Have a Nice Day!

När jag var på väg till Nederländerna i början på året blev jag flera gånger tillönskad en ’fortsatt trevlig resa’ eller ’a nice stay in Amsterdam’ från olika avsändare. Leende människor önskade mig allt gott och mycket trivsel och glädje. Vi har väl alla lärt oss av amerikanerna. För det är väl de som har satt igång detta trevliga bemötande av människor man inte alls känner, men ändå är bästa vän med. Det kändes då lite skevt. Jag åkte bil, flyg, och tåg för att ta avsked av min mamma som låg för döden. Jag hann dit, det gick fort: hon dog några timmar efter jag hade kommit fram, och jag stannade tills begravningen var genomfört, och han även med att sortera ut lite av hennes saker, tillsammans med mina systrar. Och på vägen hem önskades jag också från alla håll en fortsatt trevlig dag och resa. Säger man till någon som som just kommer från en begravning ’fortsatt trevlig dag’? Säger man ’trevlig weekend’ till någon som ska spendera hela veckoslutet till att ordna sin mammas begravning? Även en webbenkät ville att jag skulle bedöma hur nöjd jag var med min resa, och om jag skulle rekomendera resmålet för andra. Nja, jag vet inte hur medlevande ’åk till Amsterdam i fall din mamma dör’ låter. Jag skulle inte säga så. Det var ingen rolig resa, jag hade feber på vägen tillbaka, men ändå skulle jag ha en ’fortsatt trevlig resa’ när jag landade på Landvetter. Körde hem med värmen på högsta i bilen, och jag frös ändå.

I torsdags gjorde jag om resan, nu med familj, frisk, och med målet att ha några bra dagar i Amsterdam, och en familjefest på lördag. Vi han även med en dag Haarlem. Och överallt haglade de käcka önskningar över oss, men jag tänkte även nu: vad vet du om oss? Hur kan du uttala dig om vår vardag, om vårt liv när du inte vet ett skvatt om detta?

Jag vet, ett vänligt ord skadar aldrig. Det är trevligare att bli bemött med lite ’please’ and ’thank you’ and ’have a nice day’ än att bara få ett kort nick för att visa att det är ens tur att komma fram till disken. Men det kan gå till överdrift, och det gör det rätt så ofta tycker jag. Jag kan inte tycka att butikspersonal som bara tar betalt och som man inte har bytt ett ord med ska vara tvungna att önska mig allt gott. Det kan de inte göra av fri vilja, de måsta ha fått den instruktionen, eller i alla fall själva mena att de måste säga så. Hur många människor går inte och handlar trots att de är deprimerade, och hur känns det då att få tillropet om en ’fortsatt trevlig dag’?

Jag blir inte alls glad en enda gång om någon önskar mig glatt en ’god morgon’, för mig finns det knappast några goda morgnar. De är lika bedrövliga allihopa. Jag skulle aldrig lägga märke till om någon inte sa god morgon. Men har alltid på tungan att säga hur det är när någon, kanske på stiftsgården, önskar mig ’god morgon’. Jag vill säga då: ”ja, kanske för dig, men inte för mig!” jag säger inte det, för lite uppfostran har jag fått, men jag måste bita mig i tungan. Min depression släpper efter två koppar thé och en smörgås med apelsinmarmelad. Den beror antagligen på låg sockerhalt i blodet. Men den är på riktigt, om än kort. Hur är det då för de som har dagslånga depressioner, veckolånga? Hur är det för dem som råkat ut för verkliga svårigheter? Vill de bli önskade en fortsatt trevlig resa när de åker hem för sista gången från jobbet de har blivit av med?

Riktiga möten gör att vi vet något om varandra, och då, bara då kan man veta vad man ska önska en annan människa. Min fru säger aldrig godmorgon till mig. Hon vet.

Du vet nu med. Så säg, i fall du möter mig mot förmodan före klockan 9.00: ”Beklagar, det är säkert lika bedrövligt som vanligt?” Då nickar jag kanske bara, eller så klämmer jag fram: ”nej, det är värre… men det går över… snart”.