Vägen till Livet

Det som imponerade mest på mig första gången jag vandrade i fjällen, var inte själva fjällen, utan människorna. Tänk bara de där båtarna man kunde låna för att ta sig över en sjö. Alltid fanns det tre båtar, fanns det två på den sidan av sjön där man stod kunde man ta sig över, så att det blev två på andra sidan. Fanns det en båt på stranden, fick man ro över och ro tillbaka med två, och sedan över en gång till med en, så att ingen, i vilken riktning man än vandrade, skulle stå på en strand utan båt.  Att det kan fungera! Det visar att vi människor tar hänsyn. Att vi bryr oss om hur det går för andra. Vår väg genom livet går ibland över karga fjäll, ibland över soldränkta stränder, ibland över blommande hagar och förbi fruktbärande träd. Ibland genom öken. Någon sträcka kan man mycket väl gå själv, andra måste man vara flera tillsammans, som när man vandrar i fjällen eller genom öken. Vart vi än är på väg kan vi, ska vi ta hänsyn till de andra som färdas med oss, och de som går i motsatt riktning, och de som korsar vår väg. Vi hör ihop: vi är en mänsklighet, och alla är vi på väg. Och alla är vi beroende, av naturen, självklart, och av människorna, och av Gud, även om inte alla håller med om det sista. Men på väg är vi.

Vägen används ofta, och i många sammanhang, som en metafor: en bild som vill förtydliga. Innan ordet kristendom var i bruk, betecknades de som följde Kristus som ’de som går på Vägen’.  När jag ser ner, ser jag fötter – inte rötter. Om det har jag skrivit i tidigare blogginlägg. Människan är gjort för att gå, och gå vidare. Vandra tillsammans på vägen genom livet, vägen till livet. Det är vägen, inte målet, som gör resan värd, har Karin Boye påpekat. Man kan gå i olika riktningar, man kan omvända sig, göra avsteg, gå tillbaka, och inte något steg är meningslöst, överallt finns det saker att upptäcka och människor att möta.

Harry Martinsson skriver:

…Man talar ofta om den gyllene medelvägen

som om denne vore en enda väg mellan bergen och träsken.

Men livet är mångfald och det finns tusen gyllene medelvägar

och tusen nyttiga avstegsvägar och solen lyser på dem alla.

Ett fritt sinne för mångfalden,

jämte praktiska livsövningar för visdomen

leder till sannast möjliga överblick i solsken och månsken och lyktsken,

och skänker färdigheter för vandring i mörker.

…

Mångfalden är ett nyckelord för att förstå dagens samhälle. Vi är många, och vi är av olika slag. Men vi hör ihop, även om vi väljer olika stigar och inte alla traskar på den s.k. gyllene medelvägen. Och Guds sol lyser över oss alla. Riktningen som vi ska peka ut för varandra ska vara riktingen mot ljuset, mot livet, så att vi kan leva vårt liv i mångfald, med varandra, där vi respekterar varandras uppfattningar och tro, där vi försöker leva in oss i hur andra har det, där vi försöker räcka varandra handen över bäckar, där vi lånar varandra redskap, så att alla kan ta sig fram, även de minsta, även de som bär på barn, även de som inte är lika rörliga som vi.