Livet och döden, döden och livet…


                                                                                                                             

Inte bara överleva, utan leva livet. Att ha mat för dagen, men också att ha något att leva för. Det är viktigt. Jag tänker på de där hemska bilderna från Syrien… människor som måste lämna allt de har, allt de känner till, och som måste lämna alla framtidsutsikterna de hade… barnen. Var gör man när man måste lämna sitt barn till jorden? Visst, man kan säga fromt: i den levande Gudens händer… men har man någon framtid kvar, när barn dör.Ragmjol1MS

 

Änkan i Sarefat och hennes sön har räddats av en säker svältdöd, genom Guds försorg. Hon var beredd att lita på att mjölet, oljan – ja brödet, skulle räcka till både Elia och hennes son, och henne själv. Så länge allt väl. Men seden kommer döden igen och knackar på hos dem. Sonen, hennes framtid, blir sjuk och dör. Varför ska då hon överleva? Varför skulle detta under med mjölet och oljan ske, om hennes son ändå skulle dö? Det går inte att ta miste på hennes vrede. Hon känner sig lurad, av Elia, av Gud. Det hade varit bättre om de hade fått dö med en gång, tillsammans. Och Elia håller med henne: Gud måste vara grym när han låter sådant ske! Gud måste vara grym, när människor drabbas av krig, av gasattacker, när barn slutar andas och dör…oljekrus

För mig känns det rätt att föräldrar skriker ut sin vrede också mot Gud. Det hade jag också gjort antar jag. Som Elia gjorde får också vi anklaga Gud. Gud tål det, jag vet.

 

 

Berättelsen i bibeln får ett annat slut än de flesta berättelser om föräldrarna i Syrien får: Elia sitter inte kvar och anklagar Gud, utan ber Gud om liv. Och pojken får livet tillbaka.

Änkan får sin son tillbaka, och med honom en framtid.

Detta känns väl bra, och ger oss en fingervisning om att döden inte har det sista ordet. Döden – och sedan Livet!

Men vad som inte känns bra är att vi skulle behöva minst 1000 Elior för att ge barn tillbaka till så oändlig många sörjande föräldrar. Att berättelsen kom med i bibeln är så klart för att det som hände var ett undantag. Alla änkor som förlorade barn på Elias tid fick inte sina barn tillbaka. Alla sjuka i världen som levde på Jesus tid blev inte botade. Det behövdes då som nu ett särskilt ingripande för att sådant ska hända. Men sedan måste vi komma ihåg att livet bär, i de allra flesta fall. Krig är undantaget, Barns död är undantaget, därför reagerar vi så starkt på det. För att vi vet att så ska det inte vara. Så grymt är inte livet för de flesta. Våra barn kommer i vanliga fall hem efter skolan. Vi kommer hem efter en semesterresa, eller en jobbresa till Göteborg. Livet bär. Och har vi ingen annan att klaga på när det värsta ändå drabbar  oss, då får vi klaga på Gud. Det är inte mera än rätt. Men också ska vi be om läkedom. Om liv efter döden.

 Publicerad i MT  idag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.