Förväntan
”Aha! Det är du som är den nye församlingspedagogen!”. Jag vet inte hur många gånger jag hört den frasen de senaste fyra veckorna. Men jag vet att det känns bra. Det känns bra när man är väntad. Någon har berättat om att jag skall komma. Det gör något med mig.
Man är väntad och det föder en förväntan. En förväntan på att detta kanske kan bli ganska bra ändå. Om någon har väntat på mig kanske jag kan fylla en plats och ett verkligt behov.Visst är det läskigt. Det kan man inte sticka under stolen med. Alla som har bytt jobb någon gång vet hur det känns i magen och i kroppen. ”Kommer det verkligen bli bättre?”, ”Hur är de nya arbetskamraterna?”, ”Är konfirmanderna trevliga i Lerum?”. Man sover lite sämre och är lite tröttare än vanligt. Inte för att den nya arbetsplatsen krävde mer än den förra men för att själva omställningen kräver energi och extra engagemang. Hos mig sätter någon form av överlevnadsinstinkt igång.
För mina arbetskamrater blir ju inte bättre mot mig än vad jag själv är mot dem. Arbetsplatsen blir ju inte bättre än vad jag själv gör den till. Är det inte det som kyrkans uppdrag handlar om i slutändan? Inte bara för anställda i kyrkan, men för alla. Jag mår bra om jag ser till att människor omkring mig mår bra.
På morgonmötet i onsdags bad vi en bön som är 800 år gammal. En bön av en man som övergav ett liv i lyx och flärd för att betjäna fattiga, sjuka och utstötta. Den helige Franciskus av Assisi. Detta är slutet på bönen. Några rader som föder en förväntan och en förhoppning om en bättre värld. Men det verkar också var upp till oss alla att se till att det blir så. Med Guds hjälp, förstås. Vi ses!
O gudomlige Mästare,
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad som att älska.
Ty det är genom att ge som man får,
genom att förlåta som man blir förlåten,
och genom att dö som man uppstår till det eviga livet.
Peter Svärdsmyr, församlingspedagog Lerums församling