Jag är på utlandsuppdrag (ur: Mariestads församlings sommarblad)

Jag är på utlandsuppdrag. Tänker inte så mycket på det, för jag är hemma på samma gång. Men när jag hör andra som ska gå på ett eller annat uppdrag utomlands, så tänker jag: Vad spännande! Tänk om jag skulle… men så slår det mig: Det steget har jag redan tagit, flera gånger om. En gång 1979 när jag bestämde mig för att jobba ett år i Israel, i en by som specialiserat sig på dialogen mellan judendom, kristendom och islam, ett år som blev nästa två år, när jag fick chansen att sedan arbeta som privat lärare i Jerusalem för några nederländska barn. Och en gång till 1982 när vi bestämde oss för att flytta till Sverige, detta land jag då egentligen inte visste så mycket om, landet som ratade min lärarutbildning! Skolverket sa: Ska du jobba som behörig hemspråkslärare i nederländska, ska du läsa nederländska på universitetet i Göteborg, och sedan gå lärarhögskolan i Mölndal – jag som var utbildad lärare för hela grundskolan i Nederländerna. Visst känner jag igen frustationen hos läkare och farmaceuter med utländsk utbildning, som inte få jobb här i Sverige! Jag läste religionsvetenskap i stället, och blev präst i Svenska kyrkan. Jag är hemma här, men är ändå på utlandsuppdrag!

Livet är inte alltid en dans på rosor, men ändå, eller just därför, var det första jag gjorde i Lerum 1982 att gå på en gammaldanskurs – utan att kunna någon svenska. Det gick sådär, jag har lite svårt för takt. Kan vara taktlös ibland, i flera bemärkelser. Men schottis, hambo, polka och snoan lärde jag mig, fast aldrig riktigt bra i gammaldans har jag blivit. Men det var roligt, att göra något själv, utan att ha ’tolk’ med sig. Och lite fördel var det att jag dansade bland andra med polisassistenten som skulle förlänga mitt uppehållstillstånd. Det gjorde inte så mycket när jag kom in lite sen med ansökan. Vi kände varandra. Sverige är inte så byråkratiskt stelbent som många tror. Det mesta fixar sig.  

Att jag rotade mig i Sverige så lätt (ja, var det lätt?) var naturligtvis att jag fick komma in i ett sammanhang direkt från början. Svärfamiljen, vänner som min fru redan hade, och inte minst Svenska  kyrkan. Första gudstjänsten jag var på, var lite främmande: jag förstod inget, kunde inte sjunga med i psalmerna – jag som älskar att sjunga – och det kändes som en katolsk  gudstjänst  som jag varit med på i Nederländerna. Var detta en protestantisk gudstjänst? Var det så i alla lutherska kyrkor? Jag kom att älska gudstjänsten, psalmerna, språket, och framför att den folkliga öppenheten. Och så som jag blev välkomnat 1982, vill jag också att Mariestads församling välkomnar de som kommer hit,  utan att direkt behöva bli medlem, utan att någon frågade vad man har här att göra. Bara få vara med, som jag fick vara med, i gudstjänst, bibelstudium, kyrkospel som Vis Man förståss – jag bröt så äkta när jag sa mina repliker på svenska! I Julspelet i Lerum fick jag svara på Marias fråga varför jag hade tagit med mig Myrra till Jesus. ”En sådan vällukt, här i stallet! Varför myrra?” sa Maria.  Jag kommer ihåg mitt svar: ”Jag vet inte så noga… det var nog min fru som stoppade ner det i min packning… kanske tänkte hon på barnets mor, och hennes glädje!” Den raden har betytt mycket för mig. Den stämmer. Vi vet inte alltid varför vi har med oss vissa saker på vår livsresa, saker som vi ändå vill lägga i Guds hand. Det är kanske någon annan som har utrustat oss med det vi har, men det vi har kan svara mot andras glädje, det ska vara som att stämma in i den gemensamma lovsången! Livets dans, det är ändå två steg framåt, och en tillbaka, två steg framåt, en tillbaka. Också den formuleringen är hämtad ur Lerums Julspel ’En glädje för hela folket’ av Daniel Sandén. Man kommer framåt, men det finns bakslag. Vi dansar livets dans tillsammans- även om vissa inte kan hålla takten. Du får vara med, med det du har och kan. Som du är.

