Choklad: en predikan på första söndagen i fastan

Hållen i Familjemässan i S:ta Birgittakyrkan 170305

Tema

Prövningens stund

Mark 1:12-13

1 Mos 3:1-13

Heb 5:7-10

Ps 31:2-6

Psalmer

135:- Se vi går upp till Jerusalem

Off ”Hej Gud, jag har en liten bön till dig”

738:- Herre du vandrar försoningens väg

Predikan


I texten vi hörde fick vi inte veta något om vad det är Jesus utsattes för, men jag tror inte det var choklad satan försökte bjuda honom på. Det vi menar med choklad fanns inte ens på Jesu tid.

Först måste vi bestämma oss hur vi ska tolka detta med att Jesus sattes på prov. Ordet som finns där bakom kan både översättas som något positivt och något negativt. Både som något med att testas, prövas och att frestas och utsättas.

Att prövas kan kan vara något positivt. Ett enkelt exempel kan vara när man har ett prov i skolan. Då måste man förbereder sig inför provet. Det är kanske inte alltid så roligt att göra ett prov. I alla fall inte om man inte fattar något, eller om man vet att man pluggat för lite. Men det kan vara roligt när man får visa vad man lärt sig. Oavsett kan det vara nyttigt att få reda på vilken nivå man ligger och det är också bra för läraren att veta hur eleverna ligger till. Efteråt vet man mer vad man behöver jobba mer med och läraren vet vad den behöver undervisa mer om.

Vi är också väldigt tacksamma att man måste ta körkort i det här landet nu för tiden. Det behövde man inte när bilen kom. Om man hade råd att köpa en bil kunde vem som helst köra den. En del körde som dårar och det blev en del olyckor. Nu måste man både göra ett skriftligt prov med lagar och regler, men också visa att man kan köra bilen för en kontrollant. Den typen av prov är vi mycket tacksamma för.

Sen har vi detta med frestelser, det är annan sorts prövning. I Matteus evangelium står det lite mer om när Jesus är ute i öknen och vi får reda på lite mer. Kanske inte riktigt de frestelser vi utsätts för, eller? Jag tänker att frestelser är prövningar som vi ska försöka att utstå eller försöka att inte komma inför. De vi frestas att göra eller inte göra är inte nyttigt för oss eller andra.

Vad skulle det kunna vara? Prata lite med varandra vad frestelser kan vara.

När Jesus utsätts för frestelse i Matteus evangelium är det tre olika saker. Han är ju hungrig där i öknen och djävulen föreslår att Jesus ska förvandla stenar till bröd.

Jag tänker att det kan ha med frestelsen att gå den enkla vägen, försöka gå en genväg som inte kräver något eget arbete. Att få ett bröd i handen kräver mycket arbete för bonden, för mjölnaren, för bagaren, för lastbilschauffören och för handlaren. Dessutom måste man själv arbeta för att tjäna pengar så att man kan köpa det där brödet. Som barn behöver man inte ha pengar, men föräldrarna behöver ha det. Att förvandla stenar till bröd kan vara att inte vilja betala vad det egentligen kostar.

Djävulen försöker också få Jesus att kasta sig utför en hög mur och se till att änglarna ska fånga honom så att han inte skadas. Jag tänker att den frestelsen handlar om att inte ta ansvar för sina handlingar. Var och en kan tänka ut att det inte går att kasta sig ner för en mur och tro att man inte ska bli skadad. Ibland gör vi saker där vi tänker att någon annan ska städa upp efter oss. Att någon annan får fixa det som vi inte själva orkar. Även att vi vet från början att det är vårt ansvar egentligen.

Den tredje frestelsen Jesus utsätts för är att han blir förd till ett högt berg där han kan se ut över världen. Därifrån ser Jesus alla världens länder. Han erbjuds all makt över dessa riken. Denna frestelse handlar om makt och position. Vi vill ha status, makt och position ibland bara för sin egen skull. Eller för att kunna trycka ner andra människor. Jesus vill inte vara kung på detta sätt, han vill att makten ska användas för att tjäna andra. Andra människor har behov som vi kan hjälpa till med att svara på. Ibland har vi makten att göra det. Men ibland använder vi makten bara för vår egen skull och för att tillfredsställa våra egna behov.

Det finns några ljusglimtar i berättelsen om Jesus i öknen. Jesus klarar att stå emot frestelserna. Men det är också Anden som driver ut Jesus i öknen. Anden är med Jesus där i prövningarna eller frestelserna. Dessutom är änglarna där och betjänar honom. De vilda djuren är där och Jesus blir inte skadad på något sätt. Det liknar berättelsen om paradiset i första Mosebok. Himlen är på något sätt nere på jorden.

Det verkar som att prövningar och frestelser på något sätt ligger väldigt när ingången till himlen. Så när du upplever att du utsätts för stora påfrestningar, prövningar eller rent av frestelser, så är änglarna närmare än du kanske tror.

Prövningar och frestelser: en predikan på första söndagen i fastan

hållen i högmässan i Husby-Långhundra 170306


Predikan

I reklamen finns det en förenklad bild av detta med frestelse. Det kanske inte bara är i reklamen, det kanske säger något om vår samtid. Frestelsen handlar ofta om något sött, choklad, glass eller godis. Frestelse är att dras mot det förbjudna i någon bemärkelse. Det kan också uttryckas i termer om att synda och att unna sig. I kristen förståelse är synd och frestelse verkligen inget att unna sig. det har med ondska och djävul att göra. Det har med svek och falskhet att göra. Att utmåla chokladen som den stora frestelsen och synden är att trivialisera det verkligt onda. Choklad är något av det goda i skapelse. Jag är helt övertygad att Gud ville chokladen och den njutning vi människor kan få av den. Självklart skal man inte äta för mycket choklad. Men man ska faktiskt inte äta för mycket morötter heller.

Markus skriver inte mycket om Jesu frestelse i öknen, bara två verser. Jesus drivs ut i öknen av Anden direkt efter sitt dop. Markus använder, det grekiska ἐκβάλλει, driva ut eller kasta ut. Matteus och Lukas använder inte detta ord. De använder mer ordet leda ut. Det där ἐκβάλλει brukar användas när demonerna kastas ut. Jesus är ingen demon, men ordet är starkt och visar den oerhörda kraft som Anden har.

