Vad förväntar vi oss egentligen? En predikan på första söndagen i Advent

Hållen i S:ta Birgittakyrkan, Östuna och Vassunda kyrkor 161127

Tema

Ett nådens år

Luk 4:16-23

Sak 9:9-10

Upp 5:1-5

Ps 24

Psalmer

S:ta Birgittakyrkan

Ing 103:- Bereden väg för Herran

Grad 423:- Kom Jesus, kom Immanuel

I ev 105:- Hosianna 

Off:- UP 17:- Star child

Utg 108:- Gå, Sion din konung att möta

Östuna

Ing 103:1-4 Bereden väg för Herran

Grad 104:- Gläd dig du Kristi brud

I ev 105:- Hosianna

Ef pred 109:- Det susar genom livets strid

Off 111:- Kristus kommer – Davids son

Utg 108:- Gå, Sion, dinkonung att möta

Vassunda
Ing 103:1- Bereden väg för Herran

Grad 109:- Det susar genom livets strid

Kör: I ev 105:- Hosianna 

Ef pred 104:1-4 Gläd dig du Kristi brud

Utg 108:- Gå, Sion din konung

Predikan

Kan ni se Donald Trump framför er på åsnan? Eller för den delen Stefan Löfven? Det blir snabbt lite komiskt när fantasin får göra sig en bild i hjärnan. Även om det känns fånigt så är det förmodligen relevant. Människorna, i all fall en del av dem, sökte en ledare, en ur de egna leden, en som inte var en del av ockupationsmakten, en som inte tillhörde etablissemanget, varken det politiska eller det religiösa.

Jag är ingen expert på amerikansk politik men bilden svensk media givit denna höst är ett sökande av identifikation, förändring, bort från etablissemang, korruption. En ny ekonomi och en ny politik. Donald Trump blev det närmaste svaret på sökandet.

Lukas använder inte politiska och ekonomiska vägar för att beskriva Jesu verk. Lukas använder termer som helande, exorcism och undervisning.

Jag har lärt mig ett nytt begrepp i veckan, effektmål. Ni kan kanske detta begrepp sedan tidigare, men för mig var det nytt. Bilden är den att vi kan sätta upp ett mål att köpa en ny cykel och börja cykla till och från jobbet. Effekten av detta blir att vi får bättre kondition och att vi inte påverkar miljö och klimat i samma utsträckning som om vi kör bil. Målen att köpa cykel och börja cykla till och från jobbet är mätbara mycket snabbt. Effektmålet med bättre kondition tar nog några veckor i alla fall att få utslag på. Effektmålet med mindre miljö- och klimatpåverkan som i sin tur ger ett bättre klimat och miljö kan mätas först långt efteråt och förmodligen när många människor ställt av bilen och börjat cykla.

Jesus verkar mycket mer intresserad av effektmålen än något annat. Att strukturerar om ekonomi och politik förändrar det som Paulus kategoriserar som det världsliga eller kroppsliga. Jesus verkar mer intresserad av att människors inställning, tanke och grund förändras.

När fyra vänner bär sin lame kompis till Jesus för att Jesus skulle hela honom så förlåter han först honom hans synder och sedan får han fart på benen. Jesus är främst intresserad av mannens inre liv, men samtidigt medveten om hur inre och yttre liv samverkar.

När Jesus citerar profeten Jesajas 61:a kapitel om att ge de förtryckta frihet så används ordet ἀφέσις. Finns både det konkreta och det abstrakta med, både det kroppsliga och det andliga. Ordet kan användas just om att släppa ut en fånge ur fängelse, släppa en slav fri, låta någon gå, men också om att avskriva skulder, befria, frigöra och förlåta.

När Lukas låter Jesus citera profeten Jesaja får vi associationer både till det sjunde friåret som beskrivs i femte Mosebok (15:2) då när skulderna ska avskrivas men också om det femtionde året som finns omnämnt i tredje Mosebok (25:8-12). Jubelåret eller friåret, då när egendomar ska återbördas, återförening med släkten ska ske, marken ska få ligga i träda och vinstockarna lämnas obeskurna. Ni kanske undrar vad som ska ätas då, men Gud lovar välsignelse året innan så att skörden räcker över sabbatsåren.

