Det var en gång….ett människobarn

Det var en gång ett människobarn som blev kallat mitt i natten:” Ge dig på väg till landet som jag ska visa dig!”

Var det en gudaröst? Rösten verkade förtrolig, som om den kom från en vän. Starkare än en fars röst, men också mörk, som natten, hemlighetsfull. ”Vem är det som ropar på mig? Vem är du osynlige!”

 

Det här är historien om människan som gav sig av, i tro, inte vetande vart hon skulle komma. Hela tiden fanns det nya horisonter.

Efter att ha vandrat runt länge, kom hen till ett stort träd. Vinden susade genom grenverket och löven. Hen satte sig under trädet, och lutade sig mot stammen. Medan hen satt där, med slutna ögon, lyssnande på lövens viskningar i aftonvinden, såg hen en stor trädgård. Träd stod där, stora och mäktiga. Blommor blommade i tusental, floder och bäckar strömmande där, och djuren – de gjorde varandra inte illa. Allting levde efter sin art.

Och hen såg människor. De fick ta hand om trädgården och varandra. Allting var gott, där i trädgården.  ”Är detta landet jag letar efter?” tänkte hen.

Då vaknade hen. Runt omkring sig såg hen öde kullar, och över huvudet hade hen det stora trädet. Hen tänkte: ”Är människorna egentligen tillräckligt goda för att ta hand om den där trädgården? Vi gör ju så mycket ont.”

Aldrig glömde hen drömmen om Guds trädgård. Hen sökte den i landet dit hen hade kommit. Men det berodde inte på landet, utan på människorna, om drömmen en gång skulle kunna bli sanning.

 

Då bosatte hen sig där i landet, i tält. Men först fick han kämpa emot människorna som bodde där sedan länge, mot deras höga murar, och mot deras starka städer. Han hade en kraft som de inte kände, och de bävade för honom. Tills han blev kung i landet. Då byggde han själv en stad med höga murar omkring. Han blev mäktig och rik. Han hade många soldater.

När han blev äldre och visare, började han skriva ner vad han visste från förr: berättelsen om trädgården, om kungariket, och om vad människorna skulle behöva göra, för att få landet till Guds land. Han byggde även ett stort hus till sin Gud.

Ändå gick det helt annorlunda än vad han hade tänkt sig. Det kom främmande folk. De bröt sig igenom stadens höga murar. Han blev jagad iväg, bort ur palatset. För honom fanns inga hästar mera, inga stridsvagnar och basuner.

Till slut hade han bara en åsna kvar att rida på, som vanliga människor har. Han levde nu hos de fattiga. Många sjuka, fattiga och förtryckta omgav honom, och han gav dem sin kraft. Ett eget hus hade han inte längre. Han vandrade runt, så som för länge sedan. Men nu stannade han hos människorna. Han hörde hemma hos dem. Även med onda människor umgicks han, åt med dem, och dog tillsammans med dem. Sitt liv ville han ge för dem. Och precis innan han dog sa han: ”Idag ska du vara med mig i Guds trädgård!”

 

Fritt efter Johanna F. Klink, översatt från nederländska.

Inga köer i Mariestad! (infördes i MT 8 augusti 2014)

Jag gillar inte att köa.  Om jag vet att jag hamnar i en kö och får vänta länge, då avstår jag helst med att gå in. Det är inte bara brist på tålamod, fast tålamod är inte min bästa gren, det är en grundmurad ovilja att stå och vänta och inte kunna göra något annat. Man kan ju inte sätta sig bredvid kön, och tro att man har platsen i kön kvar. På flygplatser måste man köa. Pass – säkerhet- boarding: kö kö kö. Fast man har reserverat plats på flyget uppmanas man att stå där i kön och vänta tills man släpps in. Stora evenemang i Globen eller andra stora arenor skulle jag aldrig gå på frivilligt. Det blir för mycket folk, det blir för många köer. Det är väl därför jag gillar att gå till kyrkan, när jag inte är i tjänst helst i sista minuten.  Det är aldrig kö, och ändå kan man få en bra plats. (och inte kôster det nôtt!) Kyrkporten är ganska bred, och man behöver inte trängas. Medan Jesus säger: gå in genom den trånga porten. Då menar han inte tempel- eller kyrkporten, utan stadsporten. Och utifrån min egen känsla av att vilja undvika köer, tänker jag mig då den stora stadsporten som Damaskusporten i Jerusalem: fullt med folk, med kärror och vagnar, med får och getter och en och annan kamel, och det trängs och ficktjuvarna tar tillfället att förse sig, och det ropas och folk säljer saker… Livfullt, på film, men i verkligheten ganska påfrestande. Man har ingen att fråga, man är mitt bland en massa människor men man träffar ingen.

Tänk att du vill prata med Gud om en sak, kanske något du vill bli av med, kanske något du vill be om, och du går där i tankarna… Eller så går du tillsammans med någon och samtalar, eller så har du hand om småbarn. Undvik då trängseln vid stora porten, utan vandra då bort från stora vägen och sök dig till småstigarna som leder till en liten port, för de finns också, så att du så att säga leds sidvägen in i staden. Där finns det gränder där du kan fråga folk om vägen, du kan sitta ner en stund på en innegård och få vatten att svalka dig med, och du får, om du vill, ett samtal om den saken du vill prata med Gud om. Nog kommer du fram till templet och kan tända ditt ljus och be din bön och du riskerar inte att tappa bort barnen. Vi som bor i den här härliga småstaden, vi uppskattar de små vägarna, och visar turisterna dit, och möter dem i prästgårdsträdgården. Sånt gillar Jesus! Välkommen också till kyrkan! Nog får du plats. Inga kravallstaket har vi behövt hittills! Och det är bra.