I öknen förenas både det goda och det onda, både kaos och kosmos. Jesus är där i öknen, Gud är uppenbarad och dagarna i öknen följer efter Jesu dop där det blivit uppenbarat att han är Guds utvalde son. I öknen finns de vilda djuren. Det är farligt att vara där. Samtidigt verkar inte Jesus bli skadad under sina fyrtio dagar i vildmarken. Det är en föraning om den nya skapelsen som Markus beskriver efter. Skapelsen sonden beskrivs i Första Mosebok där människan skulle råda över skapelsen, även djuren (Gen 1:28). Mitt i prövningarna i öknen uppenbarar sig paradiset, den skapelse Gud ville.

Änglarna betjänade honom, också de blir ett tecken på att himlen liksom dras ner till jorden. Även Elia på sin tid fick mat att äta av änglarna (1 Kung 19:1-8). 

Förutom indikationerna på att himlen är närvarande så finns även Satan med i bilden. I gamla testamentet är det åklagaren eller motståndaren som i den himmelska domstolen ska hitta fel och brister hos de rättfärdiga. Men vid tiden för Nt är satan synonymt med diabolos, djävulen. Motståndaren sätter Jesus på prov. Eller πειράζω, att fresta, testa. Det kan användas när Jesus eller Gud prövar någon. Men det kan också användas fientligt när andra sätter Jesus på prov. Frestaren finns också som begrepp och används också synonymt med djävulen.

I Markus evangelium får vi inte reda på vari frestelserna består. Men vi förstår att frestelserna kommer utifrån. I Matteus evangelium får vi reda på mer. Där vill djävulen få Jesus att förvandla stenar till bröd, få honom att kasta sig ner för en mur och lite på att änglarna tar emot honom, och så vill djävulen erbjuda makten över alla riken i världen.

Här förstår vi att de riktiga frestelserna har väldigt lite med choklad att göra. Den makt djävulen frestar med är inte av godo. Den makt djävulen frestar med är makt för maktens egen skull. Den är makt över. Inte en betjänande makt. Makten över människor skiljer sig från makt för andras skull. 

Vi ser också att frestelserna har att göra med de enkla lösningarna utan att se till konsekvenserna. Stenarna ska bli bröd utan egen insats. Vad skönt att slippa jobba för maten, eller låta någon annan jobba istället. 

Så har frestelserna med ansvarslöshet att göra. Att kasta sig ut och lite på att någon annan räddar. Att kasta sig ut trots att man på förhand vet att det inte är någon god idé. Att förakta sitt eget intellekt och analysförmåga så till den milda grad och inte ta ansvar för sina handlingar låter märkligt, men hur ofta vill vi inte slippa ansvar?

Alla dessa frestelser kommer till oss hela tiden. Guds svar är Andes kraft, änglarnas närvaro och kraften i bibelordet. Jesus svarar med bibelord när djävulen prövar honom på de tre olika sätten i Matteus evangelium. Det är Andens som driver ut honom i öknen och änglarna är där. Vi kan förväntas oss Guds stöd när vi frestas, men Gud förväntar sig också att vi gör aktivt motstånd och han vill ge oss kraften till det.

Chokladfrestelserna är nog bara ett sätt för fienden att förvilla oss och sätta vårt motstånd mot något ofarligt. De sanna frestelsen handlar om makt, ansvar och utnyttjande av andra att göra.

Andens kraft istället för min egen: en predikan på Askonsdagen

Hållen i Askonsdagsmässan i S:ta Birgittakyrkan 170301

TemaBön och fasta

Luk 5:33-39

Man 11-15

2 Kor 7:8-13

Ps 32:1-5

Psalmer

Ing 135:- Se vi går upp till Jerusalem

Psaltarpsalm: ”Vänd åter till mig”

Off 222:- Just som jag är, ej med ett strå

Utg UP 106:- Allt till Jesus vill jag lämna

Predikan

Jesus befinner sig mitt bland människorna i kapitel fem i Lukas evangelium. Han kallar de första lärjungarna vid den stora fiskfångsten, helt obegripligt. Han renar en spetälsk och han botar en lam. När Jesus sedan kallar Tullindrivare Levi till sin lärjunge säger Jesus ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.”

Jesus är på människornas nivå, han ser deras behov och möter dem där.

När Jesus sedan blir kritiserad för att hans lärjungarna inte fastar tänker han fortfarande på samma sätt. Men nu är det lärjungarna som självklart ska vara på rätt nivå. Lärjungarna ska vara där han är. Jesus är inne i bröllopsfirandet. Jesus håller på att ingå ett nytt förbund med sitt folk, likt ett bröllop där bruden och brudgummen ingår ett förbund. Nu mitt under denna bröllopsfest kan de inte fasta tillsammans, de måste festa.

Samtidigt har vi denna text som en inledning till vår fasta. ”Det ska komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den tiden är inne kommer de att fasta.”

Tiden för fasta är nu. 40 dagar innan påsk. Fastan en tid för förberedelser. Tiden för fastan är också en tid för omtag. 

Augustinus tolkar detta med de gamla och de nya vinsäckarna att det handlar om lärjungarna. Lärjungarna är i detta sammanhang de gamla vinsäckarna. De klarar inte att bära allt det nya som Jesus kommer med. Däremot kan de bli nya vinsäckar. Genom pingstens under när de helige Ande kommer till sin kyrka blir de kapabla att bära allt det nya Jesus kommer. Den helige Ande kan åstadkomma det som inte någon människa kan. Det kan också vara tröstefullt under en 40 dagar lång ökenvandring mot Herrens påsk. Då när fastan känns omöjlig att klara av då när det är omöjligt att leva det nya livet i kärlek, ljus och rättfärdighet. Då när vi snavar och faller. Det är inte vi, utan den helige Ande i oss som klarar detta. Det är ett evangelium mitt i den lagfyllda fastan.

