Hållen i Gravläggningsvespern i S:ta Birgittakyrkan kl 18 160325
Ordning
Psalm 144:- O huvud blodigt sårat
Kollektbön
Psaltarpsalmen 22 ur Jubel och sång ”Fader i dina händer”
Evangelium Mt 27:57-66
Meditation
Psalm 458:1-4 Så är fullkomnat
Begravningsbön
Fader vår
Välsignelse
Psalm 460:- Ditt lidande har nått sitt slut
Meditation
De var alla överens, överens om att Jesus var död. De närmsta vännerna, lärjungarna, översteprästerna, fariséerna, Pontius Pilatus och den romerska armén.
De var alla överens om var Jesus begravdes. Josef från Arimataia begraver Jesus. Maria från Magdala och den andra Maria var med när han lades in i graven. Soldater ur armén eller tempelvakten blir dit skickade av översteprästerna, de visste var graven var och Pontius Pilatus hade gett sitt medgivande.
De är alla överens, men de ser på händelserna med helt olika perspektiv. Pontius Pilatus ville inte ha med saken att göra egentligen, men han får alltihop i sitt knä. Han tvingas ta ställning mot sin vilja. Ändå tar han ställning och det är endast han som hade befogenheten att döma till döden, det är endast han som ensam är ytterst ansvarig för denna död.
Översteprästerna försöker vaska fram något konkret att anklaga honom för, de använder sig av fulla trick och falska vittnen. Jesus själv ger dem det som de betraktar som den värsta hädelsen, att utge sig för att vara Messias, Guds son. Men detta duger inte inför Rom, däremot att vara en rebell, en samhällsomstörtare slår hårdare.
Maria från Magdala och den andra Maria är kvar när alla andra gömt sig av rädsla för repressalier. De var nära vänner till Jesus. Var det kanske Maria från Magdala som en gång ”vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam.” (Lk 7:36-50)? Hon. Hade fått så mycket förlåtet, hon hade blivit så upprättad i Jesu närvaro att hon också var kvar in i det sista. De båda kvinnorna är med när han dör, när han tas ner från korset och när han läggs in i graven.
Josef från Arimataia har en lite dubbel roll om vi lägger ihop de olika evangelierna. I Markus evangelium är han en i rådet, Sanhedrin, han är en av dem som dömde honom till döden. Men han är också en som väntade på Guds rike. I Markus evangelium kanske han bara låter gravsätta Jesus av allmän medmänsklighet och hyfs och för att han kände lagen i femte Mosebok att den som blir upphängd på en påle inte ska hänga över natten. (5 Mos 21:23) dessutom visste han att man absolut inte får begrava någon under sabbaten. I Matteus evangelium saknas kopplingen till rådet. Här är Josef en av Jesu lärjungar, en av Jesu vänner. Som vän var det lagstadgat i den grekisk-romerska världen att man hade ansvar att ordna begravning för sina vänner. Matteus har också lagt till ett adjektiv till Josef, han är rik. En person som hade råd att hugga ut en ny familjegrav i kalkstenen runt Jerusalem hade en del kapital. Josef som vän och med pengar kanske var en av de få bland Jesu vänner som hade råd att ordna med begravningen?
Josef från Arimataia har många likheter med oss. Den där dubbelheten som evangelierna vittnar om präglar också våra liv. Varför är vi här inför Guds altare vid tiden för Jesu gravläggning? En del i oss har verkligen blivit en Jesu lärjunge och vill falla på knä inför det faktum att vår vän dött. En annan del i oss kanske mest är här av rent hyfs, vi har lärt oss att vörda Långfredagen och och alla kopplingar därtill.
Josef från Arimataia har många likheter med oss. Matteus beskriver honom som rik. Bara det faktum att vi befinner oss i denna kyrka här i Knivsta i Sverige innebär att vi är rika, i alla fall i det globala perspektivet. De allra flesta människor i världen är fattigare än vi. I berättelsen om änkan vid tempelkistan säger Jesus att hon ger mer än alla de andra när hon ger två kopparslantar, för hon ger det hon har att leva av. (Mt 12:41-44) Josef ger av sitt överflöd när han lägger Jesus i sin grav. Josef hade redan betalat den och han behövde den själv inte just nu. Dessutom var den förmodligen gjord för flera och traditionen var att man samlade ihop benen efter ett år och lade dem i en låda med namn på. Det kostade inte mycket för Josef ekonomiskt att upplåta sin grav för Jesus. De flesta som följde Jesus var fattiga och utan vidare status. Josef däremot hade både ekonomin och statusen. Det Josef mest offrade var nog hans status. Om han var med i rådet som i Markus evangelium, riskerade han då sin position? Om han bara var en allmänt rik person som i Matteus, gagnade det verkligen hans affärer och kontaktnät, förmodligen inte.
Vad gagnar det oss att vara här? Ekonomiskt hade varit bättre att ta ett annat jobb än präst, för er andra tär det nog mer på ekonomin än fyller på, kyrkoavgift, tid och engagemang som kunde genererat pengar. Status i samhället är också svårt att hävda.
Att stå inför Jesu död och begravning har ett annat djup och kan inte mätas med världens mått. Att stå inför denna död gör oss både ödmjuka inför människans villkor och inför Guds villkor. Även om vi liksom Josef från Arimataia är rika jämfört med de flesta av Jesu vänner så hindrar det inte vår närvaro och vår kärlek inför den död där vi alla är lika.