Allt har sin tid säger predikaren i bibeln. När sommar och semester kommer är det tid för att göra något kul; kanske ta tillvara på den där stickningen en började på för länge sen?
När stickningen växer fram mellan fingrarna består den av två saker. Dels den materiella delen, garnet, det vi kan ta på, känna med händerna. Dels så består stickningen av ett mönster, något som egentligen inte finns – vi kan inte ta på det, inte se det innan vi skapat det, inte känna mönstret – det finns i vår fantasti, i vår kunskap, inom oss.
Så där tänker jag att det är med livet också. Det jordiska, vårt garn så att säga, det uppfyller våra dagar. Diska, städa, tvätta, damma, jobba, sova, äta… och så har vi det himmelska. Den där doften av himmelrike som smyger sig ner till oss, i barnets skratt, den älskades famntag, i blommans färg och former och i musikens toner. Den kan vi inte ta på, inte känna som garnet, men ändå finns där.
Tillsammans blir det ett människoliv. Jord möter himmel, garn möter mönster. Det materiella och det immateriella i förening. Och ibland blir det fel. Maskorna trasslar. Tankarna har vandrat iväg och vi kör ur spår, mönstret bryts. Det är dags att riva sönder – dags att riva upp och göra om. Ta nya tag. En tid för att sy ihop.
Och det är okej. Andra gången vi gör om – eller tredje, eller fjärde för den delen – bär vi med oss kunskap och erfarenheter. Tillslut har det där stycket fått sin form, det blir bra och vi kan gå vidare. En upprättelse. I livet och i stickningen. Det finns en tid för allt, säger predikaren.
Li Almgren, diakon