SKAM: en predikan på juldagen

Hållen i julottorna i S:t Stefans och Alsike kyrkor 161225

img_2116

S:t Stefans kyrka

 

Tema
Jesu födelse
Matt 1:18-25
Jes 9:2-7
Heb 1:1-3
Ps 72:1-7

Psalmer
Ing 119:- Var hälsad sköna morgonstund
Mellan läsn 121:- När juldagsmorgon glimmar
Grad 123:- Lyss till änglasångens ord
Ps Ef pred 126:- Ett barn är fött
122:1-3 Dagen är kommen

Predikan
NRK har gått om Netflix i streaming i Norge bland ungdomar. En bidragande orsak är att serien Skam slagit så, både i Norge, Danmark, Sverige och den svensktalande delen av Finland. Jag har inte sett så mycket av serien, men något har de lyckats fånga av hur det är att vara gymnasieungdom i Norden idag. Förutom själva programmen som sänds på tv finns även karaktärerna på sociala medier.

img_2111-4.jpg

Dramat fortsätter även vid sidan av sändningstid. Precis som det är för oss alla. Vi kan hålla kontakt och vi håller oss uppdaterade vad som händer med varandra mellan de tillfällen då vi ses ansikte mot ansikte. Mobilerna, samtalen, smsen, bilderna på instagram och Facebook, skype och FaceTime, tweetsen och snapchat göra att möjligheterna till möten och kommunikation kan pågå jämt. Det som händer med oss i verkligheten har både med kroppslig, visuell och digital kommunikation att göra. Samtidigt finns det vissa skillnader. Till viss del kan jag välja vad jag lägger upp så att alla kan ta del av det. Men bara till viss del, det som andra lägger upp har jag svårare att påverka. Om det är något jag ångrar så ligger det ändå där någonstans i molnet.
Seriens titel Skam, bara den säger något om att allt inte är för alla, att vissa saker ska eller i alla fall bör hållas borta från andras insyn. Men det dyker ändå så lätt upp, även i den mest retuscherade bilden.
I inledningen till Skam lyfts den liberal marknadsekonomins baksidor upp där fattiga peruanska kaffebönder får slita för vårt allt för billiga kaffe. Fördelningen blir en sak att skämmas över. Men serien handlar också om hur jag presterar eller misslyckas att prestera. Vilket socialt nätverk jag är en del av eller utestängd från. Status och hierarki påverkas av en mängd faktorer, även vilka relationer jag haft både på vänskapsplanet och sexuellt.
När vi får höra berättelsen om Jesu födelse i Matteus version ligger kamerans fokus på Josef. Centralt i berättelsen finns den ära och heder som bör prägla en god relation i den tid och plats som den utspelar sig. Först verkar det som att allt håller på att gå åt skogen. Josefs trolovade Maria har haft en annan. Detta var inte acceptabelt i sammanhanget. För det första borde kvinnan som ingår äktenskap vara jungfru. Maria och Josef är bara trolovade, i och för sig räknades de juridiskt som gifta. Men de hade inte flyttat ihop ännu, de hade inte ingått de sista delarna i proceduren av att vara gifta och de hade inte fullbordat äktenskapet genom att ha sex.
Josef beskrivs som en rättfärdig man, en person som är schyst, hederlig och ärlig, en person som har koll på den judiska lagen och vill leva efter den. Josef vet att han inte har någon som helst rätt till det barn Maria bär. För att ta emot barnet som sitt är inte bara en börda av försörjning, det är också en ära. Den sociala statusen höjs, inte minst om det visar sig vara den son som utlovats. Men barnet är någon annans. Josef tänker avstå sin position som far, trots att de redan är trolovade och alltså juridiskt räknas som makar. Även om Josef förmodligen är kränkt handlar han rättfärdigt. Han tänker inte dra Maria inför offentlighetens ljus som lagen i femte Mosebok föreskriver (5 Mos 22:13-21). Josef verkar ömma för Maria och avstår denna hämndauktion. Josef vill skilja sig i tysthet och bara låta den rätte fadern ta över Maria och så få bli hennes make och pappa till barnet. Inga smaskiga bilder på instagram eller dräpande kommentarer på twitter, inget dragande till stadens äldste i stadsporten eller stening utanför dörren till föräldrahemmet. Josef ska bara helt tyst dra sig undan utan att skämma ut Maria och hennes familj.
