…den som återvänder är alltid en annan…

 

 

Lund, 1987, retorik/dramaövning med Birgitta Thorin. Vi skulle läsa med inlevelse, en dikt som hade stått i tidningen. Slumpmässigt vald, vid morgonkaffet antagligen. Jag kommer inte ihåg författaren, kanske vet du vem det är som skrivit raden, men jag kommer ihåg denna fras: … den som återvänder är alltid en annan…

 

Jag har burit med mig denna fras, och insett att vid varje resa, vid varje avsked gör man klok i att minnas den. Både när man själv far, men också när andra far. Du är inte densamma när du återvänder, jag är inte den samma när jag återvänder. Att vinka ut någon är att ta avsked, och möta en annan när ’samma’ människa förhoppningsvis kommer tillbaka. Det händer något när man reser, ifall det är en riktig resa, när det sker möten, när man får uppleva nya vyer. Och det har inte så mycket med avståndet att göra som med det som händer på resan. Man ändras. Man växer, eller i värsta fall krymper. Man omvärderar. Man ser att saker och ting kan se ut på olika sätt. Att det inte är givet att man ska göra som man alltid gjort hemma.

Det som oftast lyfts fram är egentligen bara en bagatell: mat och dryck. Visst, jag äter efter mit USA besök cream cheese på smörgåsen. Efter första resan till Frankrike är jag fast vid oliver. Till vin, till mat, i mat. Efter Indonesienresan blir det mycket vitlök i morteln, med färsk spansk peppar, ketumbar, laos, trassi. Efter Italien blir det väldigt ofta spenat på olika sätt. I våfflor t.ex. Jag dricker öl efter min tre veckors vistelse i Tyskland, något jag så gott som aldrig gjorde förr. Men sånt kan vara eller inte vara. Det är möten med andra människor, det är att ha upplevt hur andra har det, som gör att jag är en annan när jag kommer hem. När jag blev bjuden att övernatta i en beduintält i Galliléen och var med vid måltiden där alla åt av samma stora fat, kvinnor och barn sist. Det var när guiden i Thailand gjorde en snabb sväng med jeepen, runt en skorpion och sa: min tradition förbjuder mig att döda. Det var då jag såg att det fanns andra sätt att bedöma situationen, andra sätt att se på livet, på människans roll i världen. När jag var med på gudstjänst på landsbygden i Etiopien såg jag, erfor att kyrkan inte står och faller med ’god ekonomi’. Och jag kom hem, och var inte samma som jag var när jag åkte.

 

En god vän, Birgitta Sandén skrev på Fb:

INDEPENDENCE DAY eller Mars revisited? Vi bor nära en lekplats. ”Erik, ska vi gå till lekplatsen?” ”Nej.” ” Tröttnat på lekplatser?” ” Nej, om jag är hos en kompis som bor nära en lekplats, då kan jag gå dit.” Aha!Got it! Tomt. Utan ögonblicken då en grusig inhägnad på Hallebacken, Hallsås eller Höjden, blev Cape Caneveral där jag skötte nedräkningen inför uppskjutningen av gungraketen och stod beredd med intervju vid hemkomsten. Fick rapport om märkliga möten, på bruten marsianska och firade med sandtårta efteråt. Men – snart är jag kanske reporter igen med skorna fulla av sand och får höra om Eriks nya bekantskaper i rymden. Det kan alltid behövas någon som finns kvar och tar emot när man kommer tillbaka. Men resan måste man göra själv.

 

När jag läste detta kom jag igen att tänka på strofen.

 

… den som återvänder är alltid en annan…

 

Var beredd på att ta emot andra när de gör en resa. Markpersonalen behövs. Intervjun vid hemkomsten ger struktur åt upplevelserna, gör dem till en erfarenhet.

 

Varje skoldag, varje arbetsdag, varje gudstjänst ska vara en sådan resa. Man ska inte vara densamma när man kommer hem.