WWJD? (införd i Mariestadstidningen 1 juli 2016)

Faust vinner allt, förlorar allt. Han avstår från det sant mänskliga: samvetet, dvs det vi ”vet” tillsammans. Han vet allt, har all kunskap, men vet inget, inget om människans villkor. Goethe har hämtat idéer från andra källor, bl.a.från medeltida mysteriespel, där det inte är ovanligt att någon gör en överenskommelse med djävulen för att vinna något, för att överleva. Mariken van Nimweghen är ett sådant Medeltida spel från de låga länderna vid Nordsjön. Mariken bor hos en faster, som i ett raseriutbrott orsakat av att hennes politiska parti har förlorat, kastar ut sin brorsdotter. Övergiven och ensam får hon hjälp av djävulen. Men historien slutar gott vad jag minns. ”Leva, inte bara överleva” är en grupp vi har i församlingen, för människor som har levt i svåra miljöer. Det blir lätt så att vi människor försöker överleva. Men överleva är aldrig målet för ett mänskligt liv, lika lite som att bara lämna sina gener vidare. Vi är inte skapade efter vår art, som djuren, vi är skapade efter Guds avbild, vilket betyder att vi alla, med våra fel och brister, bär på en likhet med Gud. Tillsammans är vi Guds avbilder, mera än någon Sixtinska kapellmålning kan vara. (Ni vet, gubben med skägg i nattsärk på ett moln.) Creación_de_Adám
Vill vi göra rätt åt den likheten med Gud vi bär på, ska vi som kristna så klart följa Jesus Kristus. Och då menar jag inte att du ska åka till Israel och Palestina för att gå i Jesus fotspår. Det kan man också göra, men du kommer inte att se mycket av honom där, trots alla kyrkor och platser som finns där. Istället kan du i din vardag välja den väg du tror Jesus skulle ha gjort. Jesus valda aldrig sig själv, inte sitt eget bästa. Han valde oss. Vårt bästa. Han hade kunnat, men försökte inte överleva. Han valde livet, vilket innebar för honom lidande och döden. Han gav djävulen svar på tal, på annat sätt än Faust och Mariken gjorde. What Would Jesus Do. WWJD. Vad skulle Jesus ha gjort. Jag tror vi vet. Låt oss hjälpa varandra att välja att följa honom.

Vägen till Livet! (Publicerad i MT 24 april 2015)

Kyrktorn och milstolpar är viktiga när man är på vandring. Kyrktorn, för att man känner igen dem, och de ger riktning redan från långt håll; milstolpar, för att de visar hur långt vi har kommit. Eller hur långt det är kvar. De gamla vägarna ritades inte först på en karta, utan de gick från stad till stad, och genom by till grannbyn, och till nästa by. Och var de större byarna låg, såg man på kyrktornen. Vägarna gick alltid via kyrkorna. Självklart. Nu väljer GPS väg när man far med bilen.  Man ställer in den på snabbaste väg, eller kortaste väg, mest ekonomiska väg, turistisk väg… Sedan väljer GPS för dig. Om du vill.  Ska man till Skaga, kan man åka över Töreboda – Halna – Undenäs, och därifrån ta vägen till Älgarås, via tre kyrkor, men man kan lika gärna ta vägen över Hova- Älgarås och ta vägen till Undenäs. Då passerar man tre eller fyra kyrkor. Står man på stationen i Töreboda tar man tåget söderut till Göteborg, men tar man båt från samma ställe och åker söderut kommer man till Stockholm. Vilken väg man ska ta beror på färdmedel, sinnestämning, väder, väglag, och vad man vill göra under resans gång: handla keramik, tanka bilen med gas eller bensin, eller hälsa på någon. Och därför ska man inte heller bedöma andra människor och säga att de är på fel väg, om näsan pekar åt annat håll än ens egen. Man vet ju inte deras historia, man vet inte vad de längtar efter, man vet inte var de är rädda för eller älskar. Självklart tror vi i Svenska kyrkan att vi är på rätt väg, med vår församlingsinstruktion, med öppen verksamhet, och söndaglig mässa. Men det betyder inte andra kyrkor och församlingar är på fel väg om de inte gör som vi. Också de kan vara på Livets väg, även om de far i annan riktning, och det förstår man bara om man vet vad de har varit med om, hur de är rustade, vad de hoppas på etc. Jesus väljer att följa oss, vart vi än går. Nu tror jag att många av våra vägskäl utgörs av två möjligheter: ena vägen har en riktningsskylt med orden: ditt eget bästa. Andra vägen har en skylt med orden: nästans bästa. Eller så står det Gud på ena skylten och Mammon på den andra. Eller så står det Herrarnas väg, och på den andra Tjänarnas stig. Men det viktigaste att veta är: vilken väg man än väljer, så går det alltid att ändra sig. Som när man på väg till Skaga är ute på E20 riktning Hova, och ångrar sig: då tar man Färed, Fredsberg, Slätte och av förbi Sisjön riktning Älgarås för att sedan vika av på vägen till Undenäs. Då kommer man också till Skaga. Eller via Sätra. Det tar kanske lite längre tid, men vad gör det? Välj inte dig själv som mål, utan välj andra, då väljer du vägen som leder till livet. Och beroende på din bakgrund och levnadssituation leder den vägen förbi en del kyrkor, eller förbi en del moskéer kanske. De sträckor ser man kanske inte Jesus. Sedan en kort tid till: och då ser alla honom. För den dagen kommer. Vänta bara.

