döden tittar över vår axel…


Jag upptäckte en bildhuggare, vars statyer jag hade sett, men inte så samlade som nu, i bildträdgården bakom katolska kyrkan i Hoofddorp, Nederländerna.  Karel Gomes, född i Holland i en kristen familj, men med rötterna i judendomen, som så många nederländare. Många av hans statyer är i naturlig storlek, men det fanns också en serie av statyer som var ungefär 30 cm höga, alla med temat ’döden och….’,  t.ex. havande kvinna, gammal kvinna, biskopen, älskande etc.  Döden tittade i formen av ett benrangel till människa över axeln. Personerna verkade vara omedvetna om dödens närhet, så upplevde jag statyerna i alla fall.  Gripande bilder, jag blev berörd. Min mamma hade dessutom dött dagen innan medan jag höll henne i handen. Jag hade själv sett döden i vitögat.

De gamla gravstenarna i Mariestads Domkyrka  är smyckade med dödsskallar, timglas, benknotar. Momento mori, sa man på medeltiden: tänk på att du ska dö. Spegeln på många målningar står för flyktigheten, likaså nyutslagna blommor. På Facebook läste jag en historia om någon ung människa  som hade blivit trött på att äldre alltid sa på bröllop: ”Nästa gång är det din tur!”. Hen hade också börjat med det, skrev hen vidare, men då på begravningar. Nu tror jag iofs att man inte behöver säga så på begravningar, för jag tror att alla tänker tanken ändå… Vem är nästa på tur? Är det jag? Är det en av de mina? Jag hörde någon säga någon gång: ”om jag dör… då vill jag…” Ursäkta bara, OM du dör? När du dör menar du väl?

Min mamma hade ett långt och lyckligt liv bakom sig. Hon visste de senaste månaderna att döden stod hela tiden precis bakom henne, satt bredvid henne när hon var ensam. Döden var inte någon fiende, utan snarare en räddare, som kom med vilan. Dagen innan hon dog frågade min syster vad som hade varit det bästa i hennes liv. Hon hade svårt att svara, men hon visste vad hon svarade: ”Att jag fick barn. Och att jag fick ge det vidare”. Vad var detta ’det’ som hon menade hon hade gett vidare? Bland mycket annat är det först och främst den kristna tron, där en kärleksfull Gud är med sitt folk i nöd och lust. Han dömer ingen, avvisar ingen. Det har alltid varit en självklarhet i hennes tron, och några andra hotfulla bilder av Gud har hon aldrig förmedlat. Och det har mina systrar och jag fått med oss, som en självklarhet, och inte som något som vi fick erövra trots kyrka och bibel. Det hon har lämnat vidare  är också lusten att sjunga. I kyrkan, i körer, medan man diskar, när man hänger tvätt, när man går i skog och mark, när man sitter i bilen. Överallt och alltid. På olika språk. Vi fick lära oss sånger på frisiska, på nederländska, på afrikaans, på papiamento, engelska, tyska, franska, danska, både psalmer och barnvisor, som folkvisor. Men också har hon lämnat vidare lusten att plocka blommor, helst vilda blommor, men några grässtrån bland dem. Inga plast- eller sidenblommor i vår familj. När hon tidigare kunde vara hos oss i Mariestad några veckor under sommaren, så sa hon alltid: ”plocka fram lite vaser från överskåpen, jag når inte, så plockar jag blommor. Och då kom jag hem senare var  huset  fylld med blommor i blandade färger, i buketter med olika blommor i samma färgskala, med rosor och vilda blommor.  Och samtidigt hade hon hunnit plocka alla vissna blommorna i trädgården. Men också har hon lämnat vidare att hushållsarbete inte är tråkigt, om man bara får göra det på sitt eget sätt.  Allt detta kan man som barn ta emot, eller lägga det bredvid sig, men man kan aldrig säga att man inte har fått det. Sedan har jag också fått en massa skräp naturligtvis, men det har jag kastat. Jag har blivit uppfostrat i så där en 18 år, sedan dess har jag behövt 18 år till, till att kasta det jag inte ville ha. Det är gjort nu. Men det sista hon har lämnat till oss får vi ta med oss: dödens närhet är inte så otäck, inte när man har blivit gammal. Man kan bara släppa taget, och då faller man. I Guds hand. Hon släppte och föll som ett lov på hösten, singlade ifrån oss på sin 89:onde födelsedag. Det hade hon tänkt ut själv. Och det var bra.

3 kommentarer

Leif Glaés säger
13 februari 2013 – 07:04

Tack för din underbara skildring av din mor och livets olika skiftningar!

Olle Ohlsson säger
13 februari 2013 – 09:51

Underbart fint skrivet.

Kerstin Hjelmare säger
13 februari 2013 – 10:25

Tack för en fantastisk bild av din mor, Livet och döden!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.