning om varför blödningarna var där och vad som kunde bota dem, de testade allt möjligt. Kvinnan kanske blev sjukare av sina läkarbesök, definitivt blev hon fattigare. Både sjuk och fattig i kombination med den sociala isolering lagen föreskrev håll på att driva denna kvinna in i döden, bokstavligen.

I tolv år hade hon varit sjuk. Jairos dotter avslöjas också vara tolv år. Hon borde vara nära den ålder då hon kunde gifta sig. Kvinna med blödningar kanske är änka, men det kan också vara så att hon är skild. Den sjukdom hon lider av kan ha gjort att hon inte kan få barn, ett giltigt skäl till skilsmässa. De barnlösa äktenskapen i GT beskrivs i termer av nöd.
Jairos riskerar anseende, makt och inflytande för sin dotters livs skull. Kvinnan med blödningar har inget kvar att riskera förutom sitt liv. Båda tar de sig över sociala och religiösa hinder för att nå fram till Jesus. Båda hyser de stort förtroende och tillit till att Jesus ska kunna hjälpa dem, de är modigare än få i sina ansträngningar. Jesus svara dem utan hänsyn till de sociala och religiösa koderna.

Jesus kallar kvinnan ”dotter” och infogar henne i den nya gemenskap runt honom som kan kallas en ny familj. I tredje kapitlet i evangeliet ”Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” (Mark 3:35). Denna kvinna med blödningar, utstött från gemenskapen, är en sådan syster, en som gör Guds vilja. Jesus erkänner att hennes tro är stark. Han skickar iväg henne i frid, en bön om välsignelse  och fortsatt gott liv. Dessutom uttalar han högt inför alla det som hon inom sig redan känt, att hon är frisk. Det som hon själv redan visste om sin kropp blir nu sant för alla runtomkring, och hennes sociala isolering är bruten.
När kvinnan är helad kroppsligt och socialt fortsätter berättelsen om Jairos och hans dotter. De får besked att dottern redan dött. Jesus tar trots detta Jairos bön om hjälp på allvar och följer med honom hem. Väl där säger Jesus att dottern bara sover och människorna brister ut i skratt. Jesus tvekar inte att ta parti för den som ber om hjälp, även om det riskera sätta honom i dålig dager. Även om orenheten i lagens bemärkelse verkar smitta vid beröring, tvekar inte Jesus att ta i den som behöver det.

Vilka utmaningar ställer texten till oss denna heliga fastetid? Vi kan identifiera oss med kvinnan med blödningar eller Jairos, synagogsföreståndaren som kommer för sin dotters skull. De tog sig över hindren i sina sammanhang på väg mot att söka hjälp hos Jesus. Det var status, anständighet, religiösa lagar och sociala acceptens. Att ta sig över sådana hinder kostar på, de riskerade något, men de var modiga nog att riskera att bli fullständigt förödmjukade. Våra hinder är liknande men ändå annorlunda. Hindren ser också olika ut för oss var och en. Det kanske är vår bild av att inte vara den svage, utan en som klarar sig själv? Det kanske är vår bild att redan tillhöra en familj med starka band? Det kanske är samhällets bild av vad som rör sig inom den som närmar sig Jesus?

En annan utmaning är att identifiera sig med Jesus själv. Han blir uppsökt av sådana han inte borde umgås med och riskerar att dras med ner i skiten. För oss kanske det inte handlar om att vara frikostiga med att öppna landets gränser. Men att våga anställa den som är född utomlands, bjuda in den som inte pratar så god svenska på en fika eller ta med den i fotbollslaget. Det kanske handlar om att stå upp för alla de makthavare som drabbas av politikerförakt och stå bakom dem och tacka för det ansvar för demokratin som de tar. Det kanske handlar om att tala väl om dem som hängs ut på sociala medier med risken att själv hängas ut.

Utmaningarna till oss denna fastetid handlar om att våga gå över gränsen i tilltro till att Jesus möter oss och all den förödmjukelse vi är rädd för inte spelar någon roll längre.

160221 En opassande kärleksförklaring

Evangelietexten för andra söndagen i fastan är hämtar ur Lukasevangeliet 7:36-8:3 (se nedan). Kring denna text predikar David Silverkors om kärlek och förmågan att se sin egen skuld och förlåtelse.