 

Willem-Jan Fens,

Mariestads församling

Inga köer i Mariestad! (infördes i MT 8 augusti 2014)

Jag gillar inte att köa.  Om jag vet att jag hamnar i en kö och får vänta länge, då avstår jag helst med att gå in. Det är inte bara brist på tålamod, fast tålamod är inte min bästa gren, det är en grundmurad ovilja att stå och vänta och inte kunna göra något annat. Man kan ju inte sätta sig bredvid kön, och tro att man har platsen i kön kvar. På flygplatser måste man köa. Pass – säkerhet- boarding: kö kö kö. Fast man har reserverat plats på flyget uppmanas man att stå där i kön och vänta tills man släpps in. Stora evenemang i Globen eller andra stora arenor skulle jag aldrig gå på frivilligt. Det blir för mycket folk, det blir för många köer. Det är väl därför jag gillar att gå till kyrkan, när jag inte är i tjänst helst i sista minuten.  Det är aldrig kö, och ändå kan man få en bra plats. (och inte kôster det nôtt!) Kyrkporten är ganska bred, och man behöver inte trängas. Medan Jesus säger: gå in genom den trånga porten. Då menar han inte tempel- eller kyrkporten, utan stadsporten. Och utifrån min egen känsla av att vilja undvika köer, tänker jag mig då den stora stadsporten som Damaskusporten i Jerusalem: fullt med folk, med kärror och vagnar, med får och getter och en och annan kamel, och det trängs och ficktjuvarna tar tillfället att förse sig, och det ropas och folk säljer saker… Livfullt, på film, men i verkligheten ganska påfrestande. Man har ingen att fråga, man är mitt bland en massa människor men man träffar ingen.

Tänk att du vill prata med Gud om en sak, kanske något du vill bli av med, kanske något du vill be om, och du går där i tankarna… Eller så går du tillsammans med någon och samtalar, eller så har du hand om småbarn. Undvik då trängseln vid stora porten, utan vandra då bort från stora vägen och sök dig till småstigarna som leder till en liten port, för de finns också, så att du så att säga leds sidvägen in i staden. Där finns det gränder där du kan fråga folk om vägen, du kan sitta ner en stund på en innegård och få vatten att svalka dig med, och du får, om du vill, ett samtal om den saken du vill prata med Gud om. Nog kommer du fram till templet och kan tända ditt ljus och be din bön och du riskerar inte att tappa bort barnen. Vi som bor i den här härliga småstaden, vi uppskattar de små vägarna, och visar turisterna dit, och möter dem i prästgårdsträdgården. Sånt gillar Jesus! Välkommen också till kyrkan! Nog får du plats. Inga kravallstaket har vi behövt hittills! Och det är bra.