Fastan med all sin fokus på vad vi ska äta eller inte äta. Fastan med sitt fokus på att ge bort av sit överflöd och fastan med sitt fokus på det inre livet med Gud kan ha negativa sidor. I detta sökande efter en rätt fasta kan jag bli i stort fokus. Alltså inte jag, Martin Valman, men vars och ens jag. Jag ska klara av att avstå köttet, sötsakerna, pengarna, tiden framför datorn eller mobilen.

Det fina i detta kan vara att jag inser min egen litenhet och bräcklighet. Men det har inget egenvärde. Litenheten och bristen har bara sin poäng att upptäcka i förhållande till någon annan. I förhållande till Gud är vi alltid mycket små och bräckliga. Men det är också i förhållande till Gud som vi kan bli upplyfta. När vi blir nedslagna så kan vi också upptäcka hur Gud lyfter oss och bär oss. Inte bara under fastan, men varje dag. 

På samma sätt kan de insamlade medlen hjälpa oss att se hur vi är en del av ett större sammanhang. Fasteinsamlingens poäng är inte att vi ska tömma våra plånböcker. Men däremot att jag är en del av en större värld där en del plånböcker är mycket tomma, eller till och med saknas. Så är det alltid, men fastan kan vara en tid när jag sätts i det större perspektivet.

Vi lever i en tid av individualism och egocentrism sägs det. Vi sägs tänka mer på oss jävla än andra och vi är duktiga på att ta selfies men imponeras sällan av andras sådana. Fastan kan bli en tid där jag fokuserar min gudsrelation, min kropp, mitt givande till andra o.s.v. 

Fastan kan också bli en tid då vi tillsammans upptäcker Gud och våra medmänniskor och deras behov. Fastan kan bli en tid då vi upptäcker att pingsts under faktiskt skett med oss. Där vi upptäcker att vi som kristna förmår bära Jesu fulla budskap, ja bära Jesus själv. Inte av egen kraft, men med den helige Andes hjälp.

Köttet och Ordet: en predikan på Sexagesima

Hållen i högmässorna i S:ta Birgittakyrkan och Husby-Långhundra kyrka 170219

Tema

Det levande ordet

Joh 6:60-69

Jer 23:23-29

Heb 4:12-13

Ps 33:4-9

Psalmer

Ing 50:- Kom skaparande herre god

Grad 237:- Vår Gud är oss en väldig borg 

Ef pred kör/ 89:- Se jag vill bära

Off 387:- Jesus Kristus är vår hälsa

Utg 112:- Världens frälsare kom här

Predikan

De sista meningarna i dagens heliga evangelium är verkligen ett av mina favoritställen. Jesus sa »Inte vill väl ni också gå er väg?« och Petrus svarade: »Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.«” Det är ett sånt där bibelställe som jag kommer tillbaka till när jag tvivlar. När jag får tankar om att detta med Jesus, att vara kristen och att dessutom vara präst är hittepå alltihop. Då brukar jag landa i orden ”Herre till vem skulle jag gå?” Dessa ord ger mig tröst och förtröstan, de ger trygghet och vila. Inte minst eftersom det är Petrus som säger dem. Petrus, som inte bara övergav Jesus på slutet, det gjorde ju de andra också, men Petrus till och med förnekar all koppling, alla vänskap, alla kännedom om Jesus när människorna frågar honom om det på översteprästens gård. (Jh 18:12-27) Petrus som är den störste Jesusförnekaren får säga ”du har det eviga livets ord”.

Har du något bibelställe, någon psalm, något citat från en vän, som hjälper dig genom mörkret och tvivlet? Samtala med den som sitter bredvid dig en stund.

Bibelordet kan betyda så mycket för tolkningen av livet och en hjälp att förhålla sig till det som händer. Men det kan också upplevas dött och innehållslöst. Paulus skriver i Andra Korintierbrevet ”Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.” (2 Kor 3:6) För mig är ensamheten inget gott sällskap till bibelordet. Däremot ger kommentarerna som ju någon annan människa skrivet, eller en annan människas tankar, en helt annan näring. Under perioder har vi i arbetslaget här i pastoratet läst bibeln tillsammans med en metod som kallas lectio divina. Någon läser texten högt och var en delar ett ord eller mening som fastnar, något ord eller mening som väcker minnen eller känslor, och något ord eller mening som man upplever som en kallelse inför framtiden. Alltid när vi läst tillsammans på detta sätt förvånar det mig hur mycket bibelordet som läses tillsammans kan väcka, trösta och utmana.

Givetvis har bibelordet många gånger tolkats på ett nedbrytande och destruktivt sätt av enskilda och sekter. Men läsningen i kyrkans fulla gemenskap leder allt mot livet själv. Då pekar bibelordet mot det levande ordet. 

Martin Luther hävdande ”Sola scriptura” eller skriften allena. Trots denna hållning stod inte heller han i ett vakuum. Martin Luther ville med reformationen komma tillbaka till källorna, ad fontes. Han vill inte kasta ut allt vad kyrkan lärt hitintills, men rensa ut det som inte var förenligt med evangeliet om Jesus Kristus. Martin Luther sa också ”Jesus Kristus är bibelns kärna och stjärna” Detta blir en mycket tydlig tolkningsram för bibeln som till exempel judarna inte skulle hålla med om. Sola scriptura, eller bibeln alena, måste ändå stå i en tolkningstradition för att kunna förstås.

Martin Luther sa också ”skrift skall med skrift tolkas”. Det hänger ihop med att enskilda bibelställen är mycket riskabla att plocka ur sitt sammanhang. Både ur det lilla sammanhanget med verser och kapitel runtomkring, men också ur det stora sammanhanget bibeln. I Johannes evangelium används ordet kött eller kropp många gånger. Men det används i olika sammanhang. Idag verkar köttet inte vara till någon hjälp, däremot ger anden liv. Bara några verser tidigare i samma kapitel säger Jesus något annat om köttet:

”Jesus svarade: »Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.” (Joh 6:53-56)

I Johannes evangelium finns det mycket tydligt två olika slags kött. Det mänskliga köttet som representerar alla våra mänskliga villkor, den värld vi lever i med alla dessa brister och dess ondska. Så har vi Jesu Kristi kött, det är det kött som ger liv. I Johannes första kapitel står det: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” Joh 1:14 egentligen står det på grekiska att ordet blev kött. Samma ord som används idag i evangeliet och tidigare i samma kapitel. Ordet blev inte bok, varken skriven på en rulle, tryckt som en bok eller utgiven digitalt att ha i mobilen. Ordet blev kött, blev människa, blev en person, Jesus Kristus.

