Hela Aula Nordica sjunger in advent

Jonas Östlund dirigerar adventskören.400 sångare har tagit plats på scen och läktare för årets – och kanske också Umeås genom tiderna – största adventskör. Körsångarna kommer från närmare 25 olika kyrkokörer i och runt om Umeå. Kvällens repertoar består av stycken som de olika körerna redan repeterat för sina egna framträdanden. Fem personer turas om att leda körerna.

Konserten utgör slutet på en lång dag för körsångarna. De flesta började förmiddagen med att sjunga i sin egen kyrkas adventsgudstjänst. Därefter åkte de hit, åt lunch tillsammans, umgicks och övade.

– Kör sjunger man tillsammans, och ju fler man är desto roligare blir det, säger Jonas Östlund, körledare men även arrangör, dirigent och musiker denna kväll.

Det håller Eva Olsson och Rune Grundström från Johanneskören i Johanneskyrkan i Vännas med om.

– Det är en skön känsla med så många sångare, en riktig kick faktiskt, säger Rune.

Både Eva och Rune är rutinerade körsångare men det har inte varit ett krav för att få vara med.

– De som är lite osäkra får ju stöd av oss andra, om man är osäker tror man sig inte om att kunna sjunga ut, men det går ju mycket bättre när man är många, säger Rune.

Till och med på läktaren står körsångareDet är så många sångare med på konserten att alla inte får plats på scenen. Några mer rutinerade körer och stämmor får stå på läktaren. Dit hör bland annat Oratoriekören.

– Det är ovant att se dirigenten bakifrån, säger Ulrika Mottman, Oratoriekören. Man ser man ju heller inte minspelet, vad det är dirigenten vill säga oss.

Det verkar inte göra så mycket, trots utmaningen med många körer med olika erfarenhet kommer konserten att få fina recensioner. Men det vet sångarna inte än.

Framme vid scenens kant står den stora adventsljustaken med det första ljuset tänt.  Första advent är kyrkans nyår, när kyrkoåret börjar. Susanne Dahl, studentpräst , summerar det gångna året med början i berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem, och tar oss med till hur folket trängdes, förvånades, imponerades och provocerades. Hur många som var där.

Sedan tar Susanne med oss till det här året, kulturhuvudstadsåret. Vi är många i publiken som minns den där invigningsdagen i början av året, ett annat nyår, när vi trängdes, frös, väntade på brinnande snö och dansande renar som utlovats. Imponerade, stolta och besvikna. 

– Man kan undra vad som lockade folkmassorna i Jerusalem, frågar Susanne. En lågmäld entré, en man på en åsna, vad är det att jubla över? Jo, förväntan om hopp och fred. Det är vackert och hoppfullt att stora drömmar kan få liv, från något så litet och obetydligt. Hosianna, nu börjar det.

Sångarna är klädda i svart, rött och grått. Konsertfina. Det är en del av publiken också. Men så är vi också medverkande, redo med psalmtexterna i knät, redo att vänta in vår tur att sjunga med. I fem adventspsalmer stämmer alla 1 000 personer i Aula Nordica in för full hals.

Kristina Sturk sjunger solo under adventskonserten.”Kristina Sturk sjöng solo i CB Agnestigs underbara Julbön där både rytm och skirt driv kännetecknande tolkningen. Gläd dig du jord av W Llewellyn med ackompanjemang på orgel, som medryckande och snabbt flödande mellanspel, fick kören att lyfta och intensiteten i körklangen kvitterades med applåder och bravorop.”
Ur ”Kör med 450 sångare” – recension av Bengt Hultman i Västerbottens-Kuriren

Text: Gunilla Stendahl
Foto: Mikael Lundgren

”Är det maraton så är det!”

Klockan 12.00 tas de första tonerna på psalm nr 1 ”Gud vår Gud, vi lovar dig”. Åtta timmar och närmare 180 psalmer senare går maratonsångarna i mål i Umeås första psalmmaraton som hålls den 8 november på Kafé Station.

– Det är över förväntan, viskar musiker Erik Wäcklén när jag besöker psalmmaratonet i halvtid. Ett tag fick folk stå för att få plats.

Jenny Lindberg och kören Gaudium. Denna timme leder musiker Jenny Lindberg sången tillsammans med kören Gaudium från den lilla scenen i det inre rummet på Kafé Station.