I en dröm kommer ängeln till Josef. Då får vi en hint om att Josef inte räknas som ungdom direkt. Hos profeten Joel finns något som förmodligen var eller blev ett ordspråk om att unga män ser syner, men däremot gamla män har drömmar (Joel 2:28). Både Josef och stjärntydarna eller de vise männen har just drömmar, det säger något om deras ålder. Enligt de rabbinska föreskrifterna kunde en 12 årig flicka och en 13 årig pojke trolovas, men när vi får höra att Josef har en dröm förstår vi att han är en äldre man. Men det innebär också att han har förmågan att tänka på konsekvenserna av sitt handlande i större grad, dessutom är förväntningarna på honom högre än om han vore ungdom.
Ängeln påverkar Josef i en ny riktning. Han ska inte överge Maria han ska ta Maria och barnet hem till sig, en omskrivning för att han ska gifta sig och erkänna barnet som sitt. I och med att Josef lyssnar på ängeln och gör som den säger att han ska göra blir inget skamligt. Maria och Josef är ju redan trolovade så om de bara ingick äktenskap så föds barnet i en stabil familj.
För Josef och Maria var livet i hög grad reglerat enligt Mose lag och de skriftlärdas tolkningar och utläggningar. Genom dessa föreskrifter kunde de leva ett rättfärdigt liv, ett liv inom den social gemenskap de var en del av. För oss är det mesta tillåtet enligt lag och att lyssna till några få religiösa uttolkares ord som sedan alla lyssnar till är historia i en global tid. Ändå finns det strikta, men ej nedskrivna regler för hur vi ska bete oss för att få vara en del i gänget. Det är extra snäva gränser för ungdomar om de vill passa in, men också för oss andra. Vi blir kanske inte stenade till döds rent fysiskt, men ord textade på nätet kan ta ack så hårt in i själen och följa med oss resten av livet.
Gud verkar välja att födas rätt in i ett drev på nätet detta år. Hans mamma riskerar att pekas ut som hora och kommer att dra skam över hela kompisgänget. I ett myller av näthatare vill Gud komma som Immanuel, Gud med oss. Gud vill dela våra sanna livsvillkor. Inte till de tillrättalagda eller retuscherade bilderna vi kan välja att lägga upp, men till de sanna och äkta, de som vi har på våra näthinnor eller de vi bär inom oss. Detta är ett tillsvidare-löfte. Det är svårt för oss att förstå som lever i projekt, terminer eller så länge vi presterar tillräckligt bra eller tills något roligare och intressantare dyker upp. Löftet gäller även om något väldigt pinsamt, skämmigt eller skamligt skulle hända oss, eller om vi själva gjorde något sådant. Dessutom oavsett om det kommer ut eller vi lyckas bära det inom oss. Detta löfte om närvaro, Immanuel, Gud med oss, inte bara börjar Matteus evangelium, det avslutar det också: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:20).

Alsike kyrka

Alsike kyrka

Oxen och åsnan: en predikan på julaftonskvällen

Hållen i julbönen i S:ta Birgittakyrkan 17.00 161224

Tema

Jesu födelse

Jes 11:1-5

Mik 5:2-4

Jer 23:5-6

Luk 2:1-20

Psalmer

113:- Det är en ros

115:- O Betlehem, du lilla stad

112:- Världenes frälsare

737:- Ej upplysta gårdar

428:- Mitt i vintern var det

Julkrubban i S:t Stefans kyrka

Predikan

Den helige Franciskus var la liksom till oxen och åsnan krubban. Franciskus önskade vakna på juldagen och känna hur hårt det måste varit för Jesusbarnet att vakna sin första morgon. Franciskus ville se med sina ögon vad det var att ligga i en krubba och sova på halm mellan en oxe och en åsna. Så Franciskus uttalade sin önskan till en adelsman som ställde iordning en grotta som en krubba.