Köttet eller den mänskliga naturen är till ingen hjälp. Den mänskliga naturen måste bli välsignad på ett särskilt sätt. När Gud själv valde att bli människa som vi öppnade sig en helt annan möjlighet. Det blev möjligt för oss att genom helt vanliga saker, vatten, bröd, vin, gemenskaper och läsning av annars helt döda bokstäver att komma åt livet i dess egentliga mening.

Det levande Ordet, Jesus Kristus, kan då ännu en gång, bli kött, ta gestalt, bli människa, i ditt liv.

Narnias författare och längtan

Tema och texter

  • Uppenbarelsens ljus
  • Mika 7:7-8
  • Apg 2:42-46
  • Luk 2:22-40
  • Ps 138

Om predikan

Kyndelsmässodagen handlar om Symeon och Hannas möte med Jesus, mötet med ”Uppenbarelsens ljus för hedningarna”.
David Silverkors förkunnar kring evangelietexten och tar avstamp i ett citat av C S Lewis, författaren till bland andra Narniaböckerna.

Jesus sträcker genast ut en hjälpande hand! En predikan på fjärde söndagen efter Trettondedagen

Hållen i mässorna i S:ta Birgittakyrkan och Vassunda kyrka 170129

Tema

Jesus är vårt hopp

Matt 14:22-33

1 Kung 17:1-6

2 Tim 1:7-10

Ps 107:28-32

Psalmer

S:ta Birgittakyrkan

Ing 17:- Ge Jesus äran

Grad 715:- Jesus det skönaste

Ef pred 524:- Är dagen fylld av oro och bekymmer

Off UP 136 Jesus paid it all

Utg 245:- Jag nu den säkra grunden vunnit

Vassunda

Ing 17:- Ge Jesus äran

Grad 715:- Jesus det skönaste

Off 728:- Nu, o Gud har stunden kommit

Utg 43:- Jesus är min vän den bäste

Predikan

Trumpadministrationen har lärt oss det där nya begreppet ”alternativa fakta”. Det ger oss ett helt nytt sätt att se på begreppet fakta. Jag försöker hålla mig till att fakta är fakta, men däremot kan tolkningen av faktan och vad de betyder eller få för konsekvenser skilja sig radikalt. I och för sig är bruket av alternativa fakta inte så nytt. Att besitta viss fakta, att undanhålla viss fakta och att presentera annan är alltid förknippat med makt. Sen är det stor skillnad på ett skickligt och legitimt bruk av makten och ett missbruk av den.

När vi läser eller hör dagens evangelium ska vi nog inte läsa den som vi läser en lärobok i fysik eller kemi. Den fakta som presenteras har inte som syfte att lära oss om naturen i den bemärkelse som vi nutidsmänniskor tänker oss naturvetenskapen. Texten i evangeliet är skriven på ett sätt och i ett sammanhang för att vi ska bli påverkade och övertygade. 

Matteus har placerat texten om lärjungarna och Jesus på Gallileiska sjön efter den text då femtusen män, förutom kvinnor och barn blir mätta trots att bara fem bröd och två fiskar finns med i berättelsen. (Mt 14:13-21) Två under, mirakler eller omöjliga händelser läggs efter varandra. Båda händelserna inleds med att Jesus drar sig undan för att be.

Vad ska vi tänka om dessa berättelser? Är det fakta? Är det sanning? Är det värt att lyssna på?

Att Jesus gick runt och predikade och många människor följde efter honom. Det kan vi betrakta som historiskt belagt. Att han hade några närmare vänner eller efterföljare som var tolv till antalet likaså. Att han rörde sig i Gallilén och att flera av hans närmaste var fiskare och kände till hur man färdades på sjön är också det onödigt att förkasta. Att dessa vana fiskare blivit överraskade av en storm på den sjö de kände så väl är inte heller det omöjligt. Sjön ligger som den ligger och oväder kommer än idag in över sjön utan längre förvarning.

Samtidigt finns det komponenter som talar starkt för en symbolisk läsning av texten framför en naturvetenskaplig.

Jesus går upp på ett berg för att be. Bergen har i bibeln en särskild ställning då Gud uppenbarar sig. Mose får budorden på Sinai berg (2 Mos 34). Senare ser tre lärjungar Jesus i ett förklarat ljus på härlighetens berg (Matt 17). Profeten Elia möter också Gud på berget Horeb (1 Kung 19). Bergen är viktiga för Gudsmötet, men här är det inte lika tydligt i geografin vilket berg det rör sig om. Det kanske lika väl skulle kunna översättas med bergstrakt eller bergslandskap, men ett Gudsmöte sker.

Bergen har ytterligare en funktion. Öknen och bergen är platser där människan inte har full kontroll. Dessa platser ansågs bebos av demoner och gudomligheter, platser där kaos rådde. Men det tycks inte bekomma Jesus alls. Han går in och ur kaoset utan att skadas. Berättelsen säger mer om Jesus än om exakt vilket berg det utspelar sig på.

På liknande sätt kan vi betrakta det stora vatten som finns med. Gallileiska sjön. Vi vet att sjön är ca 7 km bred och det beskrivs att de är långt ut på vattnet. Även om vi vet att en σταδίους är ca 192,27 meter, som är det mått som står angivet på grekiska så är den svenska översättningen att det är långt ut tillräcklig. (Som kuriosa lärde jag mig nu att det är från detta grekiska mått som ordet stadion kommer, där man urpsrungligen tävlade i att springa ett visst antal σταδίους.) Det viktiga är inte hur långt ut de är, men att de är långt från stranden. Att de som sitter i båten liksom är i sjöns våld. För sjön eller havet associerades också med kaos. I både grekisk, romersk och semitiska religion associeras havsgudarna med ond och våldsam makt. Att ge sig ut på sjön var att släppa kontrollen över sitt liv.

