Vägen till Livet

Det som imponerade mest på mig första gången jag vandrade i fjällen, var inte själva fjällen, utan människorna. Tänk bara de där båtarna man kunde låna för att ta sig över en sjö. Alltid fanns det tre båtar, fanns det två på den sidan av sjön där man stod kunde man ta sig över, så att det blev två på andra sidan. Fanns det en båt på stranden, fick man ro över och ro tillbaka med två, och sedan över en gång till med en, så att ingen, i vilken riktning man än vandrade, skulle stå på en strand utan båt.  Att det kan fungera! Det visar att vi människor tar hänsyn. Att vi bryr oss om hur det går för andra. Vår väg genom livet går ibland över karga fjäll, ibland över soldränkta stränder, ibland över blommande hagar och förbi fruktbärande träd. Ibland genom öken. Någon sträcka kan man mycket väl gå själv, andra måste man vara flera tillsammans, som när man vandrar i fjällen eller genom öken. Vart vi än är på väg kan vi, ska vi ta hänsyn till de andra som färdas med oss, och de som går i motsatt riktning, och de som korsar vår väg. Vi hör ihop: vi är en mänsklighet, och alla är vi på väg. Och alla är vi beroende, av naturen, självklart, och av människorna, och av Gud, även om inte alla håller med om det sista. Men på väg är vi.

 

Vägen används ofta, och i många sammanhang, som en metafor: en bild som vill förtydliga. Innan ordet kristendom var i bruk, betecknades de som följde Kristus som ’de som går på Vägen’.  När jag ser ner, ser jag fötter – inte rötter. Om det har jag skrivit i tidigare blogginlägg. Människan är gjort för att gå, och gå vidare. Vandra tillsammans på vägen genom livet, vägen till livet. Det är vägen, inte målet, som gör resan värd, har Karin Boye påpekat. Man kan gå i olika riktningar, man kan omvända sig, göra avsteg, gå tillbaka, och inte något steg är meningslöst, överallt finns det saker att upptäcka och människor att möta.

Harry Martinsson skriver:

 

Man talar ofta om den gyllene medelvägen

som om denne vore en enda väg mellan bergen och träsken.

Men livet är mångfald och det finns tusen gyllene medelvägar

och tusen nyttiga avstegsvägar och solen lyser på dem alla.

Ett fritt sinne för mångfalden,

jämte praktiska livsövningar för visdomen

leder till sannast möjliga överblick i solsken och månsken och lyktsken,

och skänker färdigheter för vandring i mörker.

 

Mångfalden är ett nyckelord för att förstå dagens samhälle. Vi är många, och vi är av olika slag. Men vi hör ihop, även om vi väljer olika stigar och inte alla traskar på den s.k. gyllene medelvägen. Och Guds sol lyser över oss alla. Riktningen som vi ska peka ut för varandra ska vara riktingen mot ljuset, mot livet, så att vi kan leva vårt liv i mångfald, med varandra, där vi respekterar varandras uppfattningar och tro, där vi försöker leva in oss i hur andra har det, där vi försöker räcka varandra handen över bäckar, där vi lånar varandra redskap, så att alla kan ta sig fram, även de minsta, även de som bär på barn, även de som inte är lika rörliga som vi.

 

 

 

Have a Nice Day!

När jag var på väg till Nederländerna i början på året blev jag flera gånger tillönskad en ‘fortsatt trevlig resa’ eller ‘a nice stay in Amsterdam’ från olika avsändare. Leende människor önskade mig allt gott och mycket trivsel och glädje. Vi har väl alla lärt oss av amerikanerna. För det är väl de som har satt igång detta trevliga bemötande av människor man inte alls känner, men ändå är bästa vän med. Det kändes då lite skevt. Jag åkte bil, flyg, och tåg för att ta avsked av min mamma som låg för döden. Jag hann dit, det gick fort: hon dog några timmar efter jag hade kommit fram, och jag stannade tills begravningen var genomfört, och han även med att sortera ut lite av hennes saker, tillsammans med mina systrar. Och på vägen hem önskades jag också från alla håll en fortsatt trevlig dag och resa. Säger man till någon som som just kommer från en begravning ‘fortsatt trevlig dag’? Säger man ‘trevlig weekend’ till någon som ska spendera hela veckoslutet till att ordna sin mammas begravning? Även en webbenkät ville att jag skulle bedöma hur nöjd jag var med min resa, och om jag skulle rekomendera resmålet för andra. Nja, jag vet inte hur medlevande ‘åk till Amsterdam i fall din mamma dör’ låter. Jag skulle inte säga så. Det var ingen rolig resa, jag hade feber på vägen tillbaka, men ändå skulle jag ha en ‘fortsatt trevlig resa’ när jag landade på Landvetter. Körde hem med värmen på högsta i bilen, och jag frös ändå.

I torsdags gjorde jag om resan, nu med familj, frisk, och med målet att ha några bra dagar i Amsterdam, och en familjefest på lördag. Vi han även med en dag Haarlem. Och överallt haglade de käcka önskningar över oss, men jag tänkte även nu: vad vet du om oss? Hur kan du uttala dig om vår vardag, om vårt liv när du inte vet ett skvatt om detta?

Jag vet, ett vänligt ord skadar aldrig. Det är trevligare att bli bemött med lite ‘please’ and ‘thank you’ and ‘have a nice day’ än att bara få ett kort nick för att visa att det är ens tur att komma fram till disken. Men det kan gå till överdrift, och det gör det rätt så ofta tycker jag. Jag kan inte tycka att butikspersonal som bara tar betalt och som man inte har bytt ett ord med ska vara tvungna att önska mig allt gott. Det kan de inte göra av fri vilja, de måsta ha fått den instruktionen, eller i alla fall själva mena att de måste säga så. Hur många människor går inte och handlar trots att de är deprimerade, och hur känns det då att få tillropet om en ‘fortsatt trevlig dag’?

Jag blir inte alls glad en enda gång om någon önskar mig glatt en ‘god morgon’, för mig finns det knappast några goda morgnar. De är lika bedrövliga allihopa. Jag skulle aldrig lägga märke till om någon inte sa god morgon. Men har alltid på tungan att säga hur det är när någon, kanske på stiftsgården, önskar mig ‘god morgon’. Jag vill säga då: ”ja, kanske för dig, men inte för mig!” jag säger inte det, för lite uppfostran har jag fått, men jag måste bita mig i tungan. Min depression släpper efter två koppar thé och en smörgås med apelsinmarmelad. Den beror antagligen på låg sockerhalt i blodet. Men den är på riktigt, om än kort. Hur är det då för de som har dagslånga depressioner, veckolånga? Hur är det för dem som råkat ut för verkliga svårigheter? Vill de bli önskade en fortsatt trevlig resa när de åker hem för sista gången från jobbet de har blivit av med?

 

Riktiga möten gör att vi vet något om varandra, och då, bara då kan man veta vad man ska önska en annan människa. Min fru säger aldrig godmorgon till mig. Hon vet.

Du vet nu med. Så säg, i fall du möter mig mot förmodan före klockan 9.00: ”Beklagar, det är säkert lika bedrövligt som vanligt?” Då nickar jag kanske bara, eller så klämmer jag fram: ”nej, det är värre… men det går över… snart”.