Sedan Franciskus på 1100-talet har oxen och åsnan haft sin plats i julkrubban. Men var kommer de ifrån egentligen? Som vi hörde i julevangeliet så nämns de inte där eller i resten av Nya testamentet. Alla traditioner runt både jul och påsk rymmer både kyrkans liturgiska och folkliga delar.

Oxen och åsnan är inte bara simpla fantasibilder. Deras roll härstammar från samstämmigheten mellan gamla och nya testamentet. I Jesaja står det ”Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd.” (Jes 1:3)

Kyrkofäderna såg dessa ord som en profetia som pekade mot Guds nya folk, bestående av judar och greker. Inför Gud är alla, judar och hedningar, som oxen och åsnan, utan förnuft och kunskap. Men barnet i krubban har öppnat våra ögon så att vi kan känna igen vår mästares röst, vår Herre röst.

Det är slående hur de med medeltid bilderna av julen nästan ger de två djuren mänskliga ansikten och hur de står inför mysteriet nedböjda i medvetenhet och vördnad. Hur som helst är detta logiskt eftersom djuren betraktades som profetiska symboler för mysteriet med kyrkan – vårt eget mysterium. Vi är bara oxar och åsnor i förhållande till den evige Guden. Oxar och åsnor vars ögon öppnas under julnatten, så att vi kan känna igen vår Herre i krubban.

Men känner vi egentligen igen honom? När vi placerar oxen och åsnan bredvid krubban, så måste vi komma ihåg hela avsnittet i profeten Jesaja, som inte bara är goda nyheter. Det är både ett löfte om kunskap men också en påminnelse om blinda fläckar. Oxen och åsnan har kunskap, men ”men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd.”

Vem är oxen och åsnan idag, och vem är ”mitt folk”. Och varför känner bristen av förstånd igen, medan förståndet är blint?

För att hitta svaret återvänder vi med kyrkofäderna till den första julnatten. Vem kände igen honom? Vem misslyckades? Och Varför var det så?

Herodes misslyckades att känna igenom honom. Han förstod inte ens när de berättade om barnet, istället förblindades han ännu mer av sin lust till makt och sin paranoia. I Matteusevangeliet står det ””När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom.” (Matt 2:3) De som misslyckades med att känna igen honom vara ”hela Jerusalem” De som misslyckades att känna igenom honom var de som hade ”fina kläder” (Matt 11:8) ”Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen.” De som misslyckades med att känna igen honom var de upplärda mästarna som var experter på bibeln och tolkningen, som kände till de korrekta bibelställena, men som ändå misslyckades med att förstå. (Matt 2:6)

De som kände igen honom var ”oxen och åsnan”, i jämförelse med prestigefulla män, herdar, stjärntydarna, Maria och Josef. Men kunde det varit annorlunda? De med en hög social status är inte i stallet där Jesusbarnet ligger, där är oxen och åsnans hem.

Vi då, är vi så långt från stallet på grund av våra fina kläder och eftersom vi är för smarta. Är vi för intrasslade i bibeltolkning, i att försöka hitta motsägelser i bibeltexten och historiska felaktigheter i enstaka bibelverser, så att vi blir blinda inför barnet och möjligheten att få något av honom. Är vi så mycket ”i Jerusalem”, i palatset, hemma i oss själva, i vårt högmod och vår oro, att vi inte hör änglarnas röst i natten och ger oss ut för att tillbe barnet?

Denna natt ser oxen och åsnan på oss med en fråga: Mitt folk förstår inte, men uppfattar du din Herres röst? När vi placerar de kända figurera i julkrubban, så borde vi be Gud ge våra hjärtan den enkelhet som upptäcker Gud i barnet, precis som Franciskus gjorde en gång på 1100-talet. Franciskus ord om herdarna ekar nära Lukas julevangelium: var och en av dem gick hem full av glädje.