Trots att flera av dessa lärjungar är vana fiskare så är de rädda att stormen ska ta deras liv, de har fått kämpa nästan hela natten. Inte förrän innan gryningen, någon gång mellan den fjärde och femte vakten, alltså mellan kl 3 och 6 på morgonen så ser de Jesus komma gående.

Johannes Chrysostomos från 300-talet uppmärksammade mig att det står att Jesus gick på sjön eller havet. I rubrikerna som finns i vår kyrkobibel står det ”Jesus går på vattnet”. Det är stor skillnad. Att Jesus har kraften att gå på sjön eller havet innebär att kaosmakterna inte har kraft över honom. Dessutom bedarrar stormen i slutet av berättelsen i likhet med då när Jesus stillar stormen (Matt 8:23-27) och Psaltaren ord ”Han stillade stormen och vågorna tystnade” (Ps 107:29). När Jesus trampar på sjön visar han sin stora kraft gentemot den onda våldsamma kraft som sjön sägs ha.

De tidiga kristna har på inget sätt försökt göra som Petrus bokstavligen och gett sig ut på vattnet för att gå. De har istället sett denna berättelse som en spegel för det kristna livets vandring. Mycket i det kristna livet som Jesus pushar oss till att göra verkar totalt omöjligt. Vi människor har fått mer och mer kunskap om hur den värld vi lever i fungerar, men mycket är ännu helt dolt i mysterium. 

Vi har lyckats uppfinna maskiner som är fantastiskt bra på att sätt igång krig och dödande. Men det finns inte en maskin som kan skapar fred. Även om världen blivit fredligare och mindre farlig så är det så komplext att skapa fred, men så enkelt att börja ett krig. Vi människor har lyckats flyga till månen, men fortfarande är det så många människor som svälter. Den andel som lever i extrem fattigdom har visserligen minskat, men många är det forfarande som dör i svält. Det verkar krävas många brödundret till innan fördelningen gör att maten räcker till alla. Havet och sjöarna är inte lika farliga längre vi kan till och med spela in valarnas sång över världshaven och njuta. Men det är svårare för att svara på varandras andliga och själsliga rop på hjälp i ett land som toppar statistiken över ensamhushåll.

Jesus kommer inte till Petrus nöd förrän han ropar ut sin nöd. I Psaltaren står det ”Rädda mig Gud! Vattnet når mig till halsen.” (Ps 69:2) Då lämnar han inte Petrus, även om det står att han var på väg förbi dem, han sträcker genast ut sin hand.

Alternativa fakta kan få oss att ännu mer tvivla på att det kristna livet är omöjligt. Livet i tro, genom tvivel, livet i kärlek, genom hat, livet i delande, genom orättvisor. Det är bara för att vi tittar för mycket på oss själva och den situation vi står i. Om vi öppnar öronen för det Jesus försöker säga oss så finns uppmuntran ständigt där. Jesus sträcker genast ut handen och frågar oss igen ”Varför tvivlade du?” Jag var ju här alldeles bredvid dig.

Efter denna predikan fick jag ovanligt många kommentarer som var både mycket positiva och mycket negativa. Därför frågar jag dig: hur tänker du om detta evangelium när Jesus gick på sjön?

Jesus auktoritet – predikan på andra söndagen efter Trettondagen

Evangelium – Joh 5:31–36

Jesus sade: Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli räddade. Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus. Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.

Inledning

Vi är i Johannes evangelium och därför är det fullt naturligt att bli lätt förvirrad vid första genomläsningen eller åhörandet av dagens evangelium.

Jesus är inbegripen i en konflikt med de skriftlärda, han har nämligen nyss helat den lame mannen vid Bethesdasammen i Jerusalem och sedan kryddat konflikten med att jämställda sig med Gud i sitt första svar till de skriftlärda.

Därefter berättar Jesus något mer om sin auktoritet och vad han har makt att göra, efter detta kommer vi in i dagens evangelium där han förklarar för sina åhörare om hur det kommer sig att han har denna auktoritet.

Frågeställning

Vad bygger Jesus sin auktoritet på och på vilket sätt angår det vår vardag?

Punkt 1 Johannes Döparens vittnesbörd

Jesus auktoritet

Till att börja med konstaterar Jesus att det egna vittnesbördet om honom själv inte är något värt, han förekommer den fråga som de skriftlärda annars skulle ställa honom om detta. En människas vittnesbörd om sig själv är inget stöd, eftersom man har sig själv närmast och är partisk – det behövs stöd utifrån. Nu ska Jesus ge det.

Och först ut är Johannes Döparen – en auktoritet som Jesus använder för sina åhörares skull, inte för att han anser sig egentligen behöva en mänsklig auktoritet. Och det är ju i sin ordning, det vore mycket bakvänt om Gud, vår skapare, skulle behöva oss som auktoriteter för att kunna hävda sig. Men Jesus går med att göra så här, för samtalets skull, för åhörarnas skull. Och det är inget dåligt vittnesbörd heller, som Johannes har gett om Jesus redan i första kapitlet.

Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.” – Joh 1:32–34

Vi har även ett vittnesbörd från Johannes om Jesus i kapitel 3, men det läser jag inte nu.

Jesus har fått ett starkt vittnesbörd av Johannes, men det vittnesbördet har inte varit nog. Jesus säger ju “Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus.” Man kan riktigt föreställa sig de små flugorna som i upphetsning dansar kring lampan som brinner i mörkret, men som sedan tröttnar och släpper.

En tillfällig religiös upphetsning blev det nog för en del kring Johannes. Det skakades lite liv i det religiösa livet när en riktig profet steg fram på scenen för första gången på hundratals år. Men man kan tröttna även på en profet, särskilt en som inte stryker medhårs. “Vi har hört den visan förut” är det lätt att säga eller tänka. Bekantskapen med budskapet kan döva hjärtat och samvetet.

Det blev kanske lite väckelsestämning runt Johannes, men den rann så småningom ut. Och där i längden kunde vi, enligt Jesus, se hur det egentligen låg till med deras tro, hur djupt intresserade de egentligen var att lyssna till det profetiska budskapet om att omvända sig och att följa Mose lag av hjärtat.