– Jag får sån inspiration av att sjunga psalmer. Jag skulle kunna fortsätta i timmar – och det är ju det vi ska! Nu är det kvällspsalmer, sen ska vi hoppa till sommaren, berättar hon medan nya sångsugna kommer in i lokalen och andra lämnar den.  

Ulrika Hansson reser sig och går efter att ha sjungit med i 1,5 timme.

– Jag vill hela tiden sjunga en till! Det är en så fantastisk skatt. Psalmerna täcker ju verkligen in hela livet, sorgen, glädjen, tacksamheten och tron. Det är så vackra melodier och starka ord. Britt Johannesson stannar hela dagen, åtta timmar.

Britt Johannesson har bara lämnat sin plats för att flytta bilen.

– Jag tänker stanna tills det är slut. Är det maraton så är det! säger hon.
Någon favoritpsalm vill hon inte välja.
– Jag gillar allihop! Många vill fånga stämning med mobiler och plattor.

Psalmmaratonet pågår i åtta timmar. Att sjunga alla 800 psalmer i Svenska psalmboken hade tagit närmare två dygn, eller en hel arbetsvecka. Så fem musiker har valt ett 20-tal psalmer ur var och en av psalmbokens åtta kategorier. Bland psalmerna finns förstås kändisar som ”Blott en dag” och ”O, store Gud”, men också mindre bekanta och nya favoriter som musikerna upptäckt när de spelat igenom alla sångerna.

– Vi vill ha med psalmer som många kan sjunga med i utan att ha övat, säger Mariann Lestander, kantor i Mariakyrkan.

Christina Isacson, musiker Västerslättskyrkan

Under dagen turas musiker om att ackompanjera sångerna. Instrumenten varierar, vissa sånger sjungs acapella och andra till både flöjt, orgel och gitarr.

Psalmmaratonet är ett sätt att göra psalmerna synliga utanför kyrkväggarna och lyfta fram den kulturskatt som psalmerna utgör.

Psalmmaratonet ingår i ”Livets eget soundtrack”, en av Svenska kyrkan i Umeås aktiviteter under kulturhuvudstadsåret. I februari hölls en konsert med koraler under folkmusikfestivalen Umefolk och i maj arrangerades en flashmob när centrum fylldes med sångare som stämde in i en sommarpsalm. Dessutom har flera kyrkor haft särskilda psalmkvällar. ny1411e_psalmmaraton

Anna Soräng och dottern Tikva.Läs mer:
Laddar för psalmmaraton
(tidningen Spira)

Psalmmaraton på Umeåkafé
(SVT)

Psalmmaraton med 180 sånger (Västerbottens folkblad)

Psalmmaraton på Youtube

Psalmmaraton på Facebook

Psalmsång på Rådhustorget överraskade (Sveriges radio)

 

Fotograf: Anna-Karin Drugge

Världspremiär av Hjärtats nycklar

Kyrkooperan ”Hjärtats nycklar” väcker viktiga frågor om klimat, konsumtion och hur vi behöver varandra. Efter världspremiären i Umeå stads kyrka den 4 oktober funderar jag vidare på frågor och påståenden från den 70 minuter långa föreställningen: Hur kan vi se som ett barn? Hur behåller man sin glöd? Ät med andakt – inget är ditt eget. Att ta ansvar är att göra något åt vår skuld. För att få veta mer måste man vara ödmjuk och beredd att ompröva.

Premiären av ”Hjärtats nycklar” med Piteå kyrkoopera skedde inför nästan 300 besökare. På plats var även Martin Lönnebo och Ylva Eggehorn, som skrivit librettot.

Idén om att göra en kyrkoopera under kulturhuvudstadsåret i Umeå föddes för 3,5 år sedan. Projektgruppen med bland andra Georg Andersson och Piteå kyrkooperas chef Tomas Isaksson kom snart överens om att ”Hjärtats nycklar” av Martin Lönnebo motsvarade vad de ville förmedla.

