Överflöd (Publicerat i Mariestadstidningen fredag 7 mars 2014)

Vi lever i ett överflöd. Inte alla förstås. Men de som inte själva lever i överflödet , ser det runtomkring sig. Det är bara att se bilarna susa förbi. Se matvaruaffärers överflöd. Se folk gå med kassarna fulla till bilen. Jag är just hemkommen från en återresa till Filippinerna. Allt har gått bra, vi har sett mycket, upplevt mycket. Och också där, kanske särskilt där, har vi upplevt överflödet. ”Malls” kanske  tio gånger större än Nordstan i Göteborg, fullt med allt en människa kan begära, inklusive bilar, och allt till en billig peng om man räknar med svenska mått. Överflöd, men bara för dem som har. Så att de kan få mera. Det bestående minnet från Filippinerna är inte köpcentra, utan människorna och landskapet. Människorna, för att de värderar relationer framför saker och ting. Inte alla så klart, men vanligt folk i alla fall. Och landskapet för att det är så oerhört vackert.

1797506_10203401932633116_12014749_n

Risfälten med fågelskrämmorna och vita hägrar i det intensivt gröna. Gröna skogar med hemlighetsfulla ljud, floder som forsar fram i branta dalar, stränder med bländvit sand, eller ljusgul korallsand, kustremsor med mangroveträd och vadare som man i Sverige ser på sommaren. Människor och landskap.

Jesus uppdrag finns bland människor, bland oss. Han är en av oss. Men innan han är redo för att möta oss, drar han sig undan i öknen, den kargaste av naturtyper, 40 dagar, en hel fastetid. 40 dagar, samma siffra som åren Israels folk var på väg till Kanaan. En ökenvandring, med allt vad det innebär. I den karga naturen ställs livet på prov: är det mitt jag söker? Är jag mig själv nog? Skapar jag min egen lycka? Bland människor kan man handla, man kan be och få. I öknen är det alldeles tydligt att man är beroende. Det finns inget att köpa. Det finns ingen att be, utom Gud. Är jag min egen lyckas smed, eller har jag ett uppdrag när jag möter människor, har jag fått öron för att höra andras rop, och har fått en mun för att svara?

Var med denna fastetid och gör din ökenvandring i Jesus efterföljd. Avstå från lite av ditt överflöd, om det så bara är de här 40 dagar! Kanaan nås genom öknen, livet nås genom döden. Jesus är här.

Den japanska stenhuggaren

En mycket känd kultursaga som härstammar ur boken Max Havelaar” skriven av Eduard Douwes Dekker under pseudonymen Multatuli är den här, jag återger den ur minnet. Den berättas av Max Havelaar för en indisk flicka (indonesisk skulle vi säga nu) som heter Oepi. Så här går den:untitled

 

Den japanska stenhuggaren.

”Det var en gång en man som högg stenar ur klippan. Hans arbete var hårt, han arbetade långa dagar, och han blev mycket trött. Han fick inte mycket betalt för sitt arbete och han var missnöjd.

Han suckade djup och sa högt: jag önskade jag vore rik, då köpte jag mig en bädd att vila  på med ett myggnät av rött silke!

Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som  du har sagt!

Och han var rik, och han köpte en fin dag bädd med myggnät av rött silke, och han vilade på den. Då for kungen förbi, och han hade en väldig fin  parasoll  som hölls över hans huvud, för kungar är mycket viktiga människor.japansesteenhouwer kungen

Och stenhuggaren suckade och sa: Att jag vore kung! Då hade jag också en sådan fin parasoll!

Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som  du har sagt!

 Och han var kung, och en tjänare höll en fin parasoll över hans huvud, för nu var också han en viktig person. Men han klagare. Solen var mycket varm den dagen. Och dess strålar brände blommorna på marken. Då sa stenhuggaren: Solen är mäktigare än jag, jag önskade jag vore solen!

Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som  du har sagt!

Och han var solen och belyste allt, han kunde bränna allt på jorden. Då kom det ett moln och ställde sig mellan solen och jorden. Och solen strålar kunde inte bränna jorden längre, och blommorna började blommade igen. Då sa han: jag önskade jag vore molnet, för molnet är mäktigare än jag!

Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som  du har sagt!

Och han var molnet och molnet höll emot solstrålarna, och molnet lät det regna på jorden, det kom mycket regn, och genom regnet strömmade floden över och spolade bort allt, och molnet kände sig mäktigt. Det var bara klippan, klippan fick molnet inte bort! Och han lät regna det ännu hårdare, men klippan stod fast. Då ropade han: jag önskade jag vore klippan, inget är mäktigare än klippan!

Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som  du har sagt!

Och han var klippan, och solen stekte på den, och den rörde sig inte, och regnet spolade över den, men den stod fast. Då kom det en man med mejsel och hammare, och mannen högg stenar ur klippan. Och han ropade: jag önskade jag vore den mannen! Han är starkare än klippan!

Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som  du har sagt!

Och han var stenhuggare, och högg stenar ur klippan, och hans arbete var hårt, han arbetade långa dagar, och han blev mycket trött. Han fick inte mycket betalt för sitt arbete, men han var nöjd”.

 Då frågade Max Oepi: ”Vad hade du önskat dig från ängeln?”

Oepi svarade: ” Att han tog med mig till himlen!”

 

Berättelsen har flera bottnar, och man kan dra olika slutsatser. Men den jag drar är inte att man ska vara nöjd med sin lott, utan människans strävan efter makt och anseende gör henne inte nöjd. Det som ger känslan av ett ha frid med de villkor som ges är att man under möda och sitt anletes svett skapar något som har betydelse för andra.. Och ibland måste man göra en resa för att upptäcka det.

Vilken slutsats drar du?