Alice in Wonderland

Detta är absolut mitt starkaste argument för att vara med i en församling: visionen och traditionen. Visionen först: Man behöver ha en bild av vart man vill komma, om man ska veta vilka vägval man ska göra i livet. Det är mycket bra beskriven i Alice in Wonderland. (Jag gillar inte att översätta sådana bra titlar: Underlandet låter inte riktigt samma som Undra-landet och Mirakellandet som fångas i ordet Wonder på samma gång.) Alice kommer till ett vägval som beskrivs nästan som ett etiskt val och hon undrar vilken väg som är den rätta. Katten säger då: ”Det beror mest på vart vill du komma”. ”Jag bryr mig inte så mycket”, sa Alice. ”Då spelar det ingen roll vilken väg du tar”, svarar Katten då.Alice and the chesire cat

En genial diskussion, som säger mycket om problemet med visionslösheten. Man kan rosta på vilket parti som helst, man kan vara med i vilken kyrka som helst, eller ha vilken religion som helst, eller inte ha någon religion alls. Det spelar absolut ingen roll, om man ändå inte vet vart man vill komma. Lev på bara, flyt med strömmen. Följ breda vägen, alltid kommer man väl någonstans. Eller inte.

Jag kan inte tycka att leva livet på det viset duger. Från en vuxen kan man kräva att hen vet vilka val som ska göras, vilken väg man ska ta. Även om det blir fel. Det finns alltid sidovägar och korsningar framöver, och om inte kan man oftast komma tillbaka, vända om. Jag är med i Svenska kyrkan för att jag alltid ha varit med i en folkkyrka. En kyrka där alla är välkomna, och där tröskeln är låg, och taket högt. Där det finns ett tydligt centrum i Jesus Kristus, där det inte behövs murar eller staket  eller gränser. Jag är med i kyrka som inte skiljer på utanför och innanför, men som delar visionen om en värld där Jesus är med vid varje möte människor emellan, och där människor vill följa honom och lida med honom när det är dags att lida. I denna vision finns ingen plats för att vara god – bara Gud är god. Men det finns plats – mycket plats – för att vara människa, i Jesus efterföljd.

Och detta måste lämnas vidare till nästa generation, liksom vi har fått det av dem som har gått före oss. Det är en glädje att lämna något vidare till barnen, och till barnbarn så småningom. Lämna något vidare av de saker man uppskattar i livet, av de tankar som man har upptäckt bär i livet. Av de fester som betyder något. Det är tradition. Att lämna vidare.  Lämna vidare de berättelser ur bibeln som betyder något. Om Fredsfursten som rider inte på en åsna! Men också lämna vidare dopet, där en ny familjemedlem blir inlemmad i den kristna gemenskapen.  Lämna vidare delandet som princip. Av livet, av brödet och vinet i nattvarden på julnattsmässan.

Vision och tradition handlar båda om det som betyder något. För livet. Annars är det inte någon vision, utan bara en bild som man kan betrakta. Och om det inte betyder något är det inte någon tradition, bara en vana. Eller rentav en ovana.

Som kristen är det vår plikt att värna de svaga i samhället. Äldre, ensamma, invandrare nämns särskilt. Självklart. Klä, mätta, besöka är varje människas uppgift.  Och lyda Änglarnas uppmaning att inte vara rädda!

 

Förövrigt anser jag fortfarande att Sverigedemokraterna är rasister.

Hålla måttet. Alla Helgons Dag.

