Kakan eller tårtan

tårtaDet beror kanske på vad man gillar bäst, och vad man har råd med. Jag gillar färskt bröd mer än tårta. Men tårtan har fördelen (när man diskuterar det jag nu vill diskutera) att den är delbar i segmenter, alltså i princip hur många bitar som helst. Okay, vi tar väl tårtan då.

Det finns en teori inom kulturantropologi som heter ’Limited Goods Theory’. Alltså: teorin om begränsad tillgång till varor. Teorin har utvecklats, om jag kommer ihåg det jag läste för 35 år sedan, när en sociolog studerade samhällen på den Mexikanska landsbyggden som bestod i stort av småbönder. Alltså bönder som i stort producerar för husbehov, och säljer ett eventuellt överskott på den lokala marknaden i byn. Bönderna hade erfarenhet av att den totala kakan (eller tårtan) var begränsad. Man kunde bara producera en viss mängd varor, och om man hade tur kunde kan åstadkomma ett visst överskott. Det var vad livet hade lärt dem. Slutsatsen de drog av den här begränsade produktionen var, att om någon ett visst år fick ett stort överskott, alltså hade lyckats ovanligt väl på sin lilla gård, det måste bero på fusk. T.ex. häxkraft eller trolleri. Man kan inte på ett hederligt sätt få mera än andra.

????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Jag kommer inte ihåg alla resonemang kring denna teori, men jag har alltid kommit ihåg den och tillämpat den (amatörmässigt) på de fall där människor tror att någons framgång är andras motgång. När människor tror att deras del av kakan blir mindre om andra får mer. Det är en sorglig bild tycker jag: samhället som en kaka. All framgång blir otäck. All ökning är suspekt. Så kan det bevisligen upplevas i en stängd landsbygdsmiljö i Mexiko, men så är det inte i ett modernt samhälle som det svenska. Vårt samhälle går i så fall bättre att jämföra med ett bageri, som jag skrev i ett Facebook-kommentar. Mängden bröd som vi kan baka tillsammans är visserligen inte obegränsad, men det finns möjlighet till fler arbetsskift, och det finns möjlighet att bygga ut bageriet. Och sortimentet går att utvidga, och sättet att arbeta går att ändra. Och ju flera vi blir, desto mera behöver vi baka, och kan vi baka, och desto fler människor behöver vi produktionen och försäljningen och i städningen. Tårtan ska delas med fler, men vi delar den inte i flisor, utan säger: ”Ta en bit så länge, så bakar vi en till! Och kom med dina idéer hur en kaka ska se ut! Tipsa om oss om ingredienser du är van vid. Men vad säger du? Koriander i kakor? Det går väl inte! Går det visst? Okay, vi försöker!”

Detta är ett bibliskt sätt att se på omvärlden. Vi människor har ett ansvar att förvalta det Gud har anförtrott oss. Vi ska inte slösa. Vi ska inte utnyttja begränsade resurser till max. Men växtkraften är oändlig, våra mänskliga resurser är oändliga. Vår fantasi är oändlig.

Och därför är det så fel att betrakta de flyktingar som kommer hit som ett problem. De har problem (och vem har inte problem?), men de är inte ett problem. De är en tillgång.

Vad skulle du säga om en bagare som tyckte det var ett problem att fler kommer till butiken?

https://en.wikipedia.org/wiki/Limited_good

 

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister.

 

 

Två årtal , nej tre vill jag nämna. 1933, 1945 och 2011.

1933 :  43,9 % av Tyskar röstar på Nazisterna , efter det Tyska Riksdagshuset satts i brand, och i princip avskaffas då demokratin i Tyskland.  Demokrati hänger inte på allmän rösträtt och fria val, det hänger på hur majoriteten tar hänsyn till minoriteten. Och vi vet hur det gick. Samma år inrättades Dachau. Judar, Romer, kommunister och syndikalister får det svårt. Betalar med livet. Vi vet hur det gick. Vi vet hur vi inte vill ha det. Därför kommer vi ihåg. Inte bara det som hände i Tyskland, utan vi kommer även ihåg  Sveriges villighet att sätta det humanitära på undantag. Det otänkbara kunde hända i ett land med en högstående kultur som Tyskland.

untitledMed hjälp av medlöpare i andra länder. Auschwitz ger best namn åt detta otänkbara: att på industriell väg förinta människor, vuxna kvinnor och män, barn, spädbarn. Men detta helvete Auschwitz tog slut, för 70 år sedan.  På 27 jan 1945. Freden kom i maj 1945. Kan vi garantera att det aldrig kan hända igen? Hur blev det i Srebrenica? 250px-Srebrenica2007 Kriget på Balkan? Behandlingen av romer i dagens Europa? Har vi lärt oss?