Svenska politiker har de senaste åren använt begreppet utanförskap för att beskriva att samhället inte riktigt fungerar så som de önskar. Jesus använder Jesajas begrepp som fattiga, fångna, blinda och förtryckta. Det budskap han kommer med riktas till dem och tas också emot av just dem. Det handlar inte bara om fattiga, fångna, blinda och förtryckta i bokstavlig betydelse. Det handlar också om människor som i andlig, inre eller relationen bemärkelse kvalar in i gruppen. Kanske är det så att varje människa har något av detta i sitt eget liv om orden får ha den allra vidaste bemärkelse.

När vi går till val för att välja en representant för oss, en ledare som kan göra vårt samhälle bättre, så söker vi ibland en kristusgestalt av bibliska mått. I Lukas evangelium är Kristus titeln mycket bokstavligt kopplat till detta bibelställe där Jesus själv säger att Gud smort honom till att frambära glädjebudet. Att smörja kommer av ordet χρίω som ligger till grund för ordet Kristus, den smorde. Detta smörjande sker mycket konkret i Lukas evangelium när Jesus döps och den helige Ande tar kroppsligt form som en duva och Gud tar konkret gestalt som den röst som hörs ”du är min älskade son, du är min utvalde (Luk 3:21f). Denna konkreta scen då smörjelsen blir konkret kan inte våra politiker hävda. Även om vi söker mirakel och förändring så kan den inte bli på det genomgripande plan som Jesus söker.

Texten idag är beskuren men det som händer efter är att Lukas konstaterar att ”ingen profet blir erkänd i sin hemstad” (Luk 4:24), ett känt och spritt citat. Men redan innan får vi en föraning av hur dubbelt Jesus och hans budskap tas emot. Människorna som prisar honom för den vishet han förmedlar frågar också ”är det inte Josefs son?”. Josef, en enkel hantverkare härifrån byn, hur kan han ha fått en son som säger så visa ord. Redan kyrkofäderna konstaterar att denna fråga är en stor förnedring, ett nedvärderande av allt det Jesu sagt, de förolämpar honom verkligen. Den status människor hade i Jesu samtid bygds framförallt på föräldrarnas status och här ser vi hur Jesus bedöms med samma måttstock som sin far.

Vi känner igen oss i hur vi på osäkra grunder ibland bedömer människor utifrån ursprung senare än kompetens och erfarenhet. Men vi skapar också ibland ett samband med att ursprung är någon sorts garant för identifikation och samhörighet. Om den valda politikerna har ett liknande ursprung som jag själv så är den att lita på.

Människorna på vägen ropade Hosianna, ett hebreiskas uttryck om att Jesus hjälp oss, rädda oss, fräls oss! Vi ropar på samma sätt till politikerna att de ska förändra systemet, skapa bättre välfärd, förhindra utanförskapet åt oss. Jesus svar är en relationen med oss där våra onda andarna drivs ut, vi får undervisning, blir helare och våra synder blir förlåtna. En befrielse från fattigdom på plan som inte rör sig om ekonomi och politik.

Jesu effektmål med detta blir förändrade människor och förändrade samhällen, där himlen liksom dras ner till jorden redan här och nu.

När förväntan övervinner rädslan: en predikan på söndagen före Domsöndagen

Hållen i högmässan i Husby-Långhundra kyrka 161113

Tema

Vaksamhet och väntan

Jes 51:4-6

2 Kor 13:5-9

Luk 12:35-40

Ps 139:1-18

Psalmer

Ing 728:- Nu, o Gud har stunden kommit

Grad 489A:- Han kommer, han är nära

Ps ef pred 704:- Din trofasta kärlek

Off 318:- Nattens skuggor

Utg 313:- Min frälsare lever

Predikan

Det är inte riktigt tydligt med alban här i Husby-Långhundra, den är inte för lång för mig, men ändå rör jag mig lite smidigare med singulum runt midjan. Men om vi ska tänka oss att jag bär något tungt, går ute i terrängen och kanske kan tvingas springa, då rör jag mig inte så smidigt just klädd så här.

