Gudstjänstförberedelse inför 3:e i fastan-Kampen mot Ondskan – 28 februari 2016

Hur går det till när gudstjänsten formas?

Här får du en liten inblick.

Vår kantor Eva Lindholm påminde mig att vi ska förbereda gudstjänsten till 28 feb tillsammans, och berättade att en av våra körer Nova Cantica är med och sjunger i mässan. Vi kom på att vi kunde sjunga lite nyare och/eller mera okända psalmer. Eftersom kören är med, får vi lite hjälp med att sjunga dem. Självklart sjunger kören även för oss. För att få lite fler synpunkter bjöd vi in en av tjänstgörande kyrkvärdar Karin Lewerin till vår planeringsträff, hon hade efterlyst lite större bredd i psalmvalet.  Eftersom Karin är lärare var det inte så svårt att hitta en tid för planering under sportlovet.  Söndagen det handlar om är 3e söndagen i Fastan, temat är Kampen mot Ondskan, och texterna handlar om rätt och rättfärdighet och civilkurage (Jesaja) och bönens kraft och vårt behov av skydd (Efesierbrevet). Evangeliet är om kvinnan med blödningarna som blir botad.

Vi börjar med ‘För att du inte tog det gudomliga’ (psalm 38) och den psalmen är på inget sätt ny eller okänd – däremot väldigt fin: kristuscentrerad och biblisk. Ganska typiskt 70-tal, text av Olov Hartman och musik av Börge Ring. Sedan kommer Kristusropet, som under fastan är ’Herre, du blev vår broder, du känner vår nöd…’ och under fastan har vi inte med efterföljande Gloria och Lovsången, för att betona fastans allvarskaraktär. Sedan ber vi Dagens bön på söndagens tema, och läser profetläsningen från Jesaja 59 och epistel från brevet till församlingen i Efesos kap 6. Sedan sjunger vi några gånger ’Godhet har makt över ondskan’ (782) ur tillägget i psalmboken. Texten är från Desmond Tutu, då vet man att det finns en verklighet bakom orden. Vi lyssnar till Evangeliet ur Markus kapitel 5, om trängsel kring Jesus och hur han ändå uppfattar att en kvinna söker bot. Markus är bäst på att kort berätta om Guds makt och hur Jesus använder den. Sedan lyssnar vi till kören som sjunger två sånger. (överraskning vilka) Efter predikan och trosbekännelsen sjunger vi med kören en fin sång ur Psalmer från 2000-talet: kärlekens tid.(851) Den passar bra till fastan och dagens tema, och är ’bra att kunna’ tycker jag. Texter förstår jag inte helt, men melodin bär texten.

 ”rör vid mig nu
Fyll mitt liv ända till brädden
Jag som var ett barn då
Söker min sång

 

Vem tog min sång
Vem berövade mig gåvan
Den gav mig min styrka
Jag var ett barn…

 

Kärlekens tid
Har bevarat min längtan
Jag som var ett barn då
Söker min sång

 

Rör vid mig nu
Fyll mitt liv ända till brädden
Du gav mig hunger
Jag är ett barn.”

Text: Ylva Eggehorn, musik Benny Andersson

Bönen om förlåtelsen under fastan är tagna från Psaltaren 51, gamla och mörkvioletta ord. Traditionen säger att det är Davids bön som han bad när profeten Nathan hade låtit honom inse sin skuld, när han tagit Batseba till sig. Jag hör i tankarna Leonard Cohens Halleluja i bakgrunden, medan jag ser David stå på palatsets platta tak och känner sig störst bäst och vackrast.(Andra Samuelsboken 11). Efter förlåtelsen och tackbönen ber vi för kyrkan, världen och vårt eget liv. Det är en av kyrkvärdarna som leder den bönen, och varje avsnitt avslutas med:” Tack för att du hör vår bön”, och församlingen svarar då: ”och möter oss med kärlek”. Ord som passar till vår bön och till evangeliet. Sedan sjunger kören: Du vänder ditt ansikte till mig. Vi tackar även för ’dem som genom döden har tagits ifrån oss,’ och ringer i klockorna. Sedan sjunger vi tillsammans om närheten och gemenskapen kring nattvardsbordet: Gud är en av oss vid detta bord (396). Sedan följer själva mässdelen, med Lovsägelsen, Helig, nattvardsbön och Herrens bön, brödsbrytelsen och vi önskar varandra Herrens frid eller Guds fred och tar varandra i hand.   ”O Guds lamm” har under fastan en vacker dov moll-melodi. Under utdelandet sjunger kören också. Alla är välkomna att ta emot brödet och vinet – Kristi kropp och blod. Sedan ber vi en tackbön och sjunger ”Vinterpsalm”, mycket fin text, men vers 2 och 3 är julbetonade, så vi sjunger vers 1 några gånger. (862). Efter välsignelsen får vi höra ett körpostludium.

 krykkaffe 3

Jag tror detta kommer att vara en fin gudstjänst. Vi kom på några psalmer till som inte fick plats just den här gången. T.ex. en känd psalm av Anders Frostenson som passar både till fastan och evangeliet: Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid.(39). Läs den, den är bra. Eller hellre: sjung den!