– Här finns trösten, filosofin, poesin och festen. Den är både poetisk och full av västerbottnisk fromhet, säger Georg Andersson, som är ordförande i både Umeå stads församlingsråd och Norrlandsoperan. "Karin" gestaltas av sopran Mette af Klint

Allt utspelar sig i Storkågeträsk på Martins virtuella åttioårsdagsfirande i barndomshemmet och beskriver tolv nycklar till ett djupare liv i kristen tradition. Persongalleriet är nedbantat i operauppsättningen men här finns såväl ”den unge forskaren” som står för vetenskapen, som Karin, vars dröm är att bli helgon. Kokerskan står för det jordnära och jubilaren för vishet.

Som vanligt väljer Lönnebo inte ”antingen eller” utan ”både och”. Här finns både skuld och ansvar, gråt och leende, andlighet och vetenskap. ”Att bli helgon är ingen dålig önskan. Att vara forskare är inte dåligt heller. En vill veta varför i kärlekens riktning. En vill veta hur i sanningens riktning.” säger ”jubilaren” om forskaren och Karin. "Forskaren" som tinas upp gestalas av tenor Johan Christensson

Västerbottens-Kurirens Bengt Hultman skriver i sin recension ”Kosmos möter det jordiska”: ”Den nyskrivna kyrkooperan Hjärtats nycklar tar sig an frågor om hur vi människor gemensamt ska möta framtiden – ett uppfordrande och stabilt verk som utmanar lyssnaren”.

Ylva Eggehorn, prisbelönt diktare och författare, har skrivit librettot. Hon har månat om så väl Lönnebos språk som sångbarheten och till och med fått med kalasmat som röding och fjällost i en egen area. "Kokerskan" Annastina Malm, mezzosopran, frestar med en rad läckra rätter.

"Jubilaren" Carl Ackerfeldt, baryton

Efter två föreställningar i Umeå går föreställningen vidare på turné till andra Norrlandsstäder enligt turnéplanen.

Läs mer om operan på Piteå Kyrkooperas webbplats

Foton: David Dahlberg

Vårt sannaste jag

Jag har alltid tyckt om musiken. Tramporgeln som stod hemma utan att någon kunde spela på den. I alla fall inte ”på riktigt”. Men som jag ofta satt vid och sjöng påhittade sånger till. Klangen i instrumentet manade till texter och sammansättning av toner som liknande psalmens. Så mycket förstod jag, även om min egen erfarenhet av kyrkan begränsades till sporadiska besök företrädelsevis vid jul och skolavslutningar.

Varje måndag fick jag trumpetlektioner av Börje. Vanligtvis hade jag övat för lite eller inte alls. Börjes tålamod var oändligt och hans förmåga att se mig betydde lika mycket som musiken. Musiken gav mig också nya vänner och en möjlighet att se in i andra verkligheter. Något jag delade med fler där jag växte upp. Jag minns när Staffan Scheja, konsertpianisten, skulle komma till skolans aula en sen höstkväll. När det var dags för konserten att börja var vi sju personer som kommit för att lyssna. In kommer Staffan Scheja, i kostym, i strålkastarljuset. Han blickar ut över publiken, ser oss ungar, musikläraren och några äldre damer sittandes på raden längst fram. Jag skäms, för jag förstår att hans förväntningar inte matchas av vad han ser. Då sätter han sig plötsligt ned på kanten av scenen och börjar prata med oss. Berättar om musiken, frågar oss om vad vi tänker och börjar spela för oss. Den stunden är avgörande. Han öppnade dörrar som väntat på att få bli öppnade hos mig.

Som vuxen har orden blivit mer och mer viktiga för mig. Kanske mer än musiken, eller i alla fall på ett annat sätt. Anteckningsboken, som jag alltid haft i sängbordslådan för att kunna skriva några rader innan jag ska somna, räcker inte. Jag känner mening när jag får ha en stund för skrivande och längtar ofta efter att få göra det igen. Det har blivit ett behov i vardagen. Ungefär som när kroppen efter en viss tids träning själv ber om att få röra på sig. Jag är både förvånad och väldigt tacksam.

Jag tror att vi alla bär på kreativa rum inom oss men att vi behöver varandras hjälp att öppna dem och förstå att de är livsnödvändiga för oss. Främst av det skälet att mycket av det som gör oss till människor återfinns och omskapas där. Där är vi mest oss själva, närmast vårt sannaste jag. Därför är jag glad över Kulturhuvudstadsåret i Umeå, jag tänker att det ska påminna oss om vårt innersta väsen, om vad som är viktigt i våra liv, om kraften i skapandet och glädjen i att få ta emot. För mig handlar det också om Skaparen själv, den Gud som andas liv i mig. Att med hjälp av kulturens olika språk förstå och uttrycka det.

