Elia och änkan i Sarefat, nuvarande Libanon. Jesus och brödundret, Galiléen , mannan i öknen, Sinai. Även i sagovärlden finns en del berättelser om maten som räckte längre än vanligt, om brödet som mättar. Och jag vill berätta en historia om en liknande händelse. En berättelse jag har hört av den som själv råkade ut för det. En underberättelse om du vill. För oss som aldrig har råkat ut för hunger är det svårt att förstå vad en sådan händelser betyder. Men jag såg i den gamla kvinnans ögon att den här händelsen var avgörande för henne. Det var ett löfte om ett liv utan brist på mat, ett löfte som blev verklighet, och en visshet om att Gud är god.
Det är 1930-talet, en flicka på 14 år, vi kan kalla henne Elna, bor med sina föräldrar och syskon i ett torp i närheten av Billingen. Det är fattigt hemma, det finns inte alltid mat så det räcker. Barnen från de rikare gårdarna har ofta med sig något till läraren. En bit kött, en ost, smör. Det har aldrig hon. Det finns inget hemma i matväg hos dem som skulle vara av intresse för en lärare. Läraren behandlar de ’rika’ barnen annorlunda än de fattiga. De fattiga får mindre uppmärksamhet, och ibland blir de utpekade för de slitna klädernas skull, och för den sämre maten de har med sig att äta, i bästa fall en smörgås, men aldrig med skinka eller ost. Skollunch för alla kom mycket senare. Men Elna vill gå i skolan, lära sig så mycket som möjligt, och hon vill konfirmera sig, som alla andra. De är långt att gå till skolan, och en bit till att komma till konfirmationsklassen. Också där står hon som fattig inte så högt i kurs. Men hon tar till sig det prästen säger. Och när hon efter en lång dag, efter skola och konfirmationsläsning kommer hem en novemberdag, står det som vanligt lite mat kvar på spisen. De andra har redan ätit. Hennes mamma dukar fram när hon hängt av sig, och frågar hur det var på konfirmationsläsningen. Men innan hon hinner berätta något knackar det på dörren. Elna öppnar, och det står en tiggare på trappan, han ber att få komma in. Hon släpper in honom. Han hälsar, och frågar om det möjligtvis finns lite mat till honom, han är hungrig. Sova kan han ute i något uthus, men lite varmt, något att äta vore…
Elnas mamma är inte snål, men hon säger hur det är: dottern har just kommit hem och ska just sätta sig för att äta det lilla som är kvar från kvällsmaten. Hon har inget annat att bjuda på. Om han förstår, det är inte tider av överflöd…
Hur det kom sig vet hon när hon berättar det för mig ännu inte, men hon säger: Mor, ger det till honom. Jag klarar mig. Modern tittar på henne, suckar, men bjuder tiggaren att sitta ner, och ger honom maten. Han äter med smak, och när han lämnar stugan säger han till Elna: ”Från och med nu ska du aldrig i ditt liv behöva gå hungrig mera!” Sedan hälsar han adjö och försvinner.
”Och från och med den dagen har jag aldrig varit hungrig mera”, säger Elna med eftertryck till mig nästan 60 år senare. ”Jag har haft det svårt i perioder, livet har inte alltid var lätt, men hungrig, nej, jag har aldrig behövt gå hungrig efter den dagen”.
Jag har själv aldrig behövt avstå från något väsentligt, och jag känner att jag egentligen inte kan förstå vad ordet hunger innebär. Och därför vet jag inte heller vad avstå innebär, egentilgen. Det som gladde mig extra var att hon efter ett långt liv fick träffa en man och att hon gifte sig med honom. Han hade fått mycket pengar på äldre dagar. De båda levde ett rikt liv på ålderns höst. Och då tänker jag på det Paulus skriver:
Fil 4:12
Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist.
Bara få människor i Sverige kan som Elna instämma i detta.
Som präst får man ibland höra sådana berättelser. Har du själv en historia ur ditt liv får du gärna höra av dig.