Vår vardag

Som kristna är vi kallade att som Johannes peka på Jesus med vad vi säger och vad vi gör i våra liv. Johannes var till skillnad från oss en profet av gammaltestamentligt snitt, så vi förväntas väl inte riktigt göra eller vara som han var eller gjorde. Men vi är alla profeter av nytestamentligt snitt, vi är kallade att följa Jesus och med våra liv och ord peka på honom. För precis som Johannes ord var fyllda av ande så märker vår omgivning om våra ord är fyllda av Ande eller inte. Och precis som människor förstod att Johannes liv var fyllda av Andens gärning, så förstår människor på oss om våra liv är fyllda av Andens gärningar eller inte.

Som Franciskus, inte påven alltså utan, av Assisi säger i sin regel från 1221, i regel nummer 11, som jag översatt fritt från engelska:

Låt dem visa sin kärlek genom vad de gör för varandra, efter vad Aposteln säger: “låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.”

Alltså, låt dem visa sin kärlek genom vad de gör för varandra, det är Franciskus uppmaning till bröderna och säkerligen även till oss. Det är genom vad vi gör och vad vi säger vi visar för andra vem vårt hjärta tillhör.

Nu är det så klart inte nog, att vi gör det, vi klarar inte av det till fullo i våra liv.

Därför är det tur att Jesus inte ens vill ta emot Johannes vittnesbörd som en slutgiltig auktoritet för vem han är, utan han använder Johannes för folkets skull. Så är det med oss också, vårt vittnesbörd är inte för Jesus skull, han behöver inte vårt vittnesbörd. Han vill inte ens ha det, för sin egen skull, utan han vill ha det för andra människors skull. Som Gustaf Wingren sammanfattade Luther i detta: Gud vill inte ha dina goda gärningar, men din medmänniska behöver dem.

Punkt 2 Fadern vittnar genom Jesu gärningar

Jesus auktoritet

Det verkliga vittnesbördet Jesus har att komma med och som inte går att se bort ifrån, det är de gärningar som han gjort. Och personligen kan jag tycka att det vore fullständigt orimligt att betrakta Jesus med något annat än beundran när han har helat människors sjukdomar. Visst vore det väl för alla övertygande, ja närmast slutgiltigt, som bevis?

Så kan man i alla fall tänka, som kristen i sina svaga stunder och som icke-troende eller sökande när man kommer in på detta ämne. Men det är en fallgrop.

För den som inte vill se med trons ögon, kommer att förbli blind. Låt mig ge exempel. Jag är förtjust i att lyssna på podradio och att ta del av debatter mellan kristna och icke-kristna. Det är en hobby jag har. Och i flera debatter har jag tänkt på detta när den kristna parten i debatten frågar: “Men vad skulle övertyga dig om Guds existens?” Och ateisten svarar: “Ja, att Gud omarrangerade stjärnorna till en personlig hälsning, typ ‘här är jag’ eller ‘hej Lawrence’ eller så.” Och sen kommer ateisten på sig själv och tillägger: “Eller nej förresten, det är inte alls slutgiltiga bevis för Guds existens, det kan ju ha varit aliens lika gärna. Jag vet inte riktigt vad som skulle övertyga mig.”

Det finns ett citat från en känd science fiction författare som hette Arthur C Clarke, som är formulerat så här: “Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.” Alltså: “Varje tillräckligt avancerad teknologi är oskiljbar från magi”.

Likaså är det med underverk, för 1,5 år sedan var jag på en kristen ungdomskonferens i Walsingham i England, där berättade en kvinna om hur hon hade blivit helad från en allvarlig sjukdom efter att ha bett om helande vid ett besök där. Och hur hon efter besöket hade blivit frisk. Doktorn kunde inte förklara det, det intressanta var att hon inte sa något om att han började tro sen, det kanske han gjorde. Men standardsvaret från ateistiskt håll brukar då vara: det förekommer spontana tillfrisknanden i naturen, vi kan inte förutse dem och det var väl tur att just hon råkade ut för det.

Det går att bortförklara i princip vad som helst, och precis som vi kan göra det idag, så kunde de skriftlärda göra det på Jesus tid. Att ha varit vid liv samtidigt som Jesus vandrade på jorden och bevittna vad han gjorde, var inte i sig nog för att bli övertygad om man inte var öppen för att se med trons ögon.

Jesus vet dock att hans gärningar är nog, för de är ett uttryck för att han har Faderns auktoritet i vad han gör, de är inte skilda åt i syfte och handling, utan alltid närvarande i och med varandra. Jesus agerande var ett direkt uttryck av Guds vilja och mer vittnesbörd än så behövs inte.

Vår vardag

Hur ser det ut i vår vardag då?

Frågan vi kan ställa oss själva, är vilka vittnesbörd vi kräver av Jesus för oss och om vi är öppna för hur han agerar?

När Jesus agerar gör han det i fullt samförstånd med Fadern och Anden, och det han gör är gott och riktigt. Oavsett om det på utsidan ser övernaturligt ut eller som det ser inomnaturligt ut. Är ditt hjärta öppet för att ta emot det Gud gör, kan du inte bara se det, då kommer du att se det.

Tänker du att det kunde stå bättre till med detta i ditt liv, så är det inte nödvändigtvis ett tecken på att du skulle sakna tro på Jesus, bara att du är människa och tilltygad av synden – precis som vi andra. Men be då över din otro och be om tro, be om hjälp att se hur Gud agerar i ditt och andras liv och hur du kan få vara en del av Jesus agerande för evangeliets skull.

Du har en kallelse som kristen att vittna om evangeliet, och om du inte själv bevittnar det behöver du fyllas på i ditt eget liv. Jesus hör din bön, så be om hans vägledning. Läs din Bibel, gå i mässan och samtala med en vän, en präst eller annan lämplig person.

Punkt 3 Fadern vittnar genom Skriften

Jesus auktoritet

För att kunna lägga ut denna punkt behöver vi komplettera några verser ur evangeliet, så vi får lite mer av sammanhanget Jesus talar i:

Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Men ni har aldrig hört hans röst eller sett hans gestalt, och ni har inte behållit hans ord, eftersom ni inte tror på honom som han har sänt. Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv.” – Joh 5:36–40

Så hur vittnar Skriften om Jesus då? Vad säger Mose och profeterna? Det finns en oerhörd mängd med profetior i Gamla Testamentet som pekar fram emot Messias och de pekar framåt på ett sådant sätt att det är svårt att förstå hur en eller en grupp med människor skulle kunna ha satt samman det, eftersom det är över så lång tid som Bibeln kommit till.

Det citat Jesus kanske närmast tänkte på i konflikten med det skriftlärda är nog detta ur femte mosebok:

Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till. Det var om detta du bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid Horeb. Du sade: ”Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, ty då kommer jag att dö.” Då sade Herren till mig: ”Vad de säger är riktigt. Jag skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom. Men om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag utkräva vedergällning av den mannen. – 5 Mos 18:15–19

Men vi kan ta några till, låt oss börja från början, i 1 Mos 3:15 kommer, direkt efter syndafallet, profetian: Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes: de skall trampa på ditt huvud och du skall hugga dem i hälen.” Kvinnans avkomma, inte mannens utan kvinnans. Redan här ser vi jungfrufödselns profeteras och hur Jesus ska trampa ihjäl djävulen och döden men själv betala med sitt liv.

Bland annat därför ser vi i Gal 4:4: “Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen.” Detta i en tid när barn omtalades vara födda av mannen. Genom Maria är Jesus Evas avkomma – utan man, som trampar ned ormen. Detta omtalas även i Jes 7:14

I kapitel tolv av första Mosebok vers tre lovar Gud att hela mänskligheten ska välsignas genom hans säd.

I kapitel 22 kan vi läsa berättelsen om Abraham och Isak, hur de går i tre dagar för att Abraham ska offra sin son, men blir stoppad. Gud vill inte ha Abrahams sons offer, Gud offrar istället sin egen son. Som gör det frivilligt.

I 2 Mos 12 kan vi läsa om hur det felfria lammet väljs ut för att offras och stoppa dödsängeln att komma in i husen. Jesus är Guds lamm som offras för världens synder.

I 4 Mos 21 kan vi läsa om hur Mose sätter upp en kopparorm på en stav för folket, att titta upp på för att räddas till livet från ormarnas gifta sting. Jesus upphöjs på korset på samma sätt för att vi genom att titta på honom ska bli räddade till livet från ormens dödliga sting.

I Psaltarens andra psalm profeteras om Jesus som Guds Son:

Ps 2:1–12 Varför är folken i uppror, varför detta gagnlösa mummel? Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar sig samman mot Herren och hans smorde. ”Vi sliter sönder deras band och kastar av oss deras bojor!” Han som tronar i himlen ler, Herren ser på dem med löje. Nu talar han till dem i vrede, han skrämmer dem i sin harm: ”Jag har invigt min konung på Sion, mitt heliga berg.” Jag vill berätta vad Herren bestämt. Han sade till mig: ”Du är min son, jag har fött dig i dag. Be mig, så ger jag dig folken som arv och hela jorden som egendom. Du skall krossa dem med en spira av järn, slå sönder dem som lerkärl.” Konungar, besinna er, ta varning, ni jordens härskare! Tjäna Herren i fruktan, hylla honom i bävan! Annars vredgas han och ni går under, ty hans vrede kan lätt blossa upp. Lyckliga de som flyr till honom.

I Psaltens sextonde psalm profeteras återuppståndelsen:

Ps 16:8–11 Jag har alltid Herren inför mig, när han står vid min sida vacklar jag inte. Därför gläds mitt hjärta och jublar, min kropp är i trygghet, ty du lämnar mig inte åt dödsriket, du låter inte din trogne se graven. Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand.

I Psaltaren 22, som Jesus själv citerar på korset talar om hur de kastar lott om hans kläder, hur hans händer och fötter är genomborrade och hur hans mun är torr.

Vidare har vi hur han är de förkastade hörnstenen, född av en jungfru, ska kallas nasarén, ska hela, ska ha en som bereder vägen, hur han är den lidande tjänaren, hur han kommer med ett nytt förbund och att han är människosonen. Det finns mycket mycket mer om Jesus i Gamla Testamentet, inte minst genom hur olika profeter är typologiska profetior till Jesus. Som Jona med sina tre dagar i valfisken, Josef som blir slav för sina bröders skull men befriar dem, Mose som leder sitt folk genom havet till frihet från slaveri och död, vi leds genom dopet till frihet från syndens slaveri och döden. Med mera.

Vår vardag

Och hur vi vill förhålla oss till Skriftens vittnesbörd är en aktuellt fråga för oss idag. Om vi inte studerar eller läser i Bibeln får vi inte heller ta del av den uppmuntran och den riktning mot Jesus som hela Bibeln har. Hur fantastiskt är det inte att man flera hundra år innan Jesus föddes profeterade sådant som han sedan uppfyllde?

Det är ett tecken på Guds karaktär, att han är en Gud som håller det han lovat, han är pålitlig och har bevisat sig vara det genom historien. Det visar vilken klippa vi får bygga våra liv på, vilket trygghet det är att vara i Guds hand, som ett av hans barn.

Att leva i den förtröstan på att Jesus är den som Skriften säger att han är, är en sann trygghet för den kristna människan. Det var så då, innan Nya Testamentet ens fanns och det är så idag, när vi har evangelierna och breven att tillgå.

Var man på den tiden öppen för att ta emot Jesus, så gjorde man det, ville man det inte kunde man alltid haka upp sig på formella saker som att han helade på sabbatsdagen. På samma sätt är det förstås med oss idag, är vi öppna för att ta emot Jesus, så gör vi det, vill vi det inte kan vi alltid hitta saker att invända mot.

Frågan tillbaka är: Efter vad, längtar du?

Sammanfattning

Johannes är ett gott vittnesbörd för Jesus, för vår skull. På samma sätt är vi kallade att likt Johannes peka mot Jesus med våra liv, inte för Jesus skull utan för vår nästas skull.

Fadern vittnar om och bekräftar Jesus identitet genom de gärningar Jesus gör, är vi öppna för att ta emot det så ser vi vem han är. Är vi inte öppna för det, så kommer vi förbli förblindade.

