Rötter eller fötter

När jag tittar ner, ser jag fötter – och inte rötter.

Jag hörde någon säga det för länge sedan, och har tagit orden till mig, gjort dem till mina. Jag har fötter, och jag kan gå precis vart jag vill, nästan. Vart jag än går, så står jag med fötterna på samma jord, var jag än är, och med samma himmel över mig, långt borta, men nära. Jag hör jorden till. Vår gemensamma jord. Det betyder inte att jag känner mig rotlös, det betyder inte att jag inte har rotat mig här i Sverige, i Mariestad, för det har jag. Men bara i överförd betydelse: jag tar min näring ur den här lokala jorden, det är med fötterna i Vadsboleran jag för närvarande lever mitt liv, i den del av Guds jord som hör till Mariestads församling. Jag lever mitt liv tillsammans med många andra, med några som har gått en mycket längre väg än jag har gått. Jag kom från under havsnivån, från poldern bakom sanddynorna vid Nordsjön. De kom från en tropisk övärld, som uppifrån ser ut som paradisöar, men som inte är ett paradis för alla. Och jag lever med någon från Västergötland, ytterst västerut. Majoriteten hemma är födda utomlands, majoriteten är från tropikerna. Och för många som frågar: ”Var är du ifrån?” duger inte svaret ”från Mariestad”. ”Ja, men egentligen?” kommer sedan. Vaddå egentligen? Var jag har mina rötter? Har jag dem inte här i Vadsboleran? Är det inte där jag odlar min persilja? Mina blommor? Är det inte här jag köper mitt bröd, men också rosor? Är det inte här jag har mitt hus, min familj, min vardag? Är det något som inte duger med det? Tycker ni som frågar att jag smusslar undan något? Vad vill ni veta, och varför vill ni det? Är jag inte med i statistiken om hur ofta någon i Sverige kontaktar sjukvården? Är min familj inte med när det redovisas hur en barnfamilj i snitt har det i Sverige?

Dessutom spelar det ingen roll var man är född, det spelar ingen roll vilket pass man har. Frågan kommer ändå, när ens utseende eller brytning inte riktigt är som majoriteten – hur den nu ser ut…

”I Bråten bor det inte många svenskar”

”Du är inte helsvensk”.

Är det okay att säga så? Får man inte bli förbannat när folk, utan att mena något illa, yttrar sådana dumheter? Är det kanske inte riktigt svenskt att bli förbannat?

På häktet för ett antal år sedan hade jag pratat med en kille från Helsingborg, som talade utpräglat skånska, vilket jag efter studierna i Lund inte alls har några svårigheter med att förstå.  Men jag hade glömt hans namn, och han hade bytt rum när jag kom tillbaka efter en vecka för fortsatt samtal. Jag frågade någon i personalen vart skåningen hade flyttad. Jag tyckte det var lättast att beskriva honom så, eftersom han talade så väldigt tydligt skånska. Tjänstgörande rynkade pannan och undrade vem jag menade. ”Han killen från Helsingborg”, sa jag. ”Jaha, han från Libanon!”, var svaret. Visst. Han var född i Libanon, det hade han berättat, av palestinska föräldrar utan officiell status, utan libanesisk pass. I Sverige hade han rotat sig, kommit hit som barn, råkat ut för en del svårigheter, och hamnat lite snett. Men talade präktigt skånska. Hade han verkligen rötter kvar i den libanesiska jorden? Eller i den palestinska? Ja, han hade nog präglats av sin bakgrund, det gör vi alla. Man har en historia, familjen har sin historia, sina historier. Och dem ska man varken glömma eller gömma.

Men när jag ser ner, ser jag fötter. Och inte rötter.

Och frågar du mig var jag är ifrån – egentligen, då svarar jag om jag har en dålig dag – Grönland (där har jag aldrig varit) eller kanske från Planeten Jorden, eller kanske från Paradiset. Ja, är inte jag släkt med Adam? Han som blev tagen ur jorden? Jag vill tro det. Och du får tro vad du vill.