Fulltecknat

Några år på 90-talet arbetade jag som vaktmästare på en folkhögskola. Ett trevligt jobb där ingen dag var den andra lik. Vissa dagar fylldes av uppgifter som andra behövde ha gjorda mer eller mindre akut. ”Kom! Nu har säkringarna gått i köket!” ”Det behövs en overhead-apparat i aulan!” Andra dagar kunde man plocka fram sitt lilla anteckningsblock och pricka av sådant som noterats för senare åtgärd, ”justera gångjärnen”, ”byt glödlampa”, ”laga stolar”, ”köp säkringar”.

Det där lilla anteckningsblocket blev fort fulltecknat, så det byttes ut med jämna mellanrum. Lustigt nog fanns det alltid saker som behövde ”flyttas över” från ett gammalt block till ett nytt. Sådant som helt enkelt inte blev gjort, sällan svåra saker, men det blev liksom bara inte av. Jag vet inte hur många gånger jag skrev ”byt glödlampa i kylen”. En liten, enkel, snabb arbetsuppgift, men, ja, det var alltid något som kom emellan.

Jag imponeras därför storligen av alla som inte skjuter upp, som gör saker på en gång, som liksom betar av allt på sina listor. Något litet ”att göra”- block har jag inte längre, men en almanacka, och, ja, jag får erkänna att det händer att någon uppgift som var tänkt att genomföras en vecka inte blir av, utan behöver noteras också veckan därpå. Och nästa. Och…

Vad det kan vara som hanteras så? Mja. Att skriva på bloggen till exempel.

Ögonblicksbild två.

Nej, jag lovar att det inte ska bli nån följetong med ögonblicksbilder av mitt skrivbord. Så intressant är det inte. Men jag kan inte låta bli att passa på och visa att så här kan det också se ut. Inte så ofta, kanske, men just nu:

bord2 Nystädat, rensat, luftigt, tomt. Låt adjektiven hagla.
Ordning och reda, pennorna i burken och för övrigt ett minimum av material.
Notera särskilt den ljusa, vackra bordsskivan av bok.
Och på skivan i stort sett endast några papper och en penna – jag brottas med ”Luther och dopet” inför ett föredrag nästa vecka.

Jag slutar ungefär som sist: Och på bara några timmar kommer ordningen och redan att se helt annorlunda ut…

 

Ögonblicksbild.

Jag har egentligen ganska god ordning och reda. Det ser dock inte alltid ut så, mitt skrivbord t ex ser ibland ut som ett smärre haveri. Oftast beror det på att det är många bollar i luften samtidigt, somligt måste påbörjas utan att annat är avslutat, ja, ni förstår. Häromdagen såg det ut så här:

IMG_0476

  • Ett papper för rapportering av ett kommande Luther-föredrag.
  • Barnens bibel och ”vanlig” bibel, jag förbereder familjegudstjänst.
  • Miniräknare, verksamhetsplan och kalenderblad pga utvärdering av 2016.
  • Grekisk ordbok eftersom jag funderar på ett D-ord till nästa Alfabetsresa.
  • Psalmboken, också för kommande söndag.
  • Papper som ser tomt ut, men jag har kluddat lite diverse. Därav pennan.
  • Sax. Bör alltid finnas på ett skrivbord.
  • Och så förstås en kaffekopp. Troligen tom.

 

Inte så farligt, eller hur? Och på bara några dagar kommer ordningen och redan att se helt annorlunda ut. Man lever ett spännande liv!

Fastetid.

Jag lyssnar mycket gärna på Hasse & Tages Lindemän. Där möter man en helt lysande blandning av klokskap och vansinne. Kul! En av favoriterna är fastemarscherare Malte Lindeman, som dels vandrar långt, dels vandrar utan att äta. Det är enorma skavsår och oändlig smärta och ett ständigt ”Åååå, vad jag är hungrig!”