Den senaste tiden har jag haft goda möjligheter att finnas i dessa kreativ rum. Jag har upplevt konstnärers samtida verk i Umeås kyrkor, en orgelfestival – långt ifrån min begränsade tramporgelerfarenhet – och nu till helgen ska jag få vara med om en nyskriven kyrkoopera i Umeå stads kyrka. Operan heter ”Hjärtats nycklar”, en titel jag tycker väl sammanfattar det jag försökt säga här.

 

 

 

 

 

 

Fyra konstverk på tre timmar

Med två busslaster konstintresserade umebor invigdes konstprojektet ”Fyren” lördagen den 13 september. Under tre timmar besöktes fyra kyrkor och lika många nya konstverk. Upplägget att se ett konstverk, höra konstnären berätta och sedan få en tankepaus innan jag ser nästa konstverk passar mig.

fyren 140913024_lrUmeå centrum vimlar av människor som strosar på matmarknaden och lyssnar på valtal i sista minuten. Ett stenkast därifrån, utanför Umeå stads kyrka, samlas knappt 100 personer kring en liten tegelmur. På den sitter ett barn iklätt cyklop, stövlar och mössa. Det är konstnär Mikael Åbergs skulptur ”Hoppare”. Hans tolkning av konstprojektets tema ”Ljus och mörker” är att fokusera på det inre ljuset. På barnets upptäckarglädje och nyfikenhet.

– Den är bedårande, säger någon i vimlet på väg till bussarna som ska ta gruppen till nästa konstverk.

I Mariakyrkan är konstverket inomhus. Efter lite vernissagesnacks i foajén berättar Per Enoksson om sin diptyk som sitter på väggen strax ovanför ingången till kyrkorummet. Diptyk innebär två delar. Inspirerad av färgerna och formerna i kyrkorummet har Per Enoksson skapat relief på två mdf-skivor.

– Det är en negativ och en positiv bild. Ljus och mörker, gott och ont, berättar han.

fyren 140913075_lrDen nedre bilden är struktur, tydliga mönster, ordning. Den övre står för det organiska, det existentiella. Som en symbol mellan övergången finns en förhistorisk labyrint som funnits i de flesta kulturer.

Mariakyrkans församlingsledare Lars Segerstedt har varit med i konstprojektets styrgrupp och är väldigt glad att projektet nu invigs. I gudstjänster under hösten kommer han att återkomma till det nya konstverket.

Så går turen vidare. Denna gång mot Ålidhemskyrkan.

– Konstverket vi ska titta på är inte ”i” utan ”på” Ålidhemskyrkan, säger Lisa Tegby, församlingsledare.

Videokonstnär Eva Koch från Danmark har gjort ljus- och ljudverket Pharos. På en av kyrkans ytterväggar projiceras en film från en fyr, filmad på danska västkusten.

fyren 140913125_lr- Jag blev väldigt glad för inbjudan. Det är fint att få visa videokonst utomhus, säger Eva Koch, som först tänkt visa ett annat videoverk eftersom hon inte trodde att hon skulle hinna göra ett nytt. Pharos är dock helt nytt. I dagsljus syns ingen fyr, utan det är bara ljudet av vågorna och det mekaniska tickandet från fyren som hörs.

fyren 140915269_lr- När det blir mörkt framträder ett lager till. Ni får komma tillbaka en kväll och uppleva det, uppmanar Lisa Tegy.

fyren 140913185_lrKonstrundans sista stopp är även det ett ljud- och ljuskonstverk. I Tegskyrkan, till vänster om altaret, har Anna Berglind skapat ”… och jag ska viska ljus i ditt öra”. Titeln kommer från övertygelsen att det inte går att överrösta alla ljud och bilder som omger oss, istället vill konstnären använda det lågmälda. Vatten droppar långsamt från två keramikkärl ner i ett fat med vatten, där moln speglar sig på ytan. Vattenytan projiceras sedan på en vit vägg. Dagtid är bilden rätt svag.

