Psalm 269 är en av mina favoritpsalmer. En vacker dikt där man även hittar den mycket tilltalande rimformen alliteration (eller stavrim), som ger en ålderdomlig fornordisk känsla, diktat av den danske biskopen Thomas Kingo på 1600-talet. Dessutom kopplat till en vacker folkmelodi.
Motsatserna hör till det liv vi känner till. Vårt liv på jorden. Vi människor har en otrolig förmåga att kunna skratta, mitt i sorgen, eller kunna ta till oss andras sorg, när livet leker och allt känns gott. För vi vet att det för oss alla kan skifta på ett ögonblick. Ibland måste man medvetet arbeta bort tanken: ”Nu är det för bra. Nu måste olyckan komma!”. En sådan tanke kan komma, men det är aldrig för bra, och efter höjdpunkter i livet behöver det absolut inte komma en katastrof. Vore det så, skulle de som flyr från t.ex. Syrien bara kunna förvänta sig glädje och lycka. De har ju redan fått sin beskärda del av olycka skulle man kunna tro. Men så är det inte. Det finns inget övre mått av sorg, och inte av glädje heller. De följs åt, som Kingo skaldar. De kommer inte efter varandra, de går tillsammans. Det finns ingen ogrumlad glädje på jorden, inte en sorg som bara är svart. Bara det att man delar sorgen ger i alla fall en liten silverkant åt det svarta molnet. Vi har en Gud som säger och visar: – Jag är med dig, när solen skiner och ängen blommar i all sin prakt. Men när allt vissnar, när solen döljer sig och en kall frostvind drar över ditt liv, när alla andra sviker, då är jag också med dig. Jag överger aldrig det jag en gång har börjat: att ta mig an dig, älska dig.
På en sorglig begravning kan en av de sörjande vara en förälder med ett barn. Ibland ett spädbarn. Och då måste man le, när man ser barnet, och man känner att livet är starkt.
Gud fördelar inte sorgen och glädjen i portioner till oss. Då vore Gud i så fall orättvis.
Jag måste erkänna att jag har fått alldeles för mycket av glädje, och bara lite, lite sorg. Visst, motgånger råkar man ut för, även jag. Det blir aldrig som man har tänkt. Men sorg har jag bara råkat ut för i större portioner i andras liv. Jag har egentligen bara känt med andra som lidit. Bara på det viset har jag råkat ut för större sorger. Eftersom våra liv är i hopflätade med varandra, så drabbas man av andras sorger. Det är också en mänsklig egenskap. Jag vet inte riktigt hur det känns för dig, men jag vet hur det kan kännas när allt känns svart. Jag vet att vi då behöver varandra. Vi behöver någon att hålla i. Kanske bara hålla i handen, kanske kramas, kanske bara ringa eller skicka ett kort. Men vi behöver veta att andra finns, och att de lever med oss i det vi går igenom. Det räcker långt. Så behöver vi också dela glädjen. Fira fest tillsammans. Sjunga tillsammans. Det lyfter, och Gud är med i livets alla skeden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister.