Nu på onsdag inleds den 40 dagar långa fasteperioden som pågår från askonsdag till påskafton. Sällan ser vi fastemarscherare numer, och ordet fasta får ofta vara synonymt med att under en period avstå från att äta. Men egentligen handlar det inte om späkning och inte särskilt mycket om mat heller.
Fastetiden är en möjlighet att under en begränsad tid få söka efter det riktigt viktiga i livet, att ge utrymme för enkelhet, ge tid för eftertanke. Det kan vara både efterlängtat och behövligt och svårt för oss som ofta lever liksom i ett ständigt snurrande ekorrhjul.

Att söka efter det viktiga, kärnan, alltså. Kanske behöver man ”skala av” litegrann, och vad det innebär kan vara högst olika – och det får vi respektera!.
Någon bestämmer sig för att avstå, kanske måltider, vissa ingredienser, resor eller shopping. Någon behöver lägga till, kanske mat man vanligtvis inte får i sig, träningspass eller vila. Det är inte ”mer fasta” att varje dag avstå från att äta bröd än att varje dag försöka vänja sig vid morötter. (Eller korv).

En del i fastan är att flytta fokus från sig själv. Det betyder att det hålrum som uppstår när man avstår bör användas klokt. Om det liksom ”blir över” ska man inte tjäna på det själv. Den som håller sig från godis bör låta de sparade pengarna gå till ett bra ändamål (t ex kyrkans fasteinsamling). Den som sparar tid genom att avstå TV eller Facebook kan använda tiden till att läsa en god bok (jag kan verkligen anbefalla lite bibelläsning!) eller förlänga sin aftonbön eller besöka någon som behöver ett besök.

Att ”skala av” kan leda till att man också upptäcker saker om sig själv som man inte var beredd på, både det som är gott och det som är mindre bra. Det är som det ska, fastetiden hjälper oss att se oss själva som vi är. Och förunderligt nog kan man i samma veva faktiskt få bättre syn på vem Gud är, ana både nåd och generositet och allvar.

Den närmar sig, fastetiden. Vi kan väl hjälpas åt att försöka ta den på allvar? Hur gör du? Bättre att försöka med något litet och hålla ut än att göra det för märkvärdigt och ge upp.
Och tänk, tänk om vi på fyrtio dagar får fatt på det viktiga i livet?!

Händer.

All verksamhet som sker i våra kyrkor är ju beroende av människor, både av dem som deltar och av dem som utför. Det kom inte som en överraskning, va? Inte heller är det någon överraskning att mycket av det som görs får lite klent med uppmärksamhet och tack. Inte minst gäller det i gudstjänstsammanhang.

Vi gläds åt kyrkkaffet men ser inte alltid arbetet bakom –  bakning och kaffekokning och diskning. Vi är nöjda över att barnen kan springa i strumplästen – men glömmer lätt de som städar och plockar och håller efter. Vi njuter av sångare och spelmän och körer men ser sällan alla timmar som måst läggas ner på övning och förberedelser och tankearbete.
Ja, det händer mycket i skymundan, tack vare många engagerade människor.

Jag tänkte få visa några bilder av ett par saker som hänt i Infjärdenkyrkan sista veckorna, utfört av såväl anställda som ideella krafter. Inte för att det här är så mycket viktigare än något annat, men för att jag råkar ha bilder på just det här…

gunnHär kan ni beskåda den högtidliga invigningen av det nya köket i källardelen. Något tjusigt rött band gick icke att uppbringa, så det klipps tjusig tejp istället. I bakgrunden kan man med lite god vilja också ana själva firningsobjektet –  köket.

 

 

 

 

 

kartaI kyrksalen har en knuten världskarte-matta kommit upp. Det är möjligt att den känns igen från Fagervik – men numer hänger den här. Dels för att påminna om den jord vi är en del av, dels för att göra högtalarljudet lite bättre.

 

 

 

 

 

soffaOch i det som allmänt gemenligen kallats ”körgropen” står nu ett par soffor. Här kan – företrädesvis – det yngre gardet få slå sig ner under en gudstjänst. Det går också bra att sitta där med t ex en samtals- eller bönegrupp.
Ett draperi gör att man kan stänga lite om sig och få en känsla av avskildhet.

