Förnumstiga barn. De kan vara roliga, men också påfrestande. Lillgamla, småkloka.
De har alltid funnits. Som den där flickan som hamnade i hushållet hos Naaman, generalen vid det arameiska hovet. Kringsfånge från Israel, och även om hon inte är vuxen tror hon att hon vet. Hon hade mage att påstå att om Naaman bara kunde komma till profeten i Samaria, så skulle allt hans otäcka hudbesvär försvinna. Spetälskan. Lepra, vad det nu är. Men otäck ser det ut i alla fall. Ful. Sårig. Fast han är en sådan duktig överbefälhavare . Den arameiska kungen vill inte bli av med honom. Han är ju bäst! Men han ser inte ut. Hur hans fru står ut… Så pratas det. Naturligtvis pratas det. Men Naamans fru är klok, och lyssnar på flickan från Israel. Ett hopp tänds, en liten låga är det bara… men… är det inte så att försöka kan man… nej har man, ja kan man kanske få…Naturligtvis kan det mycket väl vara att flickan bara vill göra sig märkvärdigt. Hon är stolt över sin bakgrund – kanske utan anledning. Naturligtvis kan det vara så att om den där profeten i Samarien kan bota Naamans sjukdom, så vill han kanske inte. Finns det kanske inte sjuka i Israel att bota? Är alla där friska kanske? Nej! Så det är nog ingen idé.
Men ändå… man kan ju försöka? Så långt är det inte till Samarien.
Naamans fru går till kungen och säger det flickan har sagt. Och hon säger till sin man: Naaman. Du vet att jag inte bryr mig om dit utseende. Det är inte det. Men du har ju besvär. Det kliar, det gör ont. Folk tittar. Vet du vad den den flickan du kom med sa till mig. Du behöver inte bry dig, men jag vill ändå att du vet vad hon sa.
-Jamen vad sa hon då? Säger Naaman.
-Hon sa: Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samarien. Då skulle han bli botat av sin spetälska! Det sa hon. Och jag sa: håll tyst! Det står dig inte an att säga sånt! Men jag vill ändå att du funderar. Det kostar inget att försöka. Nåja, några presenter kanske. Men det är ingen problem.
Och medan Naaman funderar, så har kungen i Aram redan bestämt sig: han skriver brev till kungen i Samarien och skriver : När du får detta brev i din hand, så ska du veta att jag har sänt dig min tjänare Naaman så att du ska befria honom från sin spetälska. Naaman får brevet med sig, hästar och vägnar blir lastade med guld och mantlar och han reser med följe till kungen i Samarien. När kungen har läst brevet håller han masken inför Naaman och ger honom kvarter, men sedan bryter han ihop, och river sina kläder av sorg och vanmakt och ropar: Det är slut med mig och med Samarien! Arams kung muckar gräl! Han är mycket starkare! Jag är förlorad! Jag kan inte bota någon, jag är väl inte någon gud som härskar över liv och död! Det blir krig!
Men profeten Elisha får höra om elendet i palatset, och skickar bud: sänd honom, den där Naaman hit, så ska han erfara att det finns en profet i Israel!
Och så sker, och Naaman och hela karavanen ger sig av till profetens hus.
Nu ska det bli spektakel! Nu ska himlarnas Gud åkallas och allt kan ske! Nu är räddningen nära! Vem vet kommer det eld ur himmelen som ska rena Naamans kropp!
Men så blir det inte alls. När vagnarna stannar utanför Elishas hus, så skickar Elisha en man ut med receptet: Åk till Jordan och doppa dig 7 gånger, din hud ska läkas och du blir renad. Naaman nästan exploderar! Det där diket Jordan! Har vi inte flodar i Damaskus som är mycket finare! Han skickar ut någon med budskap till mig! Åkallar inte ens sin Gud, går inte ens med sina händer över min hud! Jag har aldrig blivit så förnedrad!
Men tjänarna älskar honom. Fader säger de. Om… det finns alltid ett om… Om profeten hade gett dig i uppdrag något jättesvårt, hade du inte gjort det då, men nu är det något enkelt och självklart: bada för att bli ren… skulle du inte ändå…
Och Naaman inser att … att han behövde detta lilla motstånd, denna retning av att inte bli ståndsmässigt bemött, inte göra något svårt och krångligt, inte kunna ge en massa gåvor som betalning… Han behövde nejet: inte på ditt sätt, men på Guds sätt…. genom nåd – gratis.
Jag tänker att detta står i bibeln för att vi i Svenska kyrkan ska lära oss någonting. Vi är Naaman. Vi är Naaman fru. Vi är hans tjänare. Vi är inte med i Israel från början. Men tron skapas hos oss på samma sätt. Genom det lilla motståndet. Genom att vi ser våra egna fula fläckar. De sitter på utsidan. Visst. Det är absolut inte allt igenom dåligt allt i kyrkan, även om det inte bara är skönhetsfläckar. Nej. Gud har gett oss mycket välsignelse. Mycket gott. Men det finns sår. De kliar. De varar. De gör ont. De är inte vackra. Vi kan så klart sätta igång organisationsutredningar. Vi kan rådfråga konsulter. De kan åkalla sina gudar och ge svåra recept. Men det är inte det Gud vill. Vi behöver inte ens träffa profeten personligen. Det räcker med att få bud från honom genom en människa – man som kvinna. Någon som ger oss recept på det självklara: Gå till Jordan, den som rinner ner från källorna i norr genom hela landet till Döda Havet. Gå till källorna vi har, som rinner genom tiden och doppa dig sju gånger. Gör det på allvar. Gör det till en rit. Det är Guds nåd. Inte på ditt sätt- utan på Guds sätt- av nåd blir du ren.
Att ett barn vet sånt… Förnumstig. Det är vad det är. Men sant.