 

Lukasevangeliet kap 7:

36En av fariseerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. 37Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam 38och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam. 39Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: ”Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.” 40Då sade Jesus till honom: ”Simon, jag har något att säga dig.” – ”Säg det, mästare”, sade han. 41”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. 42När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?” 43Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” – ”Du har rätt”, sade Jesus,44och vänd mot kvinnan sade han till Simon: ”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. 45Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. 46Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. 47Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” 48Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.” 49De andra vid bordet sade då för sig själva: ”Vem är han som till och med förlåter synder?” 50Men Jesus sade till kvinnan: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”
81Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv 2och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, 3Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.

Varför finns jag?

Varför finns jag? Så öppnar diakon Kajsa Nordenstorm predikan över evangelietexten ur Matteus 16:21-23:

21Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. 22Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” 23Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Varför? En predikan på Första söndagen i Fastan

hållen i söndagsmässan i Vassunda kyrka 160214

TemaPrövningens stund

1 Mos 4:3-7

Jak 1:12-15

Matt 16:21-23

Ps 31:2-6

Psalmer 

135:- Se vi går upp till Jerusalem

Ps ef pred 45:- Jesus för världen

Off 569:- Tänk på honom som var frestad

Utg 252:- Hela vägen går han med mig

Predikan 

Eva och Adam illustrerar de första människorna för oss och deras livsvillkor. De berättar hur människan drabbas av synden och faller för den. De äter av frukten från trädet som ger kunskap om gott och ont. Eva och Adam kan inte längre bo i Guds trädgård, de blir förvisade och kvinnan måste föda sina barn med smärta. Trots all den skam och den skuld som drabbar människan vet Eva att Gud är med dem. Eva säger ”Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp.” 

Det var Kain som föddes och strax är också Abel född. När människan handlade mot Guds vilja och åt av frukten skedde syndafallet. Nu sker syndafallet ännu en gång, men på ett annat sätt. 

De är fria människor båda två, Kain och Abel. De är fria att göra det som är naturligt för oss människor. Vi behöver inte lära oss att ge gåvor till dem vi älskar. Det lilla barnet svarar direkt med ett leende när föräldern ler mot det, barnet ger tillbaka direkt. Det lite större barnet kan överösa sina föräldrar med nymålade teckningar. På samma sätt förutsätter Första Mosebok att människan vill ge något tillbaka till Gud. Människan behöver inte lära sig konsten att offra till Gud. Varje person ger något av sitt eget arbete. Kain ger av skörden, Abel av djuren. Av någon anledning ser Gud med välvilja på Abels offer men inte på Kains. I texten får vi inte svar på varför.

Kain blir nu vred och Gud som är bortom tid och rum vet redan vad som är på gång. Men Gud ger Kain en andra chans. Gud säger ”Lyft blicken”. Gud varnar och förmanar, men Kain är inte i stånd att ta emot och ändrar inte sin inställning. Ilskan är stor, större än Kain kan hantera, och han dödar sin bror. Herren frågar Kain var brodern är, och ännu en gång har Kain chansen att berätta, men han tar den inte denna gång heller. Istället svarar Kain oförskämt och avvisande ”Ska jag ta hand om min bror?”(v9). Då svarar Gud på två sätt. Gud förbannar Kain och beskyddar honom. Kain drivs iväg, precis som Eva och Adam från trädgården. Sen sätter Gud ett märke på Kain som beskyddar honom från alla som skulle vilja göra honom illa. Trots det onda Kain gjort så straffas han med mildhet. Guds omsorg om sina barn är större än det onda de gör. Eva visste att Gud var med dem inne i trädgården och utanför. Eva säger att hon födde sin son med ”Herrens hjälp.” Gud är med människa även efter förvisningen. På samma sätt förvissar Gud Kain men samtidigt sätter han ett märke på honom som ska skydda honom. En brodersmördare kan vara ett legitimt offer att ge sig på. Han skulle inte behöva göra stora snedsteg på nya platser innan ryktet om honom skulle komma ikapp och mobben, drevet skulle gå. Men Gud skyddar honom även under förvisningen.

Texten ger inga klara besked till varför Gud ser med välvilja på Abels offer men inte på Kains. Även om texten inte ger svar kan vi spekulera i varför. Kain brukar jorden och offrar av markens gröda och Abel offrar av djuren som han har ansvar för som herde. Senare i Guds folks historia lyfts djuroffer fram som mera värda än det som växer. Det är också förstlingsoffer som föreskrivs. Offer av de nyfödda lammen eller killingarna. Skillnaden mellan skördens offer och offer av de förstfödda är inte som att ge i förskott eller efterskott. Att ge av skörden, är att ge när man vet hur det gått. Man vet hur mycket skörd man behöver för at klara sig. Det är lätt att ge en del av denna skörd, det går att beräkna hur det ska gå. Att ge av de nyfödda är som att ge av utsädet. Som herde vet man inte på förhand hur många av de nyfödda som ska klara sig det kommande året, man vet inte heller hur betet kommer att vara. Det hade varit enklare att ge senare när man vet om hjorden vuxit till sig eller ej.

