Bön med hjälp av Ikoner i Förvandling

Nu har det gått en månad, och jag börjar vänja mig vid att Ludmila Pawlowskas konst har förvandlat Domkyrkan och parken utanför, Prästgårdsträdgården och Marieholmskyrkan. Den sistnämnda kyrkan har förvandlats kanske mest: inga bänkar är kvar i kyrkan, det är en stor ... nej inte konsthall, utan Konstkyrka! Inte längre en stadsdelskyrka med inriktning på vardagsverksamhet och familjegudstjänster, utan ett rum för bön och meditation, kontemplation och konst. Ett rum att vandra i.
Att vara i.


Jag kan ibland bli lite smått irriterad, när man hör i medierna om meditationens välgörande effekt. Om att man kan få meditation på recept, eller litteratur på recept. Inte för att jag tycker att det är bluff, men för att vi alltid har haft det i kyrkan. Däremot skulle jag tro att de flesta skulle reagera starkt om en läkare ordinerade 10 mässor och däremellan dagliga Herrens bön och böner ur andra bönböcker, och daglig bibelläsning. Men det är just det som man nu i sekulär form rekommenderar. Steg 1 inför bön är att sitta i lugn och ro, inte bakåtlutande utan rakt upp, med händer knäppta och lyssna inåt. Det lär vi konfirmanderna. Och ja: mindfullness gör en stor sak av det. Bara vara. Kristen bön tar nästa steg också: man lägger fram det som rör sig just nu i tankarna, i hjärtat. Det finns några sorters bön att urskilja, (men det är inga vattentäta skott mellan dem).
1. Klagobön. En stor del av psaltarpsalmerna är just klagoböner. I dess kortaste form ber man helt enkelt: VARFÖR? Amen. Man kan fylla på med allt som man beklagar: att människorna inte kommer överens, att sjukdom och död drabbar oss, att kärleken till pengar styr så ofta människors handlande, att torkar drabbar många länder, att man inte kan förstå varför föräldrarna… eller barnen… eller syskon… Det är nyttigt att klaga. Gud tål det också. Man behöver inte skylla på Gud, för att kunna lägga fram sina problem och funderingar inför Gud. Man får perspektiv, och man funderar också på hur det skulle vara om det inte var som det var… Det är gott att klaga, men man ska inte fastna där så klart.
2. Det finns ju så mycket att tacka för! Och det är det man kanske ska börja med i bönen. Men om man inte är så van vid bön, är det kanske lättare att tacka efter klagan, ta detta som tvåan. Kortaste formen är: Tack Gud! Amen. Och så kan man fylla på med allt som är gott. Allt man har och njuter av, allt man kan och är till nytta. Ja, ska man nämna allt, där får man inte gjort något mera den dagen, så någon begränsning får man ta med i beräkningen. Men det blir alldeles uppenbart hur mycket gott Gud oss ständigt ger… Medmänniskor som delar vårt liv, du kan lätt nämna de första 30 du kommer på. Och sedan platsen där du bor, dina saker som du är rädd om, dit körkort och ditt pass om du har sådana saker, träden i parken, biblioteket, affären, cykeln, bilen, rullatorn. Osv. osv.
3. Men sedan som trean är det dags för förbönen. I dess kortaste form: Hjälp (dem) Gud! Amen. Den här bönen är en följd av klagobönen. Man ber om hjälp, om kraft att kunna ändra på något som är fel.
I de här bönerna gör man sina egna tankar till Guds tankar, och tvärtom: man gör Guds tankar till sina egna tankar. Man säger till Gud: detta som berör mig, vill jag också att det ska beröra dig Gud! Och det som berör dig Gud, låt det också beröra mig! Och då kommer man av sig själv till den fjärde formen av bön:
4. kontemplation eller tillbedjan med ett svenskare ord. I dess kortaste form är det: Du och jag Gud! Amen. Det behövs inga ord. Vi vet det båda två: Gud och jag hör ihop, precis som Emil och Alfred, i Astrid Lindgrens berättelse om Lönneberga. När de har badat, och kommer just upp ur vattnet (fin symbolik!) säger Emil: du och jag Alfred! På samma sätt finns det en samhörighet vi kan känna med Gud, en närhet som inte behöver ord. Du och jag Gud! Amen. En närhet som inte utesluter någon annan. Gud och jag blir inte ’bästisar’ där en tredje inte får plats. Vår närhet behöver inte ens markeras. Jag behöver inte ens ha ett kors runt halsen. Jag vet: Gud känner mig bättre än jag själv gör. Och det jag känner av Gud är kärlek och barmhärtighet. Alla dessa former av bön finns med i utställningen Ikoner i förvandling av Ludmila Pawlowska. Direkt när man kommer in i Domkyrkan Berlinmuren- muren mellan oss, hål, kulor, blod. VARFÖR Gud! Amen. Men också alla de seende ögon. Jag är sedd, kan se in i himlen! Tack Gud! Amen. Och ”Brevet till dig”, i flera former. Där står det alltihopa, det jag ber om, det jag vill ha Guds uppmärksamhet på, det jag önskar för andra och mig själv. Och överallt, men kanske särskilt i de ryska ikonerna är det band mellan Gud och människan synlig. Du och jag Gud. Amen.
Har du inte varit på utställningen än så är det dags. Innan du vet flyger dina tankar iväg…. Och du ber….

Som hjälp kan man läsa t.ex.Psaltaren 13. Den har också allt ovan.
För körledaren. En psalm av David.
2 Hur länge skall du glömma mig, Herre?
Hur länge skall du dölja ditt ansikte?
3 Hur länge skall tankarna mala,
mitt hjärta ängslas dag efter dag?
Hur länge skall min fiende triumfera?
4 Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!
Ge ny glans åt mina ögon,
låt mig inte somna in i döden,
5 låt inte min fiende säga att han besegrat mig,
mina ovänner jubla över mitt fall.
6 Jag litar på din godhet,
mitt hjärta skall jubla över din hjälp.
Jag vill sjunga till Herrens ära,
ty han är god mot mig.

Det är bara att säga: Amen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.