– Först när det är mörkt blir ljuset verkligt synligt, säger Anna, som i flera tidigare verk utforskat minnen, sorg och glömska. Minnen går inte att hålla kvar. De är i ständig rörelse.

Anna Berglind är inspirerad av zenbuddhistiska trädgårdar.

– Droppen blir till i nuet. Det är vacker, men ödsligt, säger hon och hoppas att besökare ska kunna meditera till verket och hitta sin egen tolkning.

På väg ut ur Tegs kyrka summerar besökaen Ann-Kristin Nyström dagen som ”alldeles ypperlig”.

– På de här timmarna fick vi så många intryck, säger hon, själv mest förtjust i fyren utanför Ålidhemskyrkan. Den väcker minnen till fiskarstugan vid Rönnskärsfyr där barn och barnbarn varit under uppväxten.

fyren 140913227_lr

Projektledare Stina Dahlgren tillsammans med konstnärerna Anna Berglind, Per Enoksson, Eva Koch och Mikael Åberg. Längst till höger står Anna Kristensen, curator för konstprojektet.

Fotograf: Anna-Karin Drugge

Himlen är här

För en vecka sedan deltog jag i en konferens med de nordiska kyrkorna om kultur och fick då uppleva utställningen ”Himlen är här” i Uppsala Domkyrka. Under olika teman fick vi ta del av upp till 1000 år gammal kyrkokonst hopsamlad från olika församlingar i bygden. En gedigen medeltida konstskatt och en och annan samtida gestaltning av människors tro och liv, som Helena Byströms filmprojektion ”Vodici” på tema dopet. Man ser vatten som flödar genom kyrkfönstret istället för det ljus som annars släpps in där. Vattnet upplevs både underifrån och från ytan, man ser fiskar, känner kraften i vågorna och stillheten efteråt. Ljuset finns där, det strilar sig ned i djupen, och ibland guppar man upp och skönjer det vid ytan. Så är det nog, tänker jag, även för mig. Jag kan längta efter att se Gud och mitt liv klarare men allt som allt oftast får jag nöja mig med att simma runt i kända vatten. Kanske skulle ett accepterande av detta som normaltillstånd minska kampen och krampen när tillvaron och dess relationer ställer fler frågor än de ger svar? Det kändes som en vilsam tanke, att ljuset nog når mig ändå.052

En kvinna jag träffar i samband med utställningen säger:

-Jag går på utställningen flera gånger i veckan, den hjälper mig. Bäst är Sankt Erik .

Jag förstår att det är statyn hon pratar om. En fullstor man med krona. Framför honom på golvet en guldväg, en slags ”röda mattan”, som leder fram till statyn. Kvinnan fortsätter:

– Står jag på guldvägen med helgonet mitt framför mig och tittar ner vid mina fötter så ser jag himlen i takmålningarna. De reflekteras i golvets blanka yta. Hon ser lycklig ut men jag har svårt att hänga med.

– Förstår du inte? Helgonet hjälper mig att få syn på saker jag annars inte skulle se.

Väl på hotellrummet skriver jag ner några rader för att minnas det jag varit med om.

Med mitt nu

Kanske är väggen inte en vägg, utan något som viker undan för handen som rör vid den. Ett lätt tyg som går att dra undan.

Jag tittar in. Bakom verkar tiden ha stannat. Ett bord mitt i rummet och en stol att sitta vid. Jag undrar vad som händer om jag kliver in, och kanske stannar en stund?

I det fördolda. I det förflutna. Med mitt nu.

På lördag visas de fyra samtida konstverk som Svenska kyrkan tagit fram under kulturhuvudstadsåret upp för första gången, för att sedan finnas i de olika kyrkorna under hösten. Jag önskar dig en fin upplevelse.

http://umea2014.se/sv/evenemang/samtida-konst-och-kyrka-mts/

Lappen i Manjaur

Jag var på föreställningen lappen i Manjaur i söndags. Tog med barnen och hoppades att även de skulle ha behållning av den. Det är inte alltid vi gillar samma sak.

Väl på plats, i en mörk lokal med scenen nära publiken, får vi till oss en berättelse om osämja, om människors kärlek och rädslor, om liv och om död. Som publik bär man hela tiden en längtan att gripa in, avstyra missförstånd och försöka få dem att undvika det förskräckliga slut man anar ska komma. Vi får följa det unga älskande paret, stridigheterna mellan lappen Båtas och nybyggare Mikael, tigande hustrur och barn som väljer sida. Allt placerat i en miljö flera hundra år tillbaka i tiden, men med ett ständigt aktuellt tema. För många med mig, för samerna och för världens stridigheter.

