Chassidism så här i juletider.

Kan jag skriva om något annat än människans värde?

Ja, om hennes obetydlighet kan jag också skriva.

Hennes värde ska lyftas fram, när det trampas, när andra säger: du är inte lika mycket värd som vi! Du är närmast värdelös! Du ÄR värdelös! Då behöver vi påminnas om att ingen människa någonsin ska bedöma en annan människas värde. Man kan beskriva en annan människa i mått: längd, bredd, höjd, djup, vikt, volym; och i färg: färgrik, grå; röd, grön, blå och även brun kan hennes åsikter vara; skiftande toner hennes hy (fast riktig färg har hon sällan…).

färgad människa

Man kan beskriva hennes kunskaper och färdigheter, hennes arv och miljö, hennes relationer och vänner. Man kan även beskriva vilken värde hon har för dig eller någon annan, så vitt du kan bedöma det från din horisont.  Vad hon är värd i lön per månad eller timme, vad hon är värd känslomässigt för dig eller andra. Men det säger inte mycket om det värde Gud har lagt in i henne, det värde hon har i Guds ögon. Trampar någon på en annan människas värde, trampar hon på Gud.

Men så snart en människa blir till en uppblåst groda, så snart en människa sprider budskapet: ”Se mig! Se hur betydelsefull jag är! Se hur vacker jag är! Se på mig!” behöver det påpekas för den människan att hon bara är en flugskit i universumet. Att hon är stoft. Och snart är jord igen.

baalshem

Jag fick i julklapp av en vän uppdraget att läsa Eli Wiesels bok Portrett och legender. Om den centraleuropeiska judiska fromheten som kallas  Chassidismen.  Jag är mitt i boken, och läser just om denna dubbelhet: storheten, obetydligheten, två halvor inom samma skal, inom samma människa.  Ödmjuk och förmäten ska människan vara. Vi är gudabarn och vi är stoftkorn. Och glädjen över allting, i allt, genom allt.

Detta är insikter som kommer först och främst de fattiga till del. Vi rika förstår nog inte hela sanningen i detta, men vi kanske börjar ana. När man ändå har varit i stallet. Och sett barnet i ögonen.

Tack Gud för barnet.

 

4 ljus – (tidigare publicerat i Mariestads Vinterblad)

adventsljusstake_113055411

 

 

 

 

 

 

Det första ljuset: Fredsfursten kommer! Ja, du läser rätt! Han kommer! Man kan tänka: och hur kan det vara så, när man ser på nyheterna? Syrien, Irak? Afghanistan, Kongo, Libyen? Det är just därför vi firar 1:a söndagen i Advent med buller och bong! För att det är FRED vår värld behöver, och vi som firar ropar faktiskt: Hosianna! Davids Son! Det betyder: rädda oss då, du som är kung efter Davids linje! Davids son, som blev kung efter David, var just Salomo, vars namn betyder FRED. Jesus är den nya Salomo, som kommer med fred. Ett fredsrike som bygger på förlåtelse och kärlek. Ett rike där folk slipper känna efter hur det känns, utan där var och en gör det hen ska: ha vård om de föräldralösa (ensamkommande flyktingbarn t.ex.), bry sig särskilt om änkor och fattiga, och ta sig an invandrare som bor i våra städer. Så står det uttryckligen i vår bibel. Det står inget om att stänga gränser och skicka tillbaka folk in i osäkerheten. I år har vi behövt ropa särskilt högt!

Det andra ljuset: Guds rike är nära! Det är alldeles inpå er! Det är som senapskornet som är litet, men blir en stor växt. Det är som kvinnan som knådar en deg, knådar in surdegen i tre mått mjöl, så att allt blir syrat! Ni kommer att se det: öknen kommer att blomma, men inte för att ni har varit så duktiga trädgårdsmästare, krattat och vattnat, utan för att Gud vill att den ska blomma! Tiden är inne! Och då tänker jag alltid: vilken tur att Gud inte väntar tills vi är färdiga, till vi har fyllt vattenkannan och satt alla lök och sått alla frön! Då skulle det aldrig bli något!

Det tredje ljuset: Det är Johannes döparens ljus. Den där ohyfsade karln i kamelhårsmantel. Han som säger sanningen. (Den som vi inte gärna vill höra.) Men han kommer med råd, med tröst och hopp: han röjer vägen för den Gud har lovat, den som ska rädda oss människor från oss själva och vår själviskhet. Han röjer bråtet på vägen som vi inte orkar skaffa bort…  han är viktigt, om vi ska kunna försonas med Gud och varandra.