Evangelietexten börjar med att de fäste upp kläderna. Citatet är från Andra mosebok (12:11) och Guds folk är beredda att ge sig av från Egypten. De får instruktioner att tillreda påskmåltiden och äta sig mätta, men vara beredda att kunna fly. Vaksamheten handlar om att kunna ge sig av snabbt om farao ger med sig och de får lämna lämna landet. De är förväntansfulla, eller har det nästan gett upp efter de tio plågorna? De känner säkert olika inombords, så mycket människor. Men förväntan är att de ska fly undan slaveriet och bli fria. 

Alla de bilder Lukas använder i sina liknelser i detta stycke är hämtat från slavens vardag. Inte slaven i Egypten, men slaven i romarriket under Jesu tid. Andra gången det står om att fästa upp sina kläder är det tydligt i grekiskans att det handlar om de där skyddskläderna som tas på ovanpå de finare. Vi kanske skulle säga ett förkläde i köket eller ev skyddsoverall. Men de använda någon sorts mer fotsid dräkt som behövde fästas upp om man skulle kunna jobba mer fritt i den.

Friheten det som hägrar. Friheten är det de väntar på. Kan vi som inte varit slavar i den bemärkelsen, vi som inte varit fångna i ett fängelse känna igen oss i detta? Kanske eller inte. Kan vi hitta någon annan bild som hjälper oss?

Skolavslutningen skulle kunna vara en. Friheten att få sommarlov, eller friheten när grundskolan var avklarad då man inte behövde gå i skolan längre. Eller friheten efter studenten kanske ännu mer. Men i backspegeln var kanske skoltiden ännu mer fri än arbetslivet? Men det är känslan innan. Slavarna i Egypten hade varit det i hela sitt liv, ja i flera generationer, de visste inte riktigt vad som väntade. Så var det för oss också när vi gick i skolan och såg framemot att bli klara och komma itu i friheten, vi visste inte riktigt vad som väntade.

I denna längtan finns också ett stråk av ovisshet, vad kommer friheten att innehålla? Ett sådant mått av ovissheten står vi inför när vi tänker på himlen och att Jesus kommer tillbaka. Vi vet inget om det. Inför denna ovisshet kan vi känna rädsla och förväntan. Får vi med oss känslan från Egyptens slavar som längtar efter att bli fria så övervinner förväntan rädslan.

Gregorius av Nyssa poängterar i sin kommentar över denna text att både lamporna och uppfästande av kläderna har något gemensamt. Båda gör det svårt att sova. Hela texten genomsyras av att det gäller at vara beredd, det gäller att hålla sig vaken. Men vad är det som händer när väl slavarnas Herre kommer hem? Då är det slavägaren som fäster upp sina kläder och börjar tjäna. Jesus ger ett tydligt exempel själv vad detta kan innebära när han kvällen före sitt lidande tvättar lärjungarnas fötter (Joh 13:1-17). Petrus protesterar och menar att det är han som borde tvätta Jesu fötter och inte tvärtom. Jesus visar med sitt sätt att handla vad det är att vara stor i Guds rike, att tjänandet har en särskild plats.

Om vi tänker oss att Jesus ska komma tillbaka, eller att vi tänker oss mötet med domens dag och försöker tänka oss in i Guds situation. Detta är fullständigt omöjligt, men vi leker med tanken. Enligt den här texten kommer alltså Gud från ett bröllop, en stor fest. Om vi tänker själva på hur det är att komma hem efter en lyckad fest, för det måste det vara, det är ju Gud som är värd på bröllopsfesten enligt Johannes Uppenbarelse (Upp 19:7). Efter en lyckad fest är man både upprymd och slutkörd. Men när man kommer hem sent efter en fest kan det också vara svårt att gå och lägga sig direkt, det kan vara mycket som snurrar i hjärnan. Sådant man vill dela med sig av och sådant man vill fundera med någon annan runt. Glädjande nog är alla vakna. Egentligen är man trött, men det går också att komma in i andra andningen.