(Tack till Benediktus XVI för originalet)

Herdarnas äng idag (Foto Iris Denstedt Stigzelius)

Den extrema glädjen: en predikan på fjärde söndagen i advent

hållen i S:ta Birgittakyrkan 161218

Tema

Herrens moder

Luk 1:39-45

Jes 52:7-10

2 Kor 1:17-22

Ps 145:8-13

Psalmer

Ing 480:- Var hälsad herrens moder

Grad UP 42:- Låt oss få känna

Ps ef pred 718:- Hennes starka vingar bär

Off:- 481:- Alla källor

Utg 856:- Tänd ljus ett ljus skall brinna

Predikan

Vad skulle du glädjas åt så mycket och fira så mycket att du skulle släppa alla hämningar. När har du fyllts av sån där otrolig glädje att du liksom inte kunnat stå still, eller hålla tyst.

”Barnet sparkade till av fröjd” (v44), ἀγαλλίασις,  ordet för denna denna extremt stora glädje används fem gånger i nt.

Ängeln talar till Sackarias och berättar att hans son Johannes ska ”bli hans glädje och fröjd, och många kommer att glädja sig över hans födelse.” (1:14)

I apostlagärningarna beskrivs den första kristna kyrkan där de möttes till bön, gudstjänst och mässa ”i jublande, uppriktig glädje”. (Apg 2:46)

I Hebreerbrevets inledning står det att Jesus blivit smord med glädjens olja. (Hebr 1:9)

Judasbrevets avslutning handlar om himlen och hur vi ska stå inför Gud på den yttersta dagen: ”Han som kan skydda er från fall och ställa er inför sin härlighet, fläckfria och jublande,” (Jud 24)

Den första glädjen är den att två gravida kvinnor, och förstföderskor, delar sin situation. Den glädje de känner är förmodligen tillräcklig för att ta till sig storheten i det som skett. Elisabet som är gammal och kanske tappat hoppet om att få något barn alls. Och Maria som egentligen är lite väl ung, oerfaren och oförberedd, men kanske därför också har kvar något av barnets naiva glädje, den där glädjen som inte tänker på alla konsekvenser.

Vi får vara med om ett möte mellan två kvinnor, som är släkt. Samtalet dem emellan borde egentligen inte vara för våra utomstående öron. I den tid det utspelar sig pratar man inte om graviditeter utanför familjen, eller utanför den kvinnliga sfären. Detta är kanske ett tecken på att Lukas just hade Maria som främsta källa för information vad som egentligen hade hänt. Men att vi får del av detta kan också ses som ett tecken på att Lukas räknar läsaren av hans evangelium som en del i familjen. Vi som läser idag räknas också till familjen runt Maria.

Vi ser också en glädje som kopplar tillbaka till folkets historia och profeternas ord. Glädjen tar sig uttryck fysiskt, barnet sparkar i Elisabets mage. Uttrycket känns igen från Ps 114. Då skriver psalmisten om när Israels folk blev fria från Egypten och slaveriet där. ”bergen hoppade som baggar och höjderna som lamm.” (Ps 114:4). Profeten Malaki skriver om vad som ska hända vid tidens slut och använder samma ord som när Johannas sparkar: ”Då skall ni slippa ut, som kesande kalvar ur kätten.” (Mal 4:2) Vi ser kosläppet på våren framför oss, vilken glädje att äntligen få komma ut efter våren, det går inte att hålla styra på alla ben. Sprakande finns också med när Rebecka bär tvillingarna Jakob och Esau: ”Men barnen sparkade varandra i hennes liv.” (1 Mos 25:22) Deras sparkande är mer av konkurrens än glädje om vi tar med perspektivet av vad som händer senare i deras liv. Samtidigt är de så viktiga gestalter i Israels historia.

Med både Johannes och Jesus är det som med profeterna i gamla testamentet. Redan innan de föds har Gud valt ut dem och avskiljt dem för uppgiften. Men även Elisabet har den profetiska förmåga att se att det är något alldeles speciellt med Maria och det barn hon bär inom sig. Elisabet kallar Maria för salig.