Efteråt är jag tagen. Vi sätter oss under tystnad i bilen och åker hem. Jag frågar hur barnen haft det. Bra, blir det korta svaret. En stund senare sitter jag i köket. Från hallen hör jag lek med rollspel och livlig dialog. Barbie får genomleva svårigheterna vi nyss sett. Men också kärleken. Vi blev nog alla berörda, trots allt.

 

 

”Om vi samarbetar om något gott, kommer vi att skapa något gott”

Othman Tawalbeh, Helsingborg, kyrkoherde Kenneth Nordgren, Umeå, imam Hussein Halawam, Europeiska fatwarådet, tolk, och Fredrik Brusi, SST.

I nordisk mytologi är Midgård den borg i världens mitt som bebos av människorna. En junidag 2014 är konferensrummet Midgård i Umeå folkets hus plats för ett religiöst dialogmöte. Och just att vi människor är mer lika än olika återkommer i samtalet.

Runt bordet sitter människor från olika trosgemenskaper, de är kristna, muslimer, judar och zenbuddhister. Och så ett par män från Umeå kommun och SST, Nämnden för statligt stöd till trossamfund. Sammanlagt ett 30-tal personer som tycker det är viktigt med religionsdialog.

Några berättar om svårigheterna med att praktisera sin tro i Umeå. De nämner hot från extrema grupper och skol- och sjukvårdspersonal som inte respekterar vissa traditioner. Men de berättar också om möten och om relationer som växer.

Dagens långväga gäst är imamen Hussein Halawa, en av de högsta ledarna för muslimer i Europa. Tidigare under dagen har han besökt utställningen ”Gud har 99 namn”, träffat skolpersonal, kommuntjänstemän och kyrkoherde Kenneth Nordgren. Allt för att förstå vilket samhälle som Umeås muslimer är en del av och för att svara på frågor om islam. Det är första gången en imam av den digniteten besöker Umeå.Kenneth Nordgren och Hussein Halawa tar i hand utanför Umeå stads kyrka där de haft ett enskilt samtal under en timme.

På kvällen ska han tala till Västerbottens muslimer i en samling på Ersboda. Årets fastemånad ramadan infaller i juli och nu vill muslimerna i norr ha råd om när de ska bryta fastan när det är ljust dygnet runt. En fatwa, alltså ett råd i religiösa frågor, kommer troligtvis nästa vecka.

Men tillbaka till bordet i Midgård. Prästen och imamen får frågan varför det är viktigt med dialog ur ett teologiskt perspektiv.

– Islam fokuserar på dialog så att folk kan samexistera, säger Hussein Halawa och berättar om några av de många dialogerna i Koranen.

I det praktiska livet vilar dialogen på tre grunder, fortsätter han: Lära känna varandra, komma överens och att samarbeta.

– Varje människa har sin tro, men vår gemensamma nämnare är att vi är människor, vi är alla jämlika. Vi bör ta vara på det som gynnar oss alla. Om vi samarbetar om något gott kommer vi att skapa något gott, säger Hussein Halawa på arabiska, som tolkas till svenska.

Även kyrkoherde Kenneth Nordgren har mycket att säga om dialog.

– I min tro har Gud blivit människa och jag måste vara öppen för allt som ryms i mänskligheten, säger han. När vi kommer samman upptäcker vi paralleller i våra traditioner.

Mötet är slut, men religionsdialogen fortsätter. I Umeå leder exempelvis kommunen ett arbete där religiösa ledare träffas regelbundet. Utställningen ”Gud har 99 namn” på Ålidhems bibliotek pågår hela året. Och så förstås alla personliga möten människor emellan.

Sträva strån mot nakna sommarben

bild Nu är det dags igen att pilgrimsvandra. Från Sörfors till Hörnefors ska vi ta oss på fyra dagar, vi går ungefär 1,5 mil per dag och varvar samtal med tystnad, andakter, vila, mat, gemenskap och upplevelser. Dag två, efter att ha sovit på liggunderlag för första gången på tjugo år och sett att det faktiskt är möjligt, så får jag med mig ett ord att fundera över. Vad är frihet för dig? Ledaren som ställer frågan ber oss att söka efter svaret när vi går. 