Jag vet inget om hästkapplöpning och V65 eller hur det heter.
Men vi brukar veta vilka hästar vi ska satsa på, om inte bokstavligen, då i alla fall i livet.
Du kanske tänker: tala för dig själv. OK. Men de flesta av oss har något i ryggmärgen som säger
1. Lyckliga de som förstår sig på det mesta, och har förstånd att hålla sig utan för problemen.
2. Lyckliga de som är glada och lyckliga, som har flera vinstlotter i fickan.
3. Grattis om du har förmågan att alltid hamna först i kön, som alltid väljer den kön i affären som går fortast.
4. Grattis de som har många inflytelserika vänner, som är med de rätta gängen, klubbar heter det kanske då.
5. Grattis de som orkar hålla huvudet och hjärtat coolt. Som inte bli berörda av vartenda olycklig människoöde. De kan sova lugnt om natten.
6. Lycklig är du om du kan snacka dig ur varje situation. Och som är sig själv närmast. Du kommer långt!
7. Lycklig är du om du har en strategi för att hålla kropp och själ i form, en strategi för att övervinna andra människor, en strategi för att roffa åt dig så mycket som möjligt av det som jorden har att bjuda på. För du har koll på råvarorna! De ska ge dig vinst.
8. Du kan skatta dig lycklig om du kan hålla dig utanför konflikter. För du kan konsten att töja lite på sanningar.
Så ungefär.
Jesus tycker att ett sånt liv inte håller måttet.
Han säger:
1. Grattis de som inte förstår hur de hamnat i klistret och i häktet– För deras skull väljer Gud att ha det sista ordet.
2. Du kan lyckönska de som verkligen sörjer sakernas tillstånd i världen – för det finns tröst för dem.
3. Lyckönska de som aldrig hinner fram i tid, eller ens släps fram när det bjuds på något. – för det är de som kommer ordna med fest i framtiden.
4. Grattis de som ingen bryr sig om att skaffa rätt, de som ingen vill kännas vid – det kommer en dag då alla är måna om att räknas deras vänner.
5. Lyckönska de som fortfarande har ett varmt hjärta i kroppen, – de ska möta värme.
6. Gratulera även de som kan glömma oförrätter, de som inte samlar på skitsnack och sedan gödslar sin omgivning med det – de ska se Gud.
7. Grattis du som håller fred- med dig själv, din kropp och själ, med andra människor, med jorden du går på – för alla kommer att upptäcka att du liknar Gud.
8. Du kan skatta dig lycklig om de förföljs för en rättfärdig sak, för att du inte vill leva på en lögn – Guds rike är ditt.
Det säger Jesus.
Jag håller rent av med honom. Innerst inne. Det gör du kanske med.
Men håller jag måttet i det verkliga livet.? Långtifrån alltid. Du?
Be om nåd.

Tack tack!

tacka

 

 

Jag förvånas fortfarande över hur mycket man tackar i Sverige. När jag ringer och frågar om någonting – hur länge är … öppet? – så avslutas samtalet av den som hjälper mig oftast med hen säger ”Tack!” Då tänker jag (men säger det inte så klart): ” Du behöver väl inte tacka för att jag stör dig? Det är jag som ska tacka!”  Någon gång, det är nu länge sedan, tackade någon mig efter en begravning med orden: ”Tack för en trevlig stund!”  Det är lite svårt att ta till sig ett sådant tack, men jag förstod det som: ” Jag tänkte mig att en begravning skulle vara hemskt, och så blev det fint istället! Tack för att du hjälpte oss igenom detta svåra!”  Jag är själv lite kärv av mig på detta tack-område. Jag tackar inte översvallande, och förväntar mig inte så mycket tack heller. Av den orsaken att jag i princip tycker att man inte ska behöva tacka för sådant som man har rätt till. Eller betalar rätt pris för. Jag har inte skickat ett tackkort till Trafikverket för att de reparerar vägarna. Inte till kommunen för att den ser till att soparna blir hämtade. Fast jag är glad att sådant händer.  Däremot skrev jag e-post till Trafikverket när de skickade en räkning på 8 kronor för att jag hade kört genom Göteborg, när det kostar oändligt mycket mera att skicka räkningen och ta hand om betalningarna. Så klaga kan jag väl, tacka är det sämre med. Och ändå skäms jag inte.  Jag är bara en människa, och vi är ganska lika tror jag, även om vissa nästan aldrig klagar och däremot tackar mycket. När jag läser Psaltaren, så hittar jag massor med klagoböner och sånger där.  Någon räknat ut att en tredje del är klagosånger. Med rätta tycker jag, lite kärv igen: det finns en hejdundrans mängd saker att klaga på. Inte för egen del, absolut inte, men över hur det ser ut i världen. Delvis dessutom pga. mitt beteende. Jag är lättrörd, medges, men varje människa som bara en stund har haft hand om ett litet barn kan tänka sig lite grand hur det måste vara att stå och vänta med ett barn på armen och en i hand på en turkisk kust i väntan på att komma ombord på en gummibåt till Grekland.  Varje människa som har någon gång kommit ut ur ett tåg på en stor station i ett främmande land, utan att något bekant ansikte har mött, kan tänka sig hur det är för flyktingar att stiga av i Malmö eller Stockholm Central. Och inte ens veta om man ska våga sig vidare, eller om det är bättre att stanna. ankomst tåg