 

 

 

 

Tre bilder. Men jag lovar – det händer bra mycket mer!

 

Kabel.

I höstas drog jag igång projektet ”flytta ner den trådlösa routern från den övre våningen”. Medan det var väder passade jag på – borrade några hål i väggarna, letade fram rullen med nätverkskabel och drog in sagda kabel. Själva inkopplandet fick dock anstå, medan det är väder vill man gärna göra annat. Förra veckan började det ändå vara dags att få det hela ur världen.
En kväll satte jag mig ner och monterade kopplingar på kabeln. Inte svårt, men erfarenheten säger att det är lite petigt, man kan få göra om det några gånger innan det fungerar. Och mycket riktigt, det blev att göra om några gånger, men hur jag än gjorde om så uppstod det ändå aldrig någon kontakt.
Det kanske inte berodde på dåligt klämda kontakter? Kunde det vara kabeln som det var fel på? Den kändes faktiskt lite gammal, höljet var på sina ställen både vridet och skört. Kanske var det rent av ett osynligt brott någonstans? För säkerhets skull införskaffades en ny rulle kabel.
I fredags gjorde jag ett nytt försök. Den gamla kabelns ände tejpades noga mot den nya kabeln och så drog jag, försiktigt, fram en ny kabel, genom hål, längs väggar. Det gick riktigt bra, men så tog det stopp, tvärstopp. I det bleka eftermiddagsljuset gick jag ut för att se vad som tog fast. Och hittade det här.

kabb

Plötsligt stod det alldeles klart varför det inte gick att få någon kontakt med den gamla kabeln. Någon har lömskt kapat och tejpat (mycket talar för att det är jag själv). Jag märkte det aldrig när kabeln drogs fram i höstas och det blev som det blev. Ingen kontakt och tvärstopp. Nåväl, knuten gick att lösa, kabeln kunde dras in och nu fungerar allt som det ska.

Man kan nog dra många slutsatser av det här. Och säkert få ingångar till en fyra-fem predikningar. Jag nöjer mig med att än en gång konstatera att det där med kommunikation har sina svårigheter.

Ord.

Genom åren har man mödosamt lärt sig att det finns saker som inte ska sägas. Nu tänker jag inte på svordomar eller elakheter eller liknande –  det ska man förstås avhålla sig från – utan mer på meningar som när de uttalas liksom, ja, stöper om verkligheten. Sådant ska man vara försiktig med.

Jag tror alla vet vad jag menar, men ändå ett par förtydligande exempel.

Man kan t ex höra någon glatt säga  ”Nej, jag har inte fastnat i någon fartkamera än”. Det låter helt ofarligt, men konsekvenserna av ett sådant uttalande är glasklara. Om det inte snabbt läggs till ett par dämpande ”peppar, peppar” eller liknande kommer personen i fråga få se kamerans blixtrande i princip vilken sekund som helst.
Eller man kan t ex betitta ett avsnitt av Mästerkockarna  och höra någon av kockarna med all rätt låta helt nöjd med sitt hackande och blandande och kokande: ”Det går bra. Jag kommer säkert att gå vidare!” Nej, nej, sådana formuleringar är närmast en garanti för att åka ut under pågående program.

Somliga saker säger man alltså inte, ty det är som om motsatsen då måste inträffa. Den erfarenheten borde sitta närmast inetsad. Och ändå skrev jag i förra inlägget ”Jag är igång med mitt tränande igen”. Att man aldrig lär sig. Bacillerna satte igång sitt arbete ungefär samtidigt som jag satte sista punkten, febern slog till och jag blev liggande i fyra dagar och hämtar mig nu mödosamt. Nåt tränande har det inte varit tal om sedan jag skrev och jag törs väl inte säga mer än att en dag kanske jag i bästa fall eventuellt kan komma igång igen. Litegrann.

skog1
Någon som längtar efter mera moln?
Jag hjälper till med orden:
Det är i allafall vackert ute!!!