Det fjärde ljuset: det är Marias. Hon har läst så mycket om Guds löften, och tror så mycket på dem, att hon faktiskt kan tänka sig vara ett redskap i Guds hand. ”Må det ske med mig som du har sagt!” en myndig kvinnas svar om beredvilligheten att vara med i händelsernas centrum. Hon vet att det inte blir lätt. Ingenting som är viktigt är lätt. Men kan man så måste man. Inte känna efter ’om det känns rätt’, utan göra det som behövs. Det gillar jag.

Gör gärna din egen meditation över ljusen, och var inte blyg att dela med dig till andra. Skriv på Fb eller skriv ett gammaldags brev. Hur ser din förhoppning om fred ut? Vilken väg tycker du vi ska gå? Vilka blommor blommar i din öken? Vad är det som känns öde i ditt liv, men som ändå innehåller frö som ska växa och blomma, och vad behövs då? Och vad behöver röjas i ditt liv? Vad ska bort för att vägen ska bli lättare att gå, för dig och för dem som du är medvandrare till? Och på vilket sätt kan du vara ett redskap i Guds hand?

Tänd ljus och fundera. Och dela med dig.

Vi bär nog ofta på samma dröm,

tror jag.

 

 

Alice in Wonderland

Detta är absolut mitt starkaste argument för att vara med i en församling: visionen och traditionen. Visionen först: Man behöver ha en bild av vart man vill komma, om man ska veta vilka vägval man ska göra i livet. Det är mycket bra beskriven i Alice in Wonderland. (Jag gillar inte att översätta sådana bra titlar: Underlandet låter inte riktigt samma som Undra-landet och Mirakellandet som fångas i ordet Wonder på samma gång.) Alice kommer till ett vägval som beskrivs nästan som ett etiskt val och hon undrar vilken väg som är den rätta. Katten säger då: ”Det beror mest på vart vill du komma”. ”Jag bryr mig inte så mycket”, sa Alice. ”Då spelar det ingen roll vilken väg du tar”, svarar Katten då.Alice and the chesire cat

En genial diskussion, som säger mycket om problemet med visionslösheten. Man kan rosta på vilket parti som helst, man kan vara med i vilken kyrka som helst, eller ha vilken religion som helst, eller inte ha någon religion alls. Det spelar absolut ingen roll, om man ändå inte vet vart man vill komma. Lev på bara, flyt med strömmen. Följ breda vägen, alltid kommer man väl någonstans. Eller inte.

Jag kan inte tycka att leva livet på det viset duger. Från en vuxen kan man kräva att hen vet vilka val som ska göras, vilken väg man ska ta. Även om det blir fel. Det finns alltid sidovägar och korsningar framöver, och om inte kan man oftast komma tillbaka, vända om. Jag är med i Svenska kyrkan för att jag alltid ha varit med i en folkkyrka. En kyrka där alla är välkomna, och där tröskeln är låg, och taket högt. Där det finns ett tydligt centrum i Jesus Kristus, där det inte behövs murar eller staket  eller gränser. Jag är med i kyrka som inte skiljer på utanför och innanför, men som delar visionen om en värld där Jesus är med vid varje möte människor emellan, och där människor vill följa honom och lida med honom när det är dags att lida. I denna vision finns ingen plats för att vara god – bara Gud är god. Men det finns plats – mycket plats – för att vara människa, i Jesus efterföljd.

Och detta måste lämnas vidare till nästa generation, liksom vi har fått det av dem som har gått före oss. Det är en glädje att lämna något vidare till barnen, och till barnbarn så småningom. Lämna något vidare av de saker man uppskattar i livet, av de tankar som man har upptäckt bär i livet. Av de fester som betyder något. Det är tradition. Att lämna vidare.  Lämna vidare de berättelser ur bibeln som betyder något. Om Fredsfursten som rider inte på en åsna! Men också lämna vidare dopet, där en ny familjemedlem blir inlemmad i den kristna gemenskapen.  Lämna vidare delandet som princip. Av livet, av brödet och vinet i nattvarden på julnattsmässan.

Vision och tradition handlar båda om det som betyder något. För livet. Annars är det inte någon vision, utan bara en bild som man kan betrakta. Och om det inte betyder något är det inte någon tradition, bara en vana. Eller rentav en ovana.

Som kristen är det vår plikt att värna de svaga i samhället. Äldre, ensamma, invandrare nämns särskilt. Självklart. Klä, mätta, besöka är varje människas uppgift.  Och lyda Änglarnas uppmaning att inte vara rädda!

 

Förövrigt anser jag fortfarande att Sverigedemokraterna är rasister.