hållen i S:ta Birgittakyrkan 161218
Tema
Herrens moder
Luk 1:39-45
Jes 52:7-10
2 Kor 1:17-22
Ps 145:8-13
Psalmer
Ing 480:- Var hälsad herrens moder
Grad UP 42:- Låt oss få känna
Ps ef pred 718:- Hennes starka vingar bär
Off:- 481:- Alla källor
Utg 856:- Tänd ljus ett ljus skall brinna
Predikan
Vad skulle du glädjas åt så mycket och fira så mycket att du skulle släppa alla hämningar. När har du fyllts av sån där otrolig glädje att du liksom inte kunnat stå still, eller hålla tyst.
”Barnet sparkade till av fröjd” (v44), ἀγαλλίασις, ordet för denna denna extremt stora glädje används fem gånger i nt.
Ängeln talar till Sackarias och berättar att hans son Johannes ska ”bli hans glädje och fröjd, och många kommer att glädja sig över hans födelse.” (1:14)
I apostlagärningarna beskrivs den första kristna kyrkan där de möttes till bön, gudstjänst och mässa ”i jublande, uppriktig glädje”. (Apg 2:46)
I Hebreerbrevets inledning står det att Jesus blivit smord med glädjens olja. (Hebr 1:9)
Judasbrevets avslutning handlar om himlen och hur vi ska stå inför Gud på den yttersta dagen: ”Han som kan skydda er från fall och ställa er inför sin härlighet, fläckfria och jublande,” (Jud 24)
Den första glädjen är den att två gravida kvinnor, och förstföderskor, delar sin situation. Den glädje de känner är förmodligen tillräcklig för att ta till sig storheten i det som skett. Elisabet som är gammal och kanske tappat hoppet om att få något barn alls. Och Maria som egentligen är lite väl ung, oerfaren och oförberedd, men kanske därför också har kvar något av barnets naiva glädje, den där glädjen som inte tänker på alla konsekvenser.
Vi får vara med om ett möte mellan två kvinnor, som är släkt. Samtalet dem emellan borde egentligen inte vara för våra utomstående öron. I den tid det utspelar sig pratar man inte om graviditeter utanför familjen, eller utanför den kvinnliga sfären. Detta är kanske ett tecken på att Lukas just hade Maria som främsta källa för information vad som egentligen hade hänt. Men att vi får del av detta kan också ses som ett tecken på att Lukas räknar läsaren av hans evangelium som en del i familjen. Vi som läser idag räknas också till familjen runt Maria.
Vi ser också en glädje som kopplar tillbaka till folkets historia och profeternas ord. Glädjen tar sig uttryck fysiskt, barnet sparkar i Elisabets mage. Uttrycket känns igen från Ps 114. Då skriver psalmisten om när Israels folk blev fria från Egypten och slaveriet där. ”bergen hoppade som baggar och höjderna som lamm.” (Ps 114:4). Profeten Malaki skriver om vad som ska hända vid tidens slut och använder samma ord som när Johannas sparkar: ”Då skall ni slippa ut, som kesande kalvar ur kätten.” (Mal 4:2) Vi ser kosläppet på våren framför oss, vilken glädje att äntligen få komma ut efter våren, det går inte att hålla styra på alla ben. Sprakande finns också med när Rebecka bär tvillingarna Jakob och Esau: ”Men barnen sparkade varandra i hennes liv.” (1 Mos 25:22) Deras sparkande är mer av konkurrens än glädje om vi tar med perspektivet av vad som händer senare i deras liv. Samtidigt är de så viktiga gestalter i Israels historia.
Med både Johannes och Jesus är det som med profeterna i gamla testamentet. Redan innan de föds har Gud valt ut dem och avskiljt dem för uppgiften. Men även Elisabet har den profetiska förmåga att se att det är något alldeles speciellt med Maria och det barn hon bär inom sig. Elisabet kallar Maria för salig.
Salig eller μακαρία knyter tillbaka till glädjen eller lyckan, vår bibelöversättning använder ett religiöst fackord: salig, eller välsignad. μακαρία rymmer lyckan, men det har också något med rättfärdighet inför Gud att göra. Jesus använder samma ord när han gör i sina saligprisningar. (Luk kap 6:20-23) ”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.”
Maria är sådan som Jesus beskriver att vi ska eftersträva att vara. Det står: ”Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” (Luk 1:45) men vi kan också översätta detta stycke med: ”Salig är hon, eftersom hon trodde på att Gud skulle uppfylla det löfte han gett henne.” Vi kan förstå texten som att Maria är salig eftersom löftena blir uppfyllda. Men vi kan också förstå texten som att Maria är salig eftersom hon tror på det som är sagt. Skillnaden blir kanske hårfin för oss som vet att löftena också faktiskt blev uppfyllda. Jesus föddes och visade sig vara den Gud som ängeln pratat om. För Maria och Elisabet ligger det mesta i framtiden. De kan bara lita på att det ska bli som det är sagt. De kan bara leva i tilliten.
Samtidigt har både Maria och Elisabet något mycket konkret att ta fasta på. Ängelns ord och löfte har börjat bli kroppar inne i deras kroppar. De kan fysiskt känna sina fosters sparkar i magarna. De kan känna hur fostren växer och deras magar blir större. Tron och tilliten tar kropp och blir konkret. Sådan är vår tro, den är inte bara en idé, teori eller känsla. Tron blir kropp, det är något av inkarnationens mysterium, Gud blir människa.
På samma sätt tror vi att Gud tar kropp varje mässa på altarbordet då bröd och vin blir Kristi kropp och blod. Detta tror vi inte bara sker som symbol eller till minne av det som hände en gång. Utan här och nu framför våra ögon och sedan i våra händer och munnar blir Gud konkret.
Kajsa Mattas har gjort vår Birgitta här i kyrkan, men också vår Maria i kapellet i S:ta Maria.
Inte nog med att hon gjort Maria så har hon också gjort ett sakramentsskåp till det kapellet.
Ser ni vad det är? Dörren är ett utsnitt ur Marias mage. Där det kroppsliga började får också vi förvara det bröd där Gud tar kropp på altaret idag.
I kyrkan i dag har vi fått ett sakramentsskåp som Totte gjort. Det är inte samma symbolik detta skåp som i S:ta Marias. Här knyter Totte an till dopträdet bredvid, kanske livets träd, kunskapens träd, kanske trädet där Jesus är stammen och vi är grenarna. Kanske det trä korset var gjort av som började slå rot och slå ut skott och löv när döden vändes till liv i uppståndelsen. Eller är det kanske palmsöndagens och första adventssöndagens löv som lades ut med mantlarna och som viftas med, jublande över att kungen rider in på åsnan. Det finns många dimensioner och mysterier i den tro vi bekänner oss till. I Tottes version av sakramentsskåp är det inte dolt. Dörren är av glas och det är möjligt för var och en att se vad det innehåller. När Gud tog kropp i Marias mage kunde alla se, i alla fall efter ett tag, att hennes mage växte. När Gud hade fötts kunde var och en träffa honom och se honom. När brödet räcks ut och vinet delas kan vara och en komma fram till altarbordet och känna, smaka och helt konkret svälja ner Gud i sin egen kropp. Inkarationens mysterium är inget avslutat kapitel i historien, det pågår fortfarande.
I apostlagärningarna möttes den första församlingen som vi, i bön och mässa. Vi får också ta del av den ”jublande, uppriktiga glädje” som de bar. Den glädje som vi delar med Johannes när han låg i sin mammas mage och den glädje Gud vill lägga i oss när vi ska stå jublande inför hans ansikte en gång i den yttersta framtiden.