Radio.

Jag är igång med mitt tränande igen. Rent generellt får nog 2016 betraktas som något av en hopklappning. Det blev många träningsfria veckor pga ont i halsen och förkylning och lite för mycket att göra, så antalet mil i benen blev alldeles för få. Och inte hjälpte det till att sonen på hösten skaffade hus – istället för långpass efter vägarna blev det långpass efter väggarna, ja, det tar tid att rusta.

Men nu är jag igång igen. För säkerhets skull har jag skaffat gymkort, nej, det ska inte ställas in nåt träningspass pga dåligt väder. Dessutom har jag köpt ett träningsprogram och låt mig säga så här: det är betydligt mer ansträngande att göra övningar som något proffs tänkt ut än att följa mina egna halvdana upplägg. Mer ansträngande och sannolikt mer effektivt. Bra!

En fördel med att springa på band (det behövs fördelar för i sanningens namn är det obegripligt trist) är att det går bra att lyssna på nästan vad som helst i lurarna. Bandet håller ju tempot åt mig, även om jag flyttar mitt fokus. Och just nu lyssnar jag på gamla Sommar- & Vinter-program. Tänk vad mycket bra som sagts genom åren, inte minst av mina två favoriter Olof Wretling och Tomas Sjödin. Gå gärna in på Sveriges Radios hemsida och lyssna – de är fenomenala.

En enda mening från programmen ska jag dela med mig av. Ungefärligen, man lyssnar liksom mindre exakt när man samtidigt springer, men Tomas Sjödin sa nåt i stil med: ”Det man närmar sig växer”.

Det man närmar sig växer. Väl formulerat. Och sant i många dimensioner.
Efter såna meningar är det riktigt bra att löpbandet håller farten åt en.

Snö.

”Snö” är titeln på en bok av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Boken hade nåt, men den var tämligen tungläst, jag tog mig inte riktigt igenom. Snö kännetecknar även det här vädret som härjat oavbrutet ett par dagar och som också medfört en del ansträngning. Kom hem sent i går kväll och det var bara att ta fram snöskyffeln och skotta av bron för att ta sig in. Och tidigt i morse när jag gick för att hämta tidningen var det bara att upprepa samma manöver igen. Skotta, skotta, sopa.

Som sagt, en del ansträngning. Men det blir onekligen vackert ute när allt bäddas in i nysnö, det är bara att erkänna. Såvida man inte resonerar som Tage Danielsson: ”Man säger att Sverige är vackert på vintern. Hur vet man det? På vintern är ju Sverige täckt av snö.” Så kan man också resonera

Kyrkstan i Öjebyn är ju tjusig på sommaren, men gör sig fint också när snön yr.

IMG_0452         IMG_0453

 

Nå. Nu är det bäst jag går ut och skottar lite. Trevlig helg!

 

2017.

”Det här blir ett bra år!”
Jag stod vid ingången till Piteå kyrka en stund innan nyårsgudstjänsten skulle börja, hälsade på dem som kom och delade ut någon psalmbok. Och så kom en av gudstjänstdeltagarna med just de orden, ackompanjerade av ett brett leende: Det här blir ett bra år!

Under mellandagarna kunde man läsa en hel rad av tillbakablickar på det gångna året ur olika vinklar, lokalt och sport och kultur och riks och världen och… Många summerade 2016 som ett riktigt skräpår. Och i framåtblickarna verkar ingen riktigt våga tro att 2017 ska bli särskilt mycket bättre.

Fast inte vet jag om 2016 var särskilt skräpartat. Det fanns allt några goda dagar också när jag tittar tillbaka. Rätt många, faktiskt. Det nya året är bara nio dagar gammalt, redan har vi nåtts av nyheter som är mindre roliga, inte vet vi vad som väntar, och ändå: visst är det väl för tidigt att ge upp? Det är ju 356 dagar kvar, vi kan väl hoppas tillsammans? Det här blir ett bra år!