Sagrada Familia

Jag misstror i allmänhet heliga platser.  Jag säger inte gärna det Heliga Landet om Israel och Palestina och Jordanien. Jag kallar inte vår Domkyrka i Mariestad för tempel.  För mig är inte platsen först och främst helig, utan ögonblicket. Och människorna och händelserna kan vara det. När en människa tar emot brödet och vinet i nattvarden, då händer något mera, det är inte att äta en liten bit symboliskt bröd, doppat i en droppe vin, det är Kristi kropp och blod, utgivna för den som tar emot. Det är ett heligt ögonblick, det är en helig händelse. Man ser det i människornas ögon, man ser det i deras händer, när de håller dem lätt kupade som en skål och doppar sedan brödet i vinet. Jag ser det ibland reflekterad i korset någon kan ha runt halsen, eller i ringen på fingern, men fram för allt känner man det. Helighet. En ängel är där. Också i dopet, när föräldrar bär sitt barn på armen och står där framme i kyrkan, då inträffar också ett heligt ögonblick. Jag ser det i barnets ögon när jag säger: Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge.  Varför svarar annars barnet med en uppmärksam blick, och skrattar till allt som oftast? För att det ser ängeln i rummet! Och vem visar stora systern eller storebror vägen till kannan med dopvattnet, så att de häller det så allvarligt noga i dopfunten? Till sista droppen? Det är ängeln i rummet. Jag var på höstlovet i världens kanske märkligaste kyrka. Jag har aldrig sett något liknande, upplevt något liknande. Sagrada Familia i Barcelona. (katalanska för: ”Heliga Familjen”) Det är en mycket stor, ännu ej färdigbyggd basilika i Barcelona.  Arkitekt och ursprunglig skapare till bygget var Antoni Gaudí.  Det är en enorm turistattraktion, och man kunde sista veckan i oktober bara köpa biljetter till att komma in ett par timmar senare. Men vilken upplevelse. Jag ska inte försöka beskriva den, men för att nämna några saker som var omskakande var pelarna som delade sig uppåt som hamlade trädstammar, men också ljuset, färgen, krucifixet, trapporna, ingångarnas ornamenter, vigvattenskålarna. Och det är, trots alla tusenden turisternas, byggkranarnas och arbetarnas oväsen ett ställe för bön. Byggnaden är en bön, det är en upplevelse att gå omkring i den, en upplevelse som blir en erfarenhet för resten av livet. Man säger som Jakob i Betel: Gud är på denna plats, och jag visste det inte. Jag trodde det var en turistattraktion. Men detta är Guds hus, här är himmelens port. Änglarna i rummet stiger upp från jorden och stiger ner. Ena ingången är till kyrkan är Födelseingången, med hela den heliga familjen och alla de heliga händelserna inhuggna i sten. Kyrkan berättar om evangeliet, om att Gud vill ge oss budskap om fred på jorden. Vittnar om evangeliet om barnet som ska kallas heligt och Guds son…ty ingenting är omöjligt för Gud. Det är klart att änglarna sjunger ut sin glädje när barnet blir fött. Att herdarna prisar Gud, när de ser det. Advent med Lucia, och jul, det är en tid för änglar, för sång och glädje. En tid att komma till kyrkan, inte för att platsen är helig, utan för att du kan uppleva Guds helighet kanske lättast där. I sången,  med barnet i krubban. När du tar emot bröd och vin, ja Kristi kropp och blod. Utgivna för dig. Du är del av den Heliga Familjen. Sagrada Familia. WJ