Salig eller μακαρία knyter tillbaka till glädjen eller lyckan, vår bibelöversättning använder ett religiöst fackord: salig, eller välsignad. μακαρία rymmer lyckan, men det har också något med rättfärdighet inför Gud att göra. Jesus använder samma ord när han gör i sina saligprisningar. (Luk kap 6:20-23) ”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.”

Maria är sådan som Jesus beskriver att vi ska eftersträva att vara. Det står: ”Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” (Luk 1:45) men vi kan också översätta detta stycke med: ”Salig är hon, eftersom hon trodde på att Gud skulle uppfylla det löfte han gett henne.” Vi kan förstå texten som att Maria är salig eftersom löftena blir uppfyllda. Men vi kan också förstå texten som att Maria är salig eftersom hon tror på det som är sagt. Skillnaden blir kanske hårfin för oss som vet att löftena också faktiskt blev uppfyllda. Jesus föddes och visade sig vara den Gud som ängeln pratat om. För Maria och Elisabet ligger det mesta i framtiden. De kan bara lita på att det ska bli som det är sagt. De kan bara leva i tilliten.

Ömhetens Gudsmoder i S:ta Maria kapell

Ömhetens Gudsmoder i S:ta Maria kapell

Samtidigt har både Maria och Elisabet något mycket konkret att ta fasta på. Ängelns ord och löfte har börjat bli kroppar inne i deras kroppar. De kan fysiskt känna sina fosters sparkar i magarna. De kan känna hur fostren växer och deras magar blir större. Tron och tilliten tar kropp och blir konkret. Sådan är vår tro, den är inte bara en idé, teori eller känsla. Tron blir kropp, det är något av inkarnationens mysterium, Gud blir människa.

På samma sätt tror vi att Gud tar kropp varje mässa på altarbordet då bröd och vin blir Kristi kropp och blod. Detta tror vi inte bara sker som symbol eller till minne av det som hände en gång. Utan här och nu framför våra ögon och sedan i våra händer och munnar blir Gud konkret.

Kajsa Mattas har gjort vår Birgitta här i kyrkan, men också vår Maria i kapellet i S:ta Maria.

Inte nog med att hon gjort Maria så har hon också gjort ett sakramentsskåp till det kapellet.

Sakramentsskåpet i S:ta Maria kapell, - Marias mage

Sakramentsskåpet i S:ta Maria kapell, – Marias mage

Ser ni vad det är? Dörren är ett utsnitt ur Marias mage. Där det kroppsliga började får också vi förvara det bröd där Gud tar kropp på altaret idag.

I kyrkan i dag har vi fått ett sakramentsskåp som Totte gjort. Det är inte samma symbolik detta skåp som i S:ta Marias. Här knyter Totte an till dopträdet bredvid, kanske livets träd, kunskapens träd, kanske trädet där Jesus är stammen och vi är grenarna. Kanske det trä korset var gjort av som började slå rot och slå ut skott och löv när döden vändes till liv i uppståndelsen. Eller är det kanske palmsöndagens och första adventssöndagens löv som lades ut med mantlarna och som viftas med, jublande över att kungen rider in på åsnan. Det finns många dimensioner och mysterier i den tro vi bekänner oss till. I Tottes version av sakramentsskåp är det inte dolt. Dörren är av glas och det är möjligt för var och en att se vad det innehåller. När Gud tog kropp i Marias mage kunde alla se, i alla fall efter ett tag, att hennes mage växte. När Gud hade fötts kunde var och en träffa honom och se honom. När brödet räcks ut och vinet delas kan vara och en komma fram till altarbordet och känna, smaka och helt konkret svälja ner Gud i sin egen kropp. Inkarationens mysterium är inget avslutat kapitel i historien, det pågår fortfarande.

Sakramentsskåpet i S:ta Birgittakyrkan

Sakramentsskåpet i S:ta Birgittakyrkan

I apostlagärningarna möttes den första församlingen som vi, i bön och mässa. Vi får också ta del av den  ”jublande, uppriktiga glädje” som de bar. Den glädje som vi delar med Johannes när han låg i sin mammas mage och den glädje Gud vill lägga i oss när vi ska stå jublande inför hans ansikte en gång i den yttersta framtiden.