 

 

Jag besökte Auschwitz med min familj sommaren 2011. En obeskrivlig upplevelse, fast det var inte det första koncentrationsläger jag besökte. Eftersom det verkligen är obeskrivligt hur ondskan gestaltades där, ska jag inte försöka beskriva det. Men en sak kan jag nämna: Rälsen. Som en symbol för vår medverkan. Rälsen tar slut i Auschwitz. På ett hjärtskärande sätt. Precis framför ugnarna. Man sa därför också: enda vägen ut är skorstenen.  Och i den baracken i dagens Auschwitz där Frankrike har sin utställning, hör man överallt ljudet av tåg som far över rälsen på det sätt bara ett tåg låter. Det är en symbol för alla som var delaktiga i alla dessa transporter, från Paris och andra Europeiska städer. Det var många inblandade. Det var väl deras jobb. Inte kunde man bry sig om det som fanns som last om bord på tåget… Tänk på alla som drog växlarna åt rätt håll, på alla som hade lagt rälsen och slipers, alla de som körde tågen. Det var många som var med och gjorde att tågen kunde komma fram till ugnarna i Auschwitz, och köra tomma där ifrån.

Och precis innan vi kom till Auschwitz och skulle se allt detta, hände denna katastrof i Oslo och på Utöja.

Vi trodde inte våra ögon när vi såg löpsedlarna. utoya-fel-tid-fel-plats-tv-dokumentar

Kom ihåg Auschwitz – och alla andra ställen där människovärdet trampas på! Stå upp för demokrati, och likställ den inte för lättvindigt med rösträtt och fria val. Något måste vi väl ha lärt oss.

Något måste vi lära våra barn: romer, judar, politiska motståndare, muslimer, kristna, hinduer, anarkister, vi är alla människor, vi förtjänar alla respekt för dem vi är. Ingen ska behöva ursäkta sig for att man finns.  Fred är inte bara avsaknaden av väpnade strider. Freden är svårare än så. Värd mera. Måste läras ut. Efter 70 år.

 

Mariestad vänder ryggen mot Åkesson

 

Det är måndag 5 maj kl.17:00 och jag är ledsen. Jag står på torget och känner en stor sorg svepa sig kring mig som en svart kappa. Den kyler ner min kropp och färger allting grått, eller snarare mörkbrunt. Fast solen skiner, och det gillar jag, och många människor står nära mig, unga som gamla, kända och okända, det trivs jag vanligvist också med. Och jag har dotterns hund Sazza i kopplet. Jag borde känna glädje och tillförsikt. Men jag kan inte. Jag tar hunden upp. Och känner mest sorg.

Men inte bara. För det finns en hel del att glädja sig över: att unga människor från Mariestad drar igång en fredlig tyst demonstration för att visa att vi är många i Mariestad som gillar olika. Att vi trivs med mångfalden. Därför vänder vi så gott som alla som är på torget Jimmy ryggen. Vi hör hur han mal på, men vi tar inte till oss.

Hur kan någon vara så avtrubbad att hen inte ser vad nationalism åstadkommer, var den än dyker upp? Och då menar jag inte en sund nationell stolthet, att man vågar visa att man är glad i det land man bor i, utan den osunda exkluderande nationalism, där man är rädd för det främmande, och ser allt annorlunda som ett hot. Där man klassar folk efter hudfärg och etnicitet. Det gör mig bedrövad att någon enda människa kommer till torget för att lyssna till det en modern fascist har att säga, och det gör mig bedrövad att han ändå får så mycket uppmärksamhet, även av mig. Men jag kan inte stanna hemma och låtsas att han inte finns. Det går inte. Han kommer mig alldeless för nära. Hans budskap är inte för mig, men han pekar på mig. Det är jag som är den skyldige. Det är jag som gör att hela Sverige kantrar, enligt honom. Det beror på mig och mina gelikar.

Invandrare. Med judar i släkten och som frälsare. Med barn från Asien. Med en blandkultur hemma. Med den fasta övertygelse att alla människor har samma värde och ska behandlas som medmänniskor, utan att ta hänsyn till status, härkomst, kultur kön, sexuell läggning eller språk. Inte heller har jag en blågul flagga på tomten. Jag sjunger inte med i någon nationalsång, för det har jag slutat med för 20 år sedan. Jag håller inte traditionella könsroller högt.

Jag erkänner.

Jag tar hela skulden på mig.

Därför passar det bättre att stå tyst, än att ropa buu och kasta ägg. Det är ju jag som är skyldig, de pekar fingar åt mig. Klart man blir ledsen. När sådana som de för makten kan det blir verklighet, vi har sett det. Jag kan skickas ‘hem’, i alla fall förlora mitt medborgarskap. Barnen likaså. Vi kan bli tvungna att sjunga med i sånger vi inte alls kan stå för, vi kan tvingas lova lojalitet vi inte alls känner. Jag kan tvingas avsäga mig min tro, på den judiska frälsaren, som på alla människors lika värde.

Nu säger några kanske: det kan väl inte hända bara för att några röstar på ett fascistiskt parti?

Ja, det sa man även i tyskland på 30-talet, på Balkan på 80-talet, och i Ukraina bara för några år sedan. Men allt kan hända om man släpper tanken att varje människa är en medmänniska, och att främmande människor inte är mot-människor.

Jag står på torget i 10259867_707812852590427_7097642704410559780_nMariestad och tänker på alla som enligt vissa inte är välkomna. Jag tänker vidare på Auschwitz, tänker på Riga där min far var tvångsarbetare under Andra världskriget. Jag tänker på vännerna från Serajevo som fick fly till Sverige. Det kunde ha varit jag. Det kan vara jag och min familj som är näst på tur.

Klart jag känner sorg.