Har du inte varit på en vanlig gudstjänst på ett tag så tycker jag att du ska passa på nu. Det är kanske dags. Du är välkommen, och du är dessutom välkommen att berätta efteråt vad du längtar efter. Vilka psalmer, vilka texter. Du kanske rentav kommer på att du vill vara med i en kör. ”Den som sjunger, stämmer in, låter sig bli indragen i andra, blir inte ensam.” står det i tyska psalmboken. Så är det!

 

Lägg märke till att jag här men även i gudstjänsten försöker undvika säga: nu sjunger vi psalm 862. Psalmerna har faktiskt ett namn, och om de inte har det, är de kända vid första raden. I Tyska psalmboken står det i förordet: ”Varje psalm har en överskrift, och med den ska psalmen bli omnämnd, innan man nämner numret”. Så långt har vi inte kommit än, men vi kommer kanske dit i nästa psalmbok? Jag tycker absolut det är bättre att säga: ”Nu sjunger vi Kärlekens tid”, än att säga: nu sjunger vi ”851”.

Det skulle vara roligt om du kom.

Verkligen.

Vi är där i alla fall.

Och Gud med, efter sitt löfte.

kyrkkaffe 2

 

 

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsammans. (ur Höstbladet)

Psalm 269 är en av mina favoritpsalmer. En vacker dikt där man även hittar den mycket tilltalande rimformen alliteration (eller stavrim), som ger en ålderdomlig fornordisk känsla, diktat av den danske biskopen Thomas Kingo på 1600-talet. Dessutom kopplat till en vacker folkmelodi.

Motsatserna hör till det liv vi känner till. Vårt liv på jorden. Vi människor har en otrolig förmåga att kunna skratta, mitt i sorgen, eller kunna ta till oss andras sorg, när livet leker och allt känns gott. För vi vet att det för oss alla kan skifta på ett ögonblick. Ibland måste man medvetet arbeta bort tanken: ”Nu är det för bra. Nu måste olyckan komma!”. En sådan tanke kan komma, men det är aldrig för bra, och efter höjdpunkter i livet behöver det absolut inte komma en katastrof. Vore det så, skulle de som flyr från t.ex. Syrien bara kunna förvänta sig glädje och lycka. De har ju redan fått sin beskärda del av olycka skulle man kunna tro. Men så är det inte. Det finns inget övre mått av sorg, och inte av glädje heller. De följs åt, som Kingo skaldar. De kommer inte efter varandra, de går tillsammans. Det finns ingen ogrumlad glädje på jorden, inte en sorg som bara är svart. Bara det att man delar sorgen ger i alla fall en liten silverkant åt det svarta molnet. Vi har en Gud som säger och visar: – Jag är med dig, när solen skiner och ängen blommar i all sin prakt. Men när allt vissnar, när solen döljer sig och en kall frostvind drar över ditt liv, när alla andra sviker, då är jag också med dig. Jag överger aldrig det jag en gång har börjat: att ta mig an dig, älska dig.

På en sorglig begravning kan en av de sörjande vara en förälder med ett barn. Ibland ett spädbarn. Och då måste man le, när man ser barnet, och man känner att livet är starkt.

graat

Gud fördelar inte sorgen och glädjen i portioner till oss. Då vore Gud i så fall orättvis.

Jag måste erkänna att jag har fått alldeles för mycket av glädje, och bara lite, lite sorg. Visst, motgånger råkar man ut för, även jag. Det blir aldrig som man har tänkt. Men sorg har jag bara råkat ut för i större portioner i andras liv. Jag har egentligen bara känt med andra som lidit. Bara på det viset har jag råkat ut för större sorger. Eftersom våra liv är i hopflätade med varandra, så drabbas man av andras sorger. Det är också en mänsklig egenskap. Jag vet inte riktigt hur det känns för dig, men jag vet hur det kan kännas när allt känns svart. Jag vet att vi då behöver varandra. Vi behöver någon att hålla i. Kanske bara hålla i handen, kanske kramas, kanske bara ringa eller skicka ett kort. Men vi behöver veta att andra finns, och att de lever med oss i det vi går igenom. Det räcker långt. Så behöver vi också dela glädjen. Fira fest tillsammans. Sjunga tillsammans. Det lyfter, och Gud är med i livets alla skeden.

 

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister.

skratt