Abels offer liknar på detta sätt änkan vid tempelkistan.(Mark 12:42) Hon ger två kopparslantar och Jesus konstaterar att hon gav mer än alla de andra som offrade. De andra gav av sitt överflöd, änkan gav av det hon hade att leva på. Kain gav av sitt överflöd, Abel kanske gav av det han skulle leva av.

En annan förklaringsmodell till varför Gud ser med välvilja på Abels offer och inte Kains kan vara denna. Kain är storebror han har redan alla privilegier som är kopplat till att vara äldsta sonen. Han får bruka jorden, men Abel får ett lågstatusjobb som herde. ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” (Luk 12:48) Den som redan fått alla förutsättningar, den som redan fått en särskild position och därmed också särskild makt får inte missbruka den, men inte heller bara ta den för given. Kaia kanske förväntar sig att hans offer ska tas emot med välvilja, han kanske inte lagt ner något vidare arbete eller omsorg när han tog fram sitt offer.

Kain och Abel nämns inte i gamla testamentet utanför denna berättelse om offret, brodersmordet och Kainsmärket. Däremot finns Abel med i Hebreerbrevet ”I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig” (Hebr 11:4) Också här handlar skillnaden mellan offren inte om vad de skänker, men hur de skänker det. Vad ryms inom Kain är något annat än det som ryms inom Abel. 

Hebreerbrevets författare fortsätter ”Ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels. (Hebr 12:23f). Abel dör i och för sig utan skuld till sin egen död, förutom at ha väckt sin broders avundsjuka. Hans blod har skapat sår i sin bror. Mordet i sig är fruktansvärt, men det fortsätter även med att Kain inte erkänner sin skuld inför Gud. Trots skulden och frånvaron av erkännande märker Gud Kain och beskyddar honom. Ingen ska hämnas Abel med samma mynt. det är först Jesu blod, även det oskyldigt spillt, som läker såren.

En enkel och kort berättelse om Kain och Abel rymmer så många djup. Att förstår varför Gud ser till den enes offer och inte den andres är svårt. Att förstå hur en broder mördar sin egen bror är svårt. Att förstå hur Gud trots mord och bristen på erkännande och verbal ånger ändå beskyddar Kain är också svårt. Det svåra ryms också i livet, det mycket svårförstådda ryms också i vår kristna tro. Det svårbegripliga ryms också denna fasta.

Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium: en predikan på Askonsdagen

hållen vid Askonsdagsmässan i S:ta Birgittakyrkan 16021

Tema
Bön och fasta
Joel 2:12-19
Apg 13:1-3
Mark 2:18-20
Ps 32:1-5

Psalmer
Ing 529:-  Jag till din måltid bjudits in
Off 281:- Mer helighet giv mig
Utg 509:- Av goda makter