 

 

 

 

När jag tänker på sådant här inser jag hur otroligt mycket jag har Gud att tacka för. Allt klagande måste absolut överröstas av tacksägelse. Och ur tacket kommer lovsången fram.  Och ur tack och lov kommer – tack-och-lov – viljan att göra det vi kan för att också ge andra en plats under solen.

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsammans. (ur Höstbladet)

Psalm 269 är en av mina favoritpsalmer. En vacker dikt där man även hittar den mycket tilltalande rimformen alliteration (eller stavrim), som ger en ålderdomlig fornordisk känsla, diktat av den danske biskopen Thomas Kingo på 1600-talet. Dessutom kopplat till en vacker folkmelodi.

Motsatserna hör till det liv vi känner till. Vårt liv på jorden. Vi människor har en otrolig förmåga att kunna skratta, mitt i sorgen, eller kunna ta till oss andras sorg, när livet leker och allt känns gott. För vi vet att det för oss alla kan skifta på ett ögonblick. Ibland måste man medvetet arbeta bort tanken: ”Nu är det för bra. Nu måste olyckan komma!”. En sådan tanke kan komma, men det är aldrig för bra, och efter höjdpunkter i livet behöver det absolut inte komma en katastrof. Vore det så, skulle de som flyr från t.ex. Syrien bara kunna förvänta sig glädje och lycka. De har ju redan fått sin beskärda del av olycka skulle man kunna tro. Men så är det inte. Det finns inget övre mått av sorg, och inte av glädje heller. De följs åt, som Kingo skaldar. De kommer inte efter varandra, de går tillsammans. Det finns ingen ogrumlad glädje på jorden, inte en sorg som bara är svart. Bara det att man delar sorgen ger i alla fall en liten silverkant åt det svarta molnet. Vi har en Gud som säger och visar: – Jag är med dig, när solen skiner och ängen blommar i all sin prakt. Men när allt vissnar, när solen döljer sig och en kall frostvind drar över ditt liv, när alla andra sviker, då är jag också med dig. Jag överger aldrig det jag en gång har börjat: att ta mig an dig, älska dig.

På en sorglig begravning kan en av de sörjande vara en förälder med ett barn. Ibland ett spädbarn. Och då måste man le, när man ser barnet, och man känner att livet är starkt.

graat

Gud fördelar inte sorgen och glädjen i portioner till oss. Då vore Gud i så fall orättvis.

Jag måste erkänna att jag har fått alldeles för mycket av glädje, och bara lite, lite sorg. Visst, motgånger råkar man ut för, även jag. Det blir aldrig som man har tänkt. Men sorg har jag bara råkat ut för i större portioner i andras liv. Jag har egentligen bara känt med andra som lidit. Bara på det viset har jag råkat ut för större sorger. Eftersom våra liv är i hopflätade med varandra, så drabbas man av andras sorger. Det är också en mänsklig egenskap. Jag vet inte riktigt hur det känns för dig, men jag vet hur