Skriften, som kommer från Gud, vittnar om vem Jesus är genom sina profetior, är vi öppna för den bekräftelsen eller vill vi hellre haka upp oss på någon formalitet vi kan hitta?

Jesus dop och Treenigheten

Det går fort mellan att vi firar de vise männens besök hos Jesus och att vi firar Jesus dop. Besöket av de vise männen skedde kanske 1 – 2 år efter att han fötts och Jesus dop sker vid 30 års ålder precis i starten av hans offentliga karriär. Detta är startpunkten för hans undervisning, hans underverk och hans försoningsverk på korset, död och uppståndelse från de döda. Det börjar, på riktigt, här.

Låt oss därför titta närmare på detta tillsammans och stanna upp inför Treenigheten, Jesus som både Gud och människa och slutligen dopet.

Treenigheten

Vi har här en av de tydligare bilderna i Nya Testamentet för Treenigheten. Vi hör Faderns röst från himlen, vi ser Anden svävande som duva ovanför Jesus och så har vi Sonen, Jesus, i vattnet. Alla tre personerna i Treenigheten är närvarande samtidigt.

Som kristen behöver man inte förstå hela Treenigheten, och det är tur, för det gör ingen. Men man måste inte ens vara expert på Treenigheten för att leva som kristen, man behöver förstå knappt någonting faktiskt. Det räcker med att tro på att Fadern och Sonen och Anden är en Gud, tillsammans. Man kan stanna där. Men det vill vi så klart inte göra, eftersom vi kan se lite längre.

Här är en bild av Treenigheten. (visa bild på Scutum Fide – trons sköld)

Scutum Fides

Det är lätt att uppfatta Gud som rätt statisk utifrån denna bild, och tanken på de tre personerna som inte är varandra men alla är Gud i ett enda gudomligt väsen.

Bland annat därför finns det ett teologiskt begrepp som har funnits med långt tillbaka i den kristna historien, för att att beskriva relationerna inom Treenigheten lite mer. Det begreppet är perichoresis, det är grekiska, peri som betyder runt, över, under och genom. Och chorein som betyder göra plats för, gå framåt, innehålla men som även ligger nära dans. Vi har det i vårt ord koreografi. Gud är en koreograf och en dansare.

För så skulle man kunna beskriva relationerna mellan de tre personerna i Treenigheten, Triskelion:

Triskelion

Detta är en bild av de tre personerna i Treenigheten i en dans tillsammans, i harmoni och perfekt relation. Det är, utan sammanblandas, med och närvarande i varandra. Därför kan vi som kristna verkligen tala om Gud som kärlek, för kärlek kräver en relation att man har någon att älska. Fadern älskar Sonen och Anden, som i sin tur älskar Fadern tillbaka och varandra. Kärlek är inget statiskt, utan uttrycks i relationen.

Konkret för oss som kristna så har vi den perfekta relationen inom Gud som vår förebild för våra relationer med varandra. Både inom äktenskapet, då vi får vara två distinkta personer som samtidigt delar allt och närvarande i och med varandra. Och den kärlek som finns i relationen kan liknas den Helige Ande. Med skillnaden att den Helige Ande är en person, vår kärlek mellan människor är ju inte det.

På samma sätt kan vi se Treenigheten som en förebild i våra relationer där vi befinner oss i grupper. En grupp är som minst en triad, tre personer. För det är den minsta gruppen där varje deltagare inte själv är med i alla relationer. Jag har en relation med var och en av de andra två, men de har också en egen relation som inte jag är med i. För en sådan grupp, med tre eller fler, krävs tillit. Och att bygga sådana grupper, i familjen, på arbetsplatsen, i skolan, i sporten och i kyrkan kräver tillit till de andra. Att de inte gaddar sig samman mot mig, att de inte talar skit om mig och så vidare. Och där spelar vårt eget agerande stor roll, så klart.

Dopet

Och här kommer vi in på frågan, varför döps Jesus?

Vissa tidiga kristna verkar, enligt vissa kommentarer jag läst, ha haft lite svårt för detta att Jesus döptes. Han var ju syndfri, varför skulle han då döpas. Och det är en av anledningarna till varför vissa kritiska bibelforskare håller denna berättelse för sann, eftersom den uppfyller pinsamhetskriteriet. Det hade varit smidigare om Jesus inte döpts, ut det hänseendet.

Svaret har flera dimensioner:

När Jesus döps så är det starten på hans offentliga ämbete. Och det finns flera Bibelställen som profeterar eller är parallela till detta.

Till exempel duvan som Noa skickade ut som kom tillbaka med olivkvisten, istället har vi nu den duva som pekar på vår befriare, vår fasta hopp.

Anden är även den som smörjer Jesus så han rätteligen kan kallas Kristus (den smorde) enligt Jes 61:1:

Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade,

Vi har även kopplingen till skapelseberättelsen:
– Anden svävar över vattnet.
– Gud Fadern säger
– Ordet verkar
– Nu är en ny skapelse på gång genom Jesus.

Och kopplingen till kallelsen:
– Mose kallades när Gud talade i den brinnande busken
– Jesus, precis som Mose, är en profet, men tillika Guds Son
– Gud säger, du är min Son, inte du har blivit min Son. Det är en bekräftelse på vad som redan är. Men här har vi kallelsen till uppdraget Jesus ska utföra.

Och slutligen Andens nedsänkande över Jesus är ett tecken på att Jesus är den lidande tjänaren, som Jesaja profeterar om i Jes 42:1, och som vi kan läsa mer om i Jes 53:4–10, skriven 500 år tidigare.

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.
Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.
Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.
Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.
Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.
Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.

Jesus offer är vår skull och det är vad hans dop handlar om.

Vårt dop handlar om samma sak, hans offer för vår skull. Och genom dopet får vi ta del av hans död och uppståndelse. Det är därför dopet är så viktigt i det kristna livet, för det är genom dopet vi får del av det. Och det är därför han befaller oss att döpa och att bli döpta.

Och precis som Jesus döptes och där fick börja det uppdrag han var kallad till, så börjar vårt uppdrag som kristna i och med vårt dop. Att dela evangeliet, att förlåta som Jesus förlät, att älska som Jesus älskar, att dansa i relationer som Gud dansar. Vi får i alla fall öva på det.