Predikan
Människan är kropp, själ och ande enligt vårt kristna sätt att se det. Världen så som vi känner den är också den bestående av den vi kan se och ta på och det som är är bortom våra sinnen. En uppdelning av andligt och världsligt är på ett vis främmande.
Under fastan får vi öva oss att få ihop våra liv till ett. Vi får konkret öva oss att bli hela människor. Vi beter oss alltid lite olika beroende på vilka människor vi just för stunden är med. Vi är lite olika på jobbet och hemma, lite olika med vänner och främlingar. Bilden av oss är lite olika på sociala medier och när vi möts med våra kroppar. Under fastan får vi skala bort för att inte vara så splittrade.
I Apostlagärningarna upptäcker församlingen i Antiokia att några har kallelsen att vara missionärer. Det verkar lite överandligt, den helige Ande talar till dem med ord som vi kan förstå. Samtidigt är det mycket konkret och kroppsligt allt som sker. De håller gudstjänst och de fastar och sen talar Anden. Efter orden från Anden fastar och ber de igen, sen lägger de händerna på dem som fått kallelsen innan de skickar iväg dem.
I söndags lade vi som församling våra händer på några ungdomar som varit i vårt pastorats konfirmandarbete och sedan i ledarskola, allt som allt 2,5 år. Några av ungdomarna har varit med även som barn. Det krävdes en förberedelsetid för dem och för pastoratet att känna igen kallelsen till ledarskap. Fastan är en tid av förberedelse.
När Lukas skriver att församlingen i Antiokia fastar och ber är det en signal för oss. Vi förstår då att de tar det här på allvar. De försöker koncentrera sig och lyssna in. Detta är ett skäl att skala av något under fastan, för koncentrationens skull. Vad är det som tar uppmärksamheten i ditt liv från det viktiga? Vad är det som gör att du inte kan fokusera?
Församlingen i Antiokias koncentration leder till att de sänder ut missionärer. Men Lukas framhåller att det i grunden är Guds helige Ande som sänder dessa missionärer i deras uppdrag.
När vi nu går in i koncentration av fasta och bön slår vi in på den kärlekens väg som var temat i söndags. Fastan är ett utmärkt tillfälle att gå kärlekens väg helt konkret. Vi som individer behöver slå in på denna väg, men också vår församling som helhet. Vi som människor behöver inte bara hör talas om kärleken, vi behöver uppleva den i praktiken. Att öka kärleken är svårt, men att öka de konkreta uttrycken för kärlek är möjligt. Kan vi spendera mer tid tillsammans? Kan vi bjuda hem varandra oftare? Kan vi ge varandra komplimanger? Kan vi våga dela med oss till varandra hur vi har det? Kan vi skratta mer tillsammans?
Fastan ger oss en möjlighet att konkretisera vår kristna tro ännu lite mer. I församlingen i Antiokia fastar de, de ber och de lägger händerna på varandra och det resulterar i något konkret, två personer får vetskapen om vad de ska göra och uppdraget att göra det. Fastan kan också hjälpa oss att se vad vi ska göra och vilka våra nya uppdrag är.
Johannes Chrysostomos menar att fastan framförallt visar oss en mycket god sak: ”Anden uträttar allt”. Anden, hjälparen, är alltid med och gör allt, men fastan hjälper oss se denna andes närvaro och lyssna in kallelsen och ansvaret.
En liten sammanfattning: Fastan kan hjälpa oss att skala av, inte vara så splittrade, bli hela människor. Fastan kan vara ett tillfälle i att visa kärlek i konkret handling. Fastan kan hjälpa oss att upptäcka Andens verkningar.
Men det allra bästa med fastan är att den tar slut. Om fyrtio dagar firar vi Jesu död på korset och hans uppståndelse. Därför kan vi utan rädsla gå in i fastan nu, övertygade om att Jesu död på korset och hans uppståndelse sätter alla våra fastemisslyckanden i rätt perspektiv: förlåtelse, kärlek och nytt liv.

12688340_981149371959989_8579470283268439892_n

Kärlekens väg, Anna Book och Supernintendo – Fastlagssöndagen

Temat för söndagen är Kärlekens väg. David Silverkors förkunnar, med hjälp av bland annat Melodifestivalen, Anna Book och Supernintendo, ur Johannesevangeliet 12 om vägen Kristus valde för att vi ska kunna få total förlåtelse.

Johannesevangeliet 12:20-33:

Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: ”Herre, vi vill gärna se Jesus.” Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom.
Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.” Då hördes en röst från himlen: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: ”Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö. 

Gud strösslar med sitt ord – torsdag 4 februari Samuel E Lilja

Samuel E Lilja förkunnar kring evangelietexten från Lukas 4:2-15:

4När mycket folk samlades och man drog ut till honom från de olika städerna sade han i en liknelse: 5”En man gick ut för att så sitt utsäde. När han sådde föll en del på vägkanten, och folk trampade på det och himlens fåglar åt upp det. 6En del föll på berghällen, och när det hade kommit upp, vissnade det bort eftersom det inte fick någon väta. 7En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp samtidigt och förkvävde det. 8Men en del föll i den goda jorden, och det växte och gav hundrafaldig skörd.” Sedan ropade han: ”Hör, du som har öron att höra med.”

9Hans lärjungar frågade honom vad denna liknelse betydde, 10och han svarade: ”Ni har fått gåvan att lära känna Guds rikes hemligheter, men de andra får dem som liknelser, för att de inte skall se, fast de ser, och inte förstå, fast de hör.

11Vad liknelsen betyder är detta: Utsädet är Guds ord. 12De vid vägkanten är de som hör ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, för att de inte skall tro och bli räddade. 13De på berghällen är de som tar emot ordet med glädje när de hör det men som inte har något rotfäste. De tror en kort tid, men i prövningens stund avfaller de. 14Det som föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. 15Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt.