tystnad

Tystnaden är dubbel. En skatt och ett gissel. Den är en skatt vi ofta tar för givet, som om den var självklar. Det är den inte, den rivs nämligen lätt sönder. En liten vattenskoter river sönder tystnaden för alla som njuter av tystnaden vid någon strand. En street race stör en lugn kvällspromenad. En bensindriven slyröjare gör det omöjligt att njuta av en lugn frukost i trädgården. Jag gillar tystnaden och störs själv mest av motorljud, och gläder mig åt alla gräsklipparrobottar som går där och tuggar så tyst. Men tystnaden är också ett gissel, när den är överdriven och oönskad. Den är det både när det talade ordet saknas och något borde sägas; och när de naturliga ljuden som borde finnas där saknas. Det kan vara ett brott att inte tala när mänskliga rättigheter kränks. När människor inte unnar andra människor livsrum. När människor låter ekonomisk vinst gå före planetens väl. Då måste man tala. Ropa ibland.

Naturliga ljud däremot hör till bebyggelse.  Jag går ofta ut en runda på kvällen med hunden. Och då saknar jag ofta ljud av liv. Så här års hörs inte många fåglar, de flesta har slutat sjunga. De har fullt upp med att mata utflugna ungar, precis som jag. Att de för tillfället har tystnat kan man stå ut med. Men ibland hör man inget annat heller. Inget barn som ropar, inga samtal i trädgårdarna bakom de lite väl breda och höga häckar. Ingen sång som sjungs utan någon särskild anledning, inget pianospel som slinker ut genom en öppen dörr. Inget skratt och plask, ingenting alls hör. För 20 år sedan var det med barn i barnvagnen jag tog min promenad på eftermiddagen, och då slogs jag ofta av den tystnaden som inte kändes bekväm. Jag tänkte: finns det några människor överhuvudtaget i stan så här mitt på dagen? Några gången kunde jag komma hela vägen från Marieholmsvägen till cykelstigen bakom radbyn utan att ha sett en enda människa och hört en enda röst. Jag tyckte nästan det var otäckt. Innan barnvagnen hade jag inte själv gått omkring i stan och lagt märke till denna tystnad, men nu skrämde den mig. Det var den inte den sköna tystnaden som är koncentrerad stillhet, som ger plats åt tankar man aldrig tänkt förut, utan det är en tystnad som gör att man tystnar, att man inte vågar vissla eller sjunga, inte ens nysa. Stan verkar övergiven. Människor verkar ha flytt. Förra veckan tog jag en promenad med hunden längs Säveån i Lerum, aldeless där vi bodde några år i början på 80-talet. Jag gick förbi några radhus där det satt några människor ute på en terras. Mannen ropade: ”Om du stannar ser du en bäver i ån!”  Och det var så: där nere i Säveån simmade lugnt en bäver. Kvinnan på terrassen fyllde i:”Ja det är så roligt! Och i morse simmade den med en kastanjekvist i munnen!”  Och på vägen tillbaka blev jag tillfrågad om vilken ras hunden var.  Så tänkte jag: ja, de är nog lite pratgladare i Göteborgstrakten än vad folk är hemma. Att man frågar något om hunden är i och för sig inte ovanligt heller i Mariestad, men att folk på promenad eller vid busshållplatsen skulle säga något är inte särskilt troligt. Vissa hälsar knappast när man möter dem på stigen i skogen, man bara slinker förbi. Då känns det otäckt.

  10569100_10204480092186431_1954109883421536242_n Också på grund av detta är jag glad att vi har öppnat Prästgårdsträdgården i Gamlestan, för där är det helt legitimt att slå sig ner, även om caféet inte är öppet på fm. Man kan sätta sig för att äta sin matsäck, på eftermiddagen kan man ta en kopp kaffe med våffla, och prata med de som är där. Tyskar. Hollandare. Svenskar från långt borta eller från Mariestad. Folk från hela världen. Man kan ta sina gäster dit, man kan bestämma träff där, trädgården är din! Och ibland är det även musik. Men annars mycket prat.9301_10204480090026377_6402492230335042794_n Ingela som bakar våfflorna med hjälp av ideella kanske slår sig ner hos dig och pratet är igång.  Man kan lukta sig igenom kryddträdgården, man kan göra hantverk hos Inger i kyrkstugan.10552422_10204480090746395_8673296919809577971_n

Eller också sitter man bara själv, och njuter av blommorna. Och tystnaden. För den behövs också. Lagom.10411039_10204480091146405_5602504882087350624_n