Stilla veckan med Lukas


Lukas berättar i år: 

    Nu närmade sig det osyrade brödets högtid, som kallas påsk. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter bästa sättet att röja honom ur vägen – de var rädda för folket.  Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. Han gick till översteprästerna och officerarna i tempelvakten och talade med dem om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. De blev glada och erbjöd honom pengar. Han gick med på deras anbud och sökte ett tillfälle att utlämna honom utan att folket var med.

 Jag tror att Judas inte alls var ensam i sin bedömning av Jesus och den väg Jesus valda att gå. Jag tror att vi, tillsammans med de elva, och en hel del människor till, tillhör samma sällskap. Skillnaden är bara den att Satan for in i Judas. Och det har den Onde kanske inte gjort hos oss andra än. Vi vill alla vara med när det är fint, när folk talar väl om Jesus, när sjuka botas och lama får gå. Då vill väl alla vara med! Ja, kanske inte de som tycker att det är orättvisst att alla får lika av Guds goda gåvor, sådana människor finns ju alltid. Men alla dem av god vilja, som vi, tycker att det är bra, det som Jesus gör. Folket är med Jesus, det hörde vi på Palmsöndagen! De ropade och de sjöng: rädda oss då, du vår Kung, som kommer i Herrens namn! Fred i himmelen och ära i höjden! Men vet folket vilken väg Jesus väljer för att komma till det riket han har talat om? Att det inte handlar om en krona av guld på hans huvud, in om en tron av ädelträ att sitta på? Judas står inte ut när han anar det! Han vill gå en väg av kamp, ja det kan han tänka sig, men kampen ska leda till tronen, till makten. Jesus måste erövra makten för att genomföra Guds rike med våld! Annars kommer det aldrig! Han blir rysligt besviken. Det är satan inom honom. Satan viskar så klart det han även sa högt till Jesus under Jesus 40 dagar i öknen: Gör bröd av stenar, lös världens nöd! Hoppa ner från tempelmuren, och låt änglarna ta emot dig! Be till mig, Satan, och du ska få råda över alla riken på jorden! Men Jesus hade gett honom svar på tal, avvisat honom. Det kunde inte Judas. Han hade inte den kraften. Jesus väg är den svåra vägen.

Så kom det osyrade brödets dag, då påsklammen skulle slaktas. Och Jesus sände i väg Petrus och Johannes och sade: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss.” De frågade var de skulle göra det. Han svarade: ”När ni kommer in i staden möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i och säg till den som äger huset: Mästaren frågar var salen är där han kan äta påskmåltiden med sina lärjungar.  Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som står färdigt. Där skall ni göra i ordning måltiden.” De gick och fann att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.

Innan allt det svåra ska hända, ska de tillsammans fira påskmåltiden, till minnet av uttåget ur Egypten. Vi var slavar, sjunger man, men nu är vi fria män! Gud är befrielsens Gud. Gud  ser dem som har det svårt. Var inte också första namnet på Gud i bibeln Seendets Gud, det namn Hagar i sin nöd hade gett Gud? Gud du ser när livet är svårt, du befriar de fångna, de matar de hungriga, du ger husrum åt de som är utan bostad. Vägen Jesus väljer leder dock inte till fina villakvarteren, han tar vägen som leder till de bostadslösa. Han ser dem. Väljer dem, väljer själv att vara utan bostad.

Det är fullt i stan, många är där för att fira påsk, många har slagit läger på olivberget, där man har en sådan fin utsikt över templet och staden. De rika bor i staden, de fattiga på olivberget, under träden, där de vilda cyklamen blommar, och vildtulpanerna, och gräset så har på våren är grönt. Men kontakter finns. Följ bara den mannen ni ser som bär på en vattenkruka. Det finns det inte många av. Att bara vatten är kvinnornas sak. Men några män, det måste nästan vara  Essener, den gruppen Johannes Döparen också var med i på något sätt, bär vatten. I deras hus ska Jesus fira påskmåltiden. Och lärjungarna går in till staden, ser mannen med kruset, följer honom och frågar var rummet ligger. Där gör de allt färdigt för Befrielsens måltid. Hast-bröd – utan jäst – ska de äta. Påskalammet, de bittra örterna, en bägare med vin. Det kommer att vara en känsloladdad måltid. Men ingen av lärjungarna kan föreställa sig  vad som ska hända…

   Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare. Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar, och samma kungavärdighet som min fader har tilldelat mig tilldelar jag er. Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni skall sitta på troner och döma Israels tolv stammar.

Vad jobbigt det är att Jesus alltid vill vända på allt. Vi vet ju så väl vem som har makten, vem som man ska se upp till. Det är dem med pengar, med anseende, som kan ge offentligt, så att alla ser att de är goda människor. Det är de som vinner på att behålla den rådande ordningen. Men Jesus väljer diakonin, istället för prål och prakt. Han sitter ner bland de som gömmer sig i ett hörn på stationen. Han sitter bredvid tiggaren utanför systemet. Och det är inte roligt. Inte alls bra. Det blir så rörigt. Avstå från makt, när man kan få den? Förnedra sig genom att folk kan tro att man är en av dem, de som inte räknas? Sitta frivilligt vid helt fel bord? Inte vid biskopsbordet, inte i Fina Salen, utan vid ett grovhyvlat bord… Vill vi det? Ska vi det? Måste vi det?

En konstnär, Timothy Schmalz, Ontario, har gjort en bronsstaty av Jesus liggande under en filt på en parkbänk. Jesus the Homeless. Det finns precis plats på statyn att sätta sig bredvid. En kyrka i ett välbeställt område i  Davidson, North Carolina, har köpt in statyn, och den är mycket omtvistad. Den ger en tydlig bild av Jesus budskap. Han är inte med i de fina sammanhangen, han är bland dem som alla ser ner på. En svår nöt att knäcka för invånarna i Davidson, och för oss. En kopia kommer kanske att placeras i Rom, på vägen till St.Peters kyrka.

jesus på parkbänk

 

 

 

 

  

 

  Sedan sade han till dem: ”När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?” – ”Nej, ingenting”, svarade de. Då sade han: ”Men nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och likaså påsen, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd. Jag säger er att med mig skall det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder: Han räknades till de laglösa. Ty nu fullbordas det som är sagt om mig.” –”Herre”, sade de, ”här är två svärd.” – ”Det är bra”, svarade han.

 Det finns en tid för allt.

Allt har sin tid,

det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,

en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka,

en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le,

en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,

en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista,

en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata,

en tid för krig, en tid för fred.

 

Nu har tiden av sorglöshet tagit slut. Inte så att man behöver se om sitt hus så att säga, inte hålla alla hästar inne och vara försiktig, inte så. Det gäller nu fortsätta samma väg, men nu räkna med att allt inte går så lätt, att inte bli väl mottagen längre, inte bli hyllad som blivande kung, inte vara en av den där goda rabbis lärjungar… nu får vi stå för vårt val att följa honom, och bejaka att sorgen och glädjen de vandrar tillsammans. Glädjen är över nu, nu kommer sorgens tid. Som predikaren redan sa. Svärden behövs inte för att vinna striden om makten, men kanske för att skydda? Som ett värn! Pengarna behövs inte för att Gud inte förser, för det gör Gud, men för att människorna  inte vill vara Guds händer längre, inte dela det de har fått av Gud. Då behövs pengar.

Vandringen har nästan nått sitt slut. De är nästan vid vägs ände. Det är bäst att vara förberedd.

    Sedan gick han ut ur staden och begav sig som vanligt

          till Olivberget, och lärjungarna följde med.

Och vi? Vågar vi?

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.