Hållen i S:ta Birgittakyrkan 161105
TemaHelgonen
Jes 60:18-22
Heb 12:1-3
Matt 5:13-16
Ps 126
Psalmer
Ing 171a:- För alla helgon
Grad UP 272:- Högst av allt
Förbön: Med alla änglar Taizé 3, S. 8 ” sånger från Taizé” 8323
Off 321:- Det dukas i himlarnas rike
Slut 16:- Kom låt oss nu
Predikan
I måndags började firandet av reformationsminnet. Firandet startade med en gemensam gudstjänst i Lunds domkyrka. Det lutherska världsrådet och det påvliga enhetsrådet bjöd gemensamt in för första gången. Det är mycket ovanligt att påven och Vatikanen samarrangerar något överhuvudtaget, men nu 500 år efter reformationen skedde det. De frågor som framkallade reformationen är inte längre stridsfrågor mellan våra kyrkor. Idag är det annat som skiljer oss från varandra, organisation, kultur, etiska och moralisk frågor m.m.
En av de frågor reformatorerna tog upp var helgonen. I den Augsburgska bekännelsen och i den Augsburgska bekännelsens apologi avhandlas denna fråga. Reformatorerna kritiserar oftast missbruk och inte bruk. Så är det också med helgonen. Under reformationstiden spreds en uppfattning att kyrkan med påven vid rodret förfogade över en skatt av helgonens förtjänster eller meriter. Missbruket av helgonen hängde ihop med avlaten.
När vi går till bikt krävs flera steg, helt naturligt för att bikten ska brukas rätt och riktigt. Den som biktar ska först och främst ångra något, denna ånger längtar efter försoning och förlåtelse. Den biktande uttalar högt inför prästen det som den ångrar och prästen uttalar förlåtelseorden som Kristus påbjudit. Den biktande är nu förlåten, men med sann förlåtelse börjar också ett nytt liv och en längtan efter att göra rätt. Om ångern och förlåtelsen rör en annan människa så strävar man nu efter att återupprätta en tillitsfulla relation. Om man till exempel står i skuld till vill man betala tillbaka. Det är detta som kallas botgöring, eller att göra bot. Under 1500-talet utnyttjade en del i kyrkan vår lättja och vår önskan att gå den den lättaste vägen. Kyrkan började sälja avlatsbrev. Då gick det att betala pengar till kyrkan istället för att göra bot. I utbyte mot pengar fick man del av helgonens förtjänster, deras dygder och meriter. Detta missbruk kritiserade reformatorerna.
Däremot konstateras det i augsburgska bekännelsens apologi (XXI) att helgonen bör äras, såsom vi gör idag på Alla helgons dag. Vi bör ära helgonen av tre skäl.
1. Vi bör ära helgonen av tacksägelse. Vi ska tacka Gud för att han gett oss exempel på sin barmhärtighet. Gud har visat att han vill frälsa människor och har gett sin kyrka lärare och andra goda gåvor. Helgonen har brukat dessa gåvor och vi bör ära dem på samma sätt som Kristus ärar sia trogna tjänare.
2. Vi bör ära helgonen eftersom att det stärker vår egen tro. Under denna punkt lyfter apologin fram Petrus som får förlåtelse och upprättas efter att han förnekat sitt vän Jesus tre gånger. När vi ser på hur det gick för Petrus upprättas också vi till en fastare tro. Vi ser att där synden överflödar, så överflödar nåden desto mer.
3. Vi bör ära helgonen eftersom det uppmuntrar oss i efterföljelse. Först och främst efterföljelsen av helgonens tro, sedan av deras dygder. Dygderna handlar om det etiska ideal vi ska sträva efter och försöka nå ett fullkomligt sätt att leva. Vi bör efterlikna helgonen var och en i hur vi lever vår kallelse.
I den reformatoriska traditionen är det bara Gud som vet vilka människor som är helgon. Kyrkan på jorden är så att säga lite frö jordisk, lite för mänsklig, för att med säkerhet kunna peka ut helgonen. Samtidigt finns det vissa människor som utmärker sig på det sätt som Jesus säger i dagens evangelium.
Helgonen är som staden på berget och ljuset på hållaren. Det är tydligt för alla att det är något särskilt med denna människa. Hennes tro sätter avtryck och hennes gärningar lyser liksom lite starkare. Det är väll ett av de tecken på helighet som vi ska eftersträva. Men det kan också vara så att det ena ger det andra. Tron ger goda gärningar och de goda gärningarna gör att hjärtats hemlighetsfulla tro syns.
En mycket viktig aspekt i helgonens liv är att deras Gudsrelation kommer andra till del. Det finns en tydlig öppenhet i evangelietexten idag. Jesus säger att vi ska vara jordens salt, vi ska vara världens ljus och ljuset ska lysa för alla i huset.
Jesus hämtar sitt tankegods från profeten Jesaja som talar om den kallelse Guds folk har att vara ljus för alla folk (Jes 42:6 och 49:6). På samma sätt ska vi som är Guds nya folk leva våra liv för hela världens skull. Våra goda gärningar ska inte bara komma de närmaste, redan frälsat till del, utan alla, ja hela värden. Helgonen känns igen av alla, inte bara av kyrkan, på samma sätt märker alla våra gärningar och vår tro när vi lever ut den.
Helgonen är tydliga i sin funktion som katalysatorer på samma sätt som saltet i texten. Det upplevs kanske först absurt att säga att saltet skulle kunna förlora sin sälta. Men bilden är hämtad från de spisar som användes för att elda gödsel, för att gödseln skulle brinna bra saltades den och så användes saltstenar som katalysatorer i den kemiska processen av förbränning. Precis som att en katalysator i en bensinbil har en begränsad livslängd, så fungerar dessa saltstenar en viss tid, sedan förlorar de sin sälta och sin funktion i förbränningen, det går inte att få dem salta igen.
Helgonen blir inte salta av sig själva, de får sin kraft i relationen till Gud. Sältan som också kan ses som profetians gåva är tillgänglig för varje kristen som vill sträva efter ett liv i helighet. Men att vara profet och säga sanningen är energikrävande, det går att bli utbränd på kuppen. Profeten måste hela tiden söka kraft hos Gud, både att orka, men också att säga rätt saker. Vi ska vara jordens salt, saltandet och profeterandes ska komma jorden till del. Vi ska inte vara sanningssägare för vår egen skull, men för andras.
Varken ljuset eller saltet är något vi alltid tackar för direkt. Ljuset avslöjar och saltet svider. Men på sikt och lite på avstånd är vi ofta tacksamma för de människor som vågar. När vi ser sådana människor som vågar, så kanske vi ibland själva får lite mer råg i ryggen och vågar lite mer, både i det vi gör men också att vi faktiskt litar på att Gud bär oss, att Gud förlåter oss våra misstag och att försoningen också gäller oss. Att börja leva som dessa människor är inte alltid den enklaste och lättaste vägen. Vår kallelse att bli heliga, bli helgon, är inte det enklaste. Jesus säger senare i det femte kapitlet i Matteus evangelium ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” (Matt 5:48)