Det var en gång ett människobarn som blev kallat mitt i natten:” Ge dig på väg till landet som jag ska visa dig!”
Var det en gudaröst? Rösten verkade förtrolig, som om den kom från en vän. Starkare än en fars röst, men också mörk, som natten, hemlighetsfull. ”Vem är det som ropar på mig? Vem är du osynlige!”
Det här är historien om människan som gav sig av, i tro, inte vetande vart hon skulle komma. Hela tiden fanns det nya horisonter.
Efter att ha vandrat runt länge, kom hen till ett stort träd. Vinden susade genom grenverket och löven. Hen satte sig under trädet, och lutade sig mot stammen. Medan hen satt där, med slutna ögon, lyssnande på lövens viskningar i aftonvinden, såg hen en stor trädgård. Träd stod där, stora och mäktiga. Blommor blommade i tusental, floder och bäckar strömmande där, och djuren – de gjorde varandra inte illa. Allting levde efter sin art.
Och hen såg människor. De fick ta hand om trädgården och varandra. Allting var gott, där i trädgården. ”Är detta landet jag letar efter?” tänkte hen.
Då vaknade hen. Runt omkring sig såg hen öde kullar, och över huvudet hade hen det stora trädet. Hen tänkte: ”Är människorna egentligen tillräckligt goda för att ta hand om den där trädgården? Vi gör ju så mycket ont.”
Aldrig glömde hen drömmen om Guds trädgård. Hen sökte den i landet dit hen hade kommit. Men det berodde inte på landet, utan på människorna, om drömmen en gång skulle kunna bli sanning.
Då bosatte hen sig där i landet, i tält. Men först fick han kämpa emot människorna som bodde där sedan länge, mot deras höga murar, och mot deras starka städer. Han hade en kraft som de inte kände, och de bävade för honom. Tills han blev kung i landet. Då byggde han själv en stad med höga murar omkring. Han blev mäktig och rik. Han hade många soldater.
När han blev äldre och visare, började han skriva ner vad han visste från förr: berättelsen om trädgården, om kungariket, och om vad människorna skulle behöva göra, för att få landet till Guds land. Han byggde även ett stort hus till sin Gud.
Ändå gick det helt annorlunda än vad han hade tänkt sig. Det kom främmande folk. De bröt sig igenom stadens höga murar. Han blev jagad iväg, bort ur palatset. För honom fanns inga hästar mera, inga stridsvagnar och basuner.
Till slut hade han bara en åsna kvar att rida på, som vanliga människor har. Han levde nu hos de fattiga. Många sjuka, fattiga och förtryckta omgav honom, och han gav dem sin kraft. Ett eget hus hade han inte längre. Han vandrade runt, så som för länge sedan. Men nu stannade han hos människorna. Han hörde hemma hos dem. Även med onda människor umgicks han, åt med dem, och dog tillsammans med dem. Sitt liv ville han ge för dem. Och precis innan han dog sa han: ”Idag ska du vara med mig i Guds trädgård!”
Fritt efter Johanna F. Klink, översatt från nederländska.