hållen i Alsike, Östuna och Lagga 170528
Tema
Hjälparen kommer
Joh 16:12-15
1 Kung 19:9-16
Apg 1:12-14
Ps 33:18-22
Predikan
Låt oss be:”Kom du sanna ljus, kom du eviga liv.
Kom du fördolda kraft, kom du källa till allt. Kom du som ingen har känt.
Kom namnlösa glädje, kom du eviga liv.
Kom du vårt hopp, du som förändrar allt.
Kom du som uppväcker dem som sover i gravarnas natt. Kom du styrka som mäktar allt.
Kom du som ingen har sett, orörd och ofattbar.
Högt över himmel och jord har du ditt eviga hem, oavlåtligen åkallat är ditt heliga namn,
ofattbart är ditt namn.
Kom du vars väsen är hemligt och outsägligt.
Kom du som min själ i sitt armod har kär.
Kom du som själv är min längtan i hjärtats djup. Kom du som ingen kan nå.
Kom helige Ande, människohjärtats tröst.” . (Symeon den nye teologen, nr 185 Oremus 2008)
Framtiden är alltid oviss. Ibland är framtiden spännande och ibland är den skrämmande. För Jesu närmaste vänner verkar det ha varit en blandning. Så här i början av apostlagärningarna, som vår kyrka valt ut som episteltext, har de varit med om mycket omtumlande erfarenheter på kort tid. Deras vän och läromästare har dött, uppstått, men också förts upp till himlen (Lk 24:51). Det kan hända att de är tillbaka i det där rummet på övervåningen som de hade varit i med Jesus vid deras sista måltid tillsammans (Lk 22:7-34). De kan hända att de var i samma rum när han visade sig för dem efter uppståndelsen i Johannes version av evangeliet (Jh 20:19-29). I så fall är rummet präglat av många minnen, inte undra på att de höll ihop.
Jesus hade ju lovat dem en hjälpare som skulle vägleda dem, sanningens Ande. Jesus hade ju också välsignat dem när han fördes upp till himlen (Lk 24:50). Men ändå, vad skulle nu ske? De vet ju inte allt som vi vet om kyrkans spridande till alla världsdelar och ända in i vår egen tid.
Om en vecka, på pingstdagen, kommer vi att få höra hur den helige Ande fyllde var och en av de församlade, det tillfälle som vi brukar utpeka som kyrkans födelse. Men innan dess är det 120 personer samlade och de behöver utse en efterträdare till Judas Iskariot som tagit sitt liv efter att ha förrått Jesus. Skaran verkar på något sätt vaska fram två möjliga personer som skulle kunna bli en av de tolv. När dessa två är förslagna kastar de lott om vem det ska bli och är övertygade om att Gud utvalde rätt person på detta sätt. Mattias är nu den tolfte aposteln.
Inför den framtida ovissheten får vi ett bibliskt föredöme i Apostlagärningarna idag; att hålla ihop under ständig bön. Ordet för detta att hålla ihop används på fler ställen i apostlagärningarna, men översätts lite olika. Det kan vara att vara tillsammans, att vara enhälliga, att vara eniga i sinne, att vara i en kropp, att vara förenade, eller att vara i harmoni eller samklang, i del i ett ackord.
Detta är ju ett mycket spännande sätt att se på kyrkan. Människor som håller ihop under ständig bön. Hur ska vi förhålla oss till detta i vår församling? Vi är en del av den protestantiska rörelsen från 1500-talet blev en egen kyrka skiljd från Rom. Även inom den protestantiska rörelsen har splittringen fortsatt så många gånger och nya grupper och fraktionerna har brutit sig loss från varandra. Vissa grenar har dött ut, men andra har förenat sig igen. Det är i och för sig inget nytt i och med reformationstiden. 1054 är ett märkes år då öst och väst bannlyser varandra. Redan långt innan detta utbildas särarter som huvudfåran tar ställning för eller emot. De stora koncilierna som resulterar i de stora symbols, trosbekännelserna är en frukt av att kyrkan spretade tidigt i historien. Men redan i det femtonde kapitlet i Apostlagärningarna får vi ta del av diskussionerna och oenigheterna runt hur kyrkan ska betrakta hedningarna. Måste de omskäras för att räknas som kristna? Apostlarna, Paulus och Barnabas diskuterar och till slut fastslår Petrus att det inte behövs.
När apostlarna tillsammans väntar in Anden under ständig bön är det sanningens Ande de väntar på. Sanningens Ande som ska vägleda dem med allt det som kommer från Jesus själv.
En församling som ständigt väntar på att sanningens Ande ska vägleda den verkar vara på rätt väg. De som håller ihop och väntar under ständig bön i apostlagärningarna är rädda och förvirrade. Samtidigt håller de alla de bud de fått. De har bara gått en sabbatsväg bort från staden. Ca 1,2 km gång, allt enligt lagen. De var trogna judar enligt skriften. De håller sig till det de kan och det de fått reda på.
Det finns fler bibelställen ställen som talar om att hålla samman. Inte minst första Korintierbrevet kapitel ett ”I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter.” Vi ska stå eniga i tankar – νοῦς och åsikter – γνώμη. Nous handlar om förståelse, samma sätt att tänka, intellekt, men också hjärta och själ. Gnome handlar om samma intention, opinon, överenskommelse, omdöme. Denna text ur första Korintierbrevet får en ytterligare dimension i år när vi kommer att läsa den som epistel på kyrkovalssöndagen.
Splittringen existerar inte bara mellan olika kyrkor och samfund utan också inom vår egen kyrka och vår egen församling. Hur ska vi förstå texterna om att hålla ihop under ständig bön och vara eniga i sätt att tänka i själ och hjärta men också ha samma intention? Till och med apostlarna och Paulus hade olika åsikter och kunde diskutera och samtala om dem så det verkar inte vara förbjudet, kanske snarare påbjudet.
Någonstans måste det ha med det gemensamma väntande på Anden att göra. Och jag tänker också att harmoni och ackord verkar vara bra bilder för sammanhållningen. I ett ackord, eller den del en harmoni, krävs många toner och de ska inte vara lika, men de måste förhålla sig till varandra. Och de måste hålla ihop. Om någon ton saknas blir det inte ett fullständigt ackord.
Något annat som alltid är intimt förknippat med Anden, jag som kanske till och med kan sägas vara Anden är något så flummigt som kärleken. Kärleken kan överbrygga åsiktsskillnader och oenighet i tanke och sinne.
Hur ska vi se på varandra? Vi som är döpta in i Kristi kropp. Hur ska vi kunna hålla ihop och hur ska vi kunna be ständigt och vänta på Anden. En ständigt återkommande fråga i kyrkan. En ständigt återkommande fråga i varje församling. Medan vi väntar på att sanningens Ande ska komma.