Glad sommar! Vi ses!

Sand och Malala

Kan ni tänka er hur svårt det var som barn i Nederländerna att förstå berättelsen om huset på berggrunden och huset på sanden? Det finns ingen berggrund i Nederländernal. Inte alls? Långt nere djupet inte? Nej, inte ens där. Så gott som hela Nederländerna ligger på det pleistocena sandlagret. Det som gör att hus lutar och sätter sig är inte sanden, utan torven och havsleran. På torv och lera går det inte att bygga, de krymper och sväller allt eftersom vattnet försvinner eller förs till. Man måste, som t.ex. i Amsterdam, bygga på pålar som går genom torven och leran till den pleistocena sanden. Särskilt bra var det när man direkt kunde bygga på sanden. Kyrktornet i Haag, Sankt Jakobskyrkan från 1400-t är byggd direkt på sanden, på en tillslätat sanddyn, med kohudar  som stabilisering. Den har inte rasat än. Står som en fur efter 600 år.jakobskerk

Jag berättar detta för att tydliggöra att varje bibelberättelse måste tolkas till den tid och den plats där den läses. Människor på Jesus tid i hans land visste naturligtvis vad det handlade om. 2000 år senare, på andra platser måste berättelserna omtolkas. Så är det med många berättelser och bilder. Hur förstår en indier allt tal om bröd, livets bröd, när man till vardags aldrig äter bröd? Kanska bara känner det från tv-reklam för västerländska produkter? Hur kan en semesterfirande svensk förstå av sig själv att regn så gott som alltid är något positivt i bibeln, något gudagivet och gott, nästan synonym med välsignelse?

Andlig klarsyn handlar om att kunna se andra som man ser sig själv, utan att döma. Det är sammanhanget till dagens text. Att ta Guds namn i sin mun, ja det gör många, även fundamentalisterna. Den här söndagen är en Anti-fundamentalist-söndag, tycker jag. “Gud ska straffa dem som gör det jag tror att Gud inte gillar”, säger fundamentalisten, och tillägger även: “och om Gud inte straffar direkt så kan jag göra det!”. Ni vet Fatwan på Salman Rushdie, ni kanske såg eller hörde om Malala Yousufzai, flickan i Pakistan som blev skjuten i huvudet för att hon förespråkade undervisning, även för flickor! Hon har blivit världshjälte nu, i stället för död!

De som skjöt henne profeterade i Guds namn: de sa: “Gud förbjude att hon talar! Och om Gud förbjuder det, kan vi skjuta henne!” Men hon överlevde och talade inför FN och sa:  

One child, one teacher, one pen and one book can change the world. Education is the only  solution. Education first.

Nu ska vi tydligt fördöma islamisternas och talibanernas handlingar, men inte dem som människor. För också de är vilseledda, drabbade av brist på utbildning, som de vill andra också ska gå miste om. De bygger inte på säker grund utan på osäker sand. För att kunna bygga bestående, utan risk för ras, behöver grunden vara Kristus, och hans lära. Gyllene regeln, kärleksbudet, vetekornets lag. Och för oss i kyrkan naturligtvis brödet och vinet i nattvarden som ett bevis på hans lära. Att dela bröd och vin, att dela Kristi kropp och blod, hans liv och hans död, att dela det mellan oss alla, människor med olika bakgrund och olika moral och standard, är att stå för att livet inte kan förtjänas, att livet inte kan levas utan sorg, utan svårigheter och död, och att Gud i allt detta är med oss. Ser vad vi behöver, hör våra rop, och hör våra böner, vår sång och vår glädje, vår klagan.  Vi har inte förtjänat livet. Ingen annan heller. Vi får det som gåva. Av nåd. Gratis. En gåva till dem som vi tänker oss som onda, och till dem som vi tänker oss som goda, och alla däremellan.  Döm inte, hitta din egen väg, rannsaka bara dig själv, och ingen annan. Vanlig klarsyn: Jag ser vad de har gjort, de är onda! Det är deras eget ansvar! Och: ser jag vad de har gjort, de är goda! Man tror att man vet vad man har. Andlig klarsyn lyser inåt, belyser det jag kanske inte vill se av mig själv, men som Gud inte alls ryggar tillbaka för.

Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret, (även det mörker som finns inom mig,)  är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig. (Sv psalm 217)

Och sista versen, sista raden: Vad du vill är helighet, men du är  barmhärtighet.   Barmhärtig: det är att innesluta andra i kärlek. Gud inneslutar oss alla i sin kärlek, och vi som är hans medarbetare, ska göra det samma. Oss själva och vår egen skröplighet, och andra, med deras fel och brister.  Då kan vi bygga vårt gemensamma liv, och vårt samhälle på en stadig grund, som är Kristus. Och när det livgivande regnet kommer, även om det kommer i stora mängder, så står vårt hus, vårt liv, vårt samhälle stadigt.  Inte pga. av vi har varit så duktiga i att bygga, utan för att grunden inte gav vika. Medan rädsla i sig är skakig,  rubbas Kärleken aldrig.

De hänger ihop!

Mens-Stainless-Steel-Star-of-David-Necklace-Pendant-Magen-David-allPå slutet på 80-talet, när jag bodde i Israel, köpte jag en liten Davidsstjärna i silver att ha i en kedja runt halsen. I Jerusalems shouk, basaren i Gamla Staden, av en arabisk köpman. Det kändes helt naturligt även om jag ibland fick frågan om jag var jude eller inte. När jag sedan fick hyra rum i andra hand i den judiska delen av staden, fick jag utge mig för att vara kusin till den judiska tjejen som hyrde lägenheten i första hand. Att jag inte var särskilt ortodox räknade den ultraortodoxa hyresvärden nog snabbt ut. Och min hebreiska var inte heller så övertygande, och mina svar lite dröjande om min bakgrund, och om när jag gjorde min ”Aliah”, invandringen till Israel. Jag kände mig rätt så hemma i Israel, kände mig nöjd med min Magen David, Davidsstjärna.

Några år senare fick en jag ett litet kors, ungefär i samma storlek som stjärnan. Efter några byten fram och tillbaka bestämda jag mig för att de skulle hänga i samma kedja, samtidigt. Där kunde de gott och väl hänga ihop. De två symbolerna står ju för två av de Abrahamitiska religioner som verkligen hänger ihop. Vad är kristendom utan sina judiska rötter? Vad är Nya Testamentet, utan Gamla Testamentet? Vem är Jesus, om inte bland mycket annat en av de mest kända representanter för den judiska tron? Vad är Herrens bön, om inte en judisk bön?  Visst fick jag ibland konstiga blickar när folk upptäckte både Davidsstjärnan och korset i kedjan, som om jag inte kunde bestämma mig. Det handlar naturligtvis inte om det. Jag är inte jude, jag är grek, för att ta till skillnaden ur Nya testamentet. Men jag känner mig förbunden med judendomen, utan den hade inte jag varit kristen. När jag tar del av judisk teologi, lär jag mig något om Gud, på ett sätt som oftast känns uppfriskande. Gamla testamentet kan tala till oss idag, utan att läsa in Jesus i varenda vers. Det finns ett nästan oändlig antal gudsbilder, metaforer, i bibeln, och flest finns just i Gamla testamentet, och det är en rikedom som man inte får blunda inför.

När Jesus kommer tillbaka på det sätt som han har lovat, utgår jag ifrån att judarna är med på att välkomna honom. Messias ankomst för judarna, är för kristna hans återkomst, tänker jag mig. Kyrkans bön: Herre, kom! ber vi tillsammans med judarna, när de förväntar messias ankomst.

Hur det nu blir med den saken så hänger Davidsstjärnan och korset ihop, och inte bara i en kedja.

Det är kanske dags att försöka hitta en liten halvmåne i samma mått? Och vad blir reaktionerna då? Men då måste jag först lära en del till om islam, så att jag kan ge svar på tal.