kalamansi

Växttokig som jag är, tar jag ofta med mig frö och sticklingar från semestrar. För 12 år sedan var vi för tredje gången i Filippinerna, den gången för att ta emot en dotter. Det var stort! Våra två söner var med, och de fick återse sitt barnhem, och fick träffa den personal de hade tillbringat sina första månader med. Vad tar man med sig som minnen från en sådan resa? Något som håller kontakten levande med barnens ursprungsland…  En del saker tog vi med oss, förutom en massa kort. Men också ett kilo kalamansi. Bara i Filippinerna finns kalamansi, tror jag. Jag har aldrig sett dem i Indonesien, inte i Thailand, inte i orangerier i botaniska trädgårdar. Men om man i Filippinerna beställer en kopp thé, eller något kallt att dricka, får man ofta en halv kalamansi i ett litet nät till. En liten, verkligen mycket liten lime, kanske knappt 1 ½ cm diameter. Hemma igen kokade vi marmelad på de flesta, men några kärnor planterade jag. Och det blev små fina citrusplantor, som efter några år växte ut till små träd. Jag gav bort en del, men en sparade jag, den var ju lika gammal som antalet år vi hade haft dottern. Men blomma gjorde den inte, och då blir det så klart inga frukter heller. När vi för några år sedan skaffade växthus, fick den tillbringa sommaren där. I motsats till citron och apelsin är kalamansi tropisk, och gillar värme, så på vinter flyttar den in i vardagsrummet, fram för de stora fönster. Den frodades, det kunde man se, fick en stadig stam, och en fin trädform. En dryg meter hög, inklusive krukan. Bladen doftar fin citrus, och till jul klipper jag alltid några kvistar att stoppa in mellan högen med clementiner i fruktskålen. I somras skaffade vi även en äkta citron, med frukt och blommor på, som doftade ljuvliga. Både citronen och kalamansin fick citrusgödsel med extra järn för att motverka gula blad. Sista hösten har vi haft Kalamansin i  12 år och den är riktigt fin. Men inga frukter på den. Trodde jag, jag tittade inte ens efter dem mera. Det finns hopplösa projekt. Inte ens i Uppsalas botaniska trädgårdens växthus finns någon kalamansi. Fast citroner och apelsiner dinglar där på träden som om de stod vid medelhavets strand!

 

Men sedan skulle den in för vintern. Jag lyfte trädet in i badrummet, för att skölja av det, friska upp det inför den långa vinterförvaringen. Och vad ser jag? Två små frukter på en kvist! Vilken lycka! Vilken glädje! Och så tänker jag på nyårsdagens evangelium. Som ägare kan man tröttna. Men som trädgårdsmästare måste man ha tålamod! Kanske i år bär det frukt! Kanske…

Kanske i år bär det arbete du lägger ner så mycket tid på frukt. Vi som har barn ger ibland upp hoppet. Vad har vi lärt dem? Blir de aldrig vuxna? Blir det något av all den tid vi lägger ner på dem? Alla de vakna nätterna man har varit orolig och inte kunnat somna? Alla de suckar man har suckat, över det som inte blev, inte blev gjort, inte blev av, inte blev sagt och inte blev bra. Man ger nästan upp hoppet…

Vill du se att hoppet inte är ogrundat, får du komma och titta på vår kalamansi. Hur det blir nästa år får vi se, det kanske blir ett kilo!