Ja, här finns ju inget annat att fylla sig med så jag tänker att ordet väl får snurra runt i mitt huvud och i samtalen med de andra. Och det gör det. Snurrar. Kanske finns det flera svar på frågan? Det är i alla fall så det verkar när dagen går mot sitt slut och jag vet att jag nog bara varit på ytan och skrapat lite. Jag är besviken över det, att inte riktigt veta vad frihet är för mig. Något så viktigt borde väl ligga mig nära?

Jag vandrar vidare under tystnad. Lämnar alla tröttande tankar. Kroppen går framåt av sig själv, jag följer mest med. Det är vilsamt, rytmiskt, vi går efter varandra i en lång rad. När vi så efter en stund kommer ut ur ett längre skogsparti så öppnar sig fält framför mig. Stora, vidsträckta, mäktiga. Jag kan inte annat än stanna till. Och bli ståendes en stund. Det blir varmt i mig när jag tänker på barndomens åkrar på Västgötaslätten.

Jag minns sträva, höga strån mot nakna sommarben. Solen som brände och värmde. Lekar och äventyr. Jag ler för mig själv.

Om frihet vet jag väldigt lite. Så är det nog. Men när jag ser de vida, öppna fälten omkring mig så känns den inuti mig. Med blicken vilandes långt borta får jag en samtidig, skön känsla av att vara här, just nu. Jag känner också av den i den knappt märkbara vinden, den som smeker kinden, påminner mig om rörelsen framåt och viskar att jag aldrig är ensam. Och lika starkt i försommarens mättade dofter, de som bär på både en förväntan och ett vemod. Att allt som finns här och nu en dag ska tas ifrån oss, men att livet är fantastiskt och sprakande medan det pågår.

Jag hoppas kunna ta med mig något av det här in i min vardag. Kanske kan det hjälpa mig att välja bort det som binder och ge mer näring till det som stavas glädje? Och står jag då, liksom många gånger nu, rådlös inför hur jag ska göra, så får jag låta tankarna vila en stund och lita på att kroppen vet hur den ska kännas.

Friheten. 

 

 

 

Att nudda vid sig själv

erik hansson

En vacker dag, strålande sol. Vi står utanför Ålidhemskyrkan och ska strax börja vår gemensamma vandring. Målet är Umeå stads kyrka och en enkel pilgrimsmässa, men säkert lika mycket vägen dit. Under ledning av Erik Hansson, ansvarig för pilgrimsappen, och med hjälp av våra telefoner ska vi få vara med om både en ”inre och yttre vandring”. Vi är nog flera som är nyfikna på vad det kan betyda i praktiken.

Vi delar både tystnad och samtal under den timmes långa vandringen. Det känns skönt att vara tillsammans, även om flera av oss är främlingar för varandra. Du ser rutinerad ut, säger jag till en person som har både vandringskängor och hatt. Äsch, det är bara som det ser ut, det är första gången jag Pilgrimsvandrar. Så skönt, tänker jag, då är jag inte ensam. Nu känns det enklare att gå.

Vår enda paus gör vi vid konstverket som i folkmun kallas för klädnypan, strax innan Bildmuseet. Det är fullt av människor, lördag eftermiddag och fint väder. Härlig gemenskap och mat i det gröna, en del hundar och unga. Vi sprider ut oss som vi vill invid älven, det blir en stund av egen reflektion. Man kan lyssna på en andakt i telefonen just här, så det gör jag med blicken mot vattnet och fötterna stadigt mot marken.

Nu hör jag en röst som säger något om den plats jag är på, om vattnet, tron och livet. Det gör mig alldeles lugn. Min verklighet finns med i ett större sammanhang. Jag tankar kraft och sitter kvar långt efter det att rösten slutat prata. Tystnaden blir ännu mer tyst med hörlurarna i öronen, mitt i livet som pågår omkring mig och i mig.

Tänk att jag med hjälp av telefonen kan få en stunds paus, utan att behöva fylla mig med personer som vill mig något, information eller musik som pulserar. Jag nuddar vid mig själv, en saknad vän.