Samtidigt för den som är hemma när resten är på fest kan det vara rätt långtråkigt. De sa ju att de skulle komma klockan… men de är aldrig här. Det blir mörkare och mörkare och tystare och tystare. Nog är det nära till hands att gå och lägga sig och vila till nästa dag. Dessutom är det svårt att smittas av entusiasmen från den som varit med om något, när man inte själv varit där. Men Herren i texten kräver inte att slavarna som varit hemma ska ställa upp på hans behov, nej han vänder på det. Det är han som ser deras behov, de som varit hemma, det är han som passar upp dem. De trodde att de skulle hålla sig vakna för sin Herres skull, men när det lyckats med att hålla sig vakna fick de själva något tillbaka.

Den vaksamhet och väntan som präglar den här texten har både med befrielsen från slaveri till till ett liv i frihet. Den har med feststämningen, eller i alla fall efterfestens känslor. Den har med tjänandet. Samtidigt med alla dessa mycket positiva bilder finns bilden av tjuven som bryter sig in när man minst anar det. Så är det kanske alltid med det okända, med framtiden, med himmelen och med domen. Det finns både en viss oro, men också en spänd förväntan.


Helgonen som katalysatorer: en predikan på Alla helgons dag

Hållen i S:ta Birgittakyrkan 161105

TemaHelgonen

Jes 60:18-22

Heb 12:1-3

Matt 5:13-16

Ps 126

Psalmer 

Ing 171a:- För alla helgon

Grad UP 272:- Högst av allt

Förbön: Med alla änglar Taizé 3, S. 8 ” sånger från Taizé” 8323

Off 321:- Det dukas i himlarnas rike

Slut 16:- Kom låt oss nu

Predikan 

I måndags började firandet av reformationsminnet. Firandet startade med en gemensam gudstjänst i Lunds domkyrka. Det lutherska världsrådet och det påvliga enhetsrådet bjöd gemensamt in för första gången. Det är mycket ovanligt att påven och Vatikanen samarrangerar något överhuvudtaget, men nu 500 år efter reformationen skedde det. De frågor som framkallade reformationen är inte längre stridsfrågor mellan våra kyrkor. Idag är det annat som skiljer oss från varandra, organisation, kultur, etiska och moralisk frågor m.m.

En av de frågor reformatorerna tog upp var helgonen. I den Augsburgska bekännelsen och i den Augsburgska bekännelsens apologi avhandlas denna fråga. Reformatorerna kritiserar oftast missbruk och inte bruk. Så är det också med helgonen. Under reformationstiden spreds en uppfattning att kyrkan med påven vid rodret förfogade över en skatt av helgonens förtjänster eller meriter. Missbruket av helgonen hängde ihop med avlaten. 

När vi går till bikt krävs flera steg, helt naturligt för att bikten ska brukas rätt och riktigt. Den som biktar ska först och främst ångra något, denna ånger längtar efter försoning och förlåtelse. Den biktande uttalar högt inför prästen det som den ångrar och prästen uttalar förlåtelseorden som Kristus påbjudit. Den biktande är nu förlåten, men med sann förlåtelse börjar också ett nytt liv och en längtan efter att göra rätt. Om ångern och förlåtelsen rör en annan människa så strävar man nu efter att återupprätta en tillitsfulla relation. Om man till exempel står i skuld till vill man betala tillbaka. Det är detta som kallas botgöring, eller att göra bot. Under 1500-talet utnyttjade en del i kyrkan vår lättja och vår önskan att gå den den lättaste vägen. Kyrkan började sälja avlatsbrev. Då gick det att betala pengar till kyrkan istället för att göra bot. I utbyte mot pengar fick man del av helgonens förtjänster, deras dygder och meriter. Detta missbruk kritiserade reformatorerna.

Däremot konstateras det i augsburgska bekännelsens apologi (XXI) att helgonen bör äras, såsom vi gör idag på Alla helgons dag. Vi bör ära helgonen av tre skäl.

1. Vi bör ära helgonen av tacksägelse. Vi ska tacka Gud för att han gett oss exempel på sin barmhärtighet. Gud har visat att han vill frälsa människor och har gett sin kyrka lärare och andra goda gåvor. Helgonen har brukat dessa gåvor och vi bör ära dem på samma sätt som Kristus ärar sia trogna tjänare.

2. Vi bör ära helgonen eftersom att det stärker vår egen tro. Under denna punkt lyfter apologin fram Petrus som får förlåtelse och upprättas efter att han förnekat sitt vän Jesus tre gånger. När vi ser på hur det gick för Petrus upprättas också vi till en fastare tro. Vi ser att där synden överflödar, så överflödar nåden desto mer. 

3. Vi bör ära helgonen eftersom det uppmuntrar oss i efterföljelse. Först och främst efterföljelsen av helgonens tro, sedan av deras dygder. Dygderna handlar om det etiska ideal vi ska sträva efter och försöka nå ett fullkomligt sätt att leva. Vi bör efterlikna helgonen var och en i hur vi lever vår kallelse.

I den reformatoriska traditionen är det bara Gud som vet vilka människor som är helgon. Kyrkan på jorden är så att säga lite frö jordisk, lite för mänsklig, för att med säkerhet kunna peka ut helgonen. Samtidigt finns det vissa människor som utmärker sig på det sätt som Jesus säger i dagens evangelium.

Helgonen är som staden på berget och ljuset på hållaren. Det är tydligt för alla att det är något särskilt med denna människa. Hennes tro sätter avtryck och hennes gärningar lyser liksom lite starkare. Det är väll ett av de tecken på helighet som vi ska eftersträva. Men det kan också vara så att det ena ger det andra. Tron ger goda gärningar och de goda gärningarna gör att hjärtats hemlighetsfulla tro syns.
En mycket viktig aspekt i helgonens liv är att deras Gudsrelation kommer andra till del. Det finns en tydlig öppenhet i evangelietexten idag. Jesus säger att vi ska vara jordens salt, vi ska vara världens ljus och ljuset ska lysa för alla i huset. 

Jesus hämtar sitt tankegods från profeten Jesaja som talar om den kallelse Guds folk har att vara ljus för alla folk (Jes 42:6 och 49:6). På samma sätt ska vi som är Guds nya folk leva våra liv för hela världens skull. Våra goda gärningar ska inte bara komma de närmaste, redan frälsat till del, utan alla, ja hela värden. Helgonen känns igen av alla, inte bara av kyrkan, på samma sätt märker alla våra gärningar och vår tro när vi lever ut den.

Helgonen är tydliga i sin funktion som katalysatorer på samma sätt som saltet i texten. Det upplevs kanske först absurt att säga att saltet skulle kunna förlora sin sälta. Men bilden är hämtad från de spisar som användes för att elda gödsel, för att gödseln skulle brinna bra saltades den och så användes saltstenar som katalysatorer i den kemiska processen av förbränning. Precis som att en katalysator i en bensinbil har en begränsad livslängd, så fungerar dessa saltstenar en viss tid, sedan förlorar de sin sälta och sin funktion i förbränningen, det går inte att få dem salta igen. 

Helgonen blir inte salta av sig själva, de får sin kraft i relationen till Gud. Sältan som också kan ses som profetians gåva är tillgänglig för varje kristen som vill sträva efter ett liv i helighet. Men att vara profet och säga sanningen är energikrävande, det går att bli utbränd på kuppen. Profeten måste hela tiden söka kraft hos Gud, både att orka, men också att säga rätt saker. Vi ska vara jordens salt, saltandet och profeterandes ska komma jorden till del. Vi ska inte vara sanningssägare för vår egen skull, men för andras.

Varken ljuset eller saltet är något vi alltid tackar för direkt. Ljuset avslöjar och saltet svider. Men på sikt och lite på avstånd är vi ofta tacksamma för de människor som vågar. När vi ser sådana människor som vågar, så kanske vi ibland själva får lite mer råg i ryggen och vågar lite mer, både i det vi gör men också att vi faktiskt litar på att Gud bär oss, att Gud förlåter oss våra misstag och att försoningen också gäller oss. Att börja leva som dessa människor är inte alltid den enklaste och lättaste vägen. Vår kallelse att bli heliga, bli helgon, är inte det enklaste. Jesus säger senare i det femte kapitlet i Matteus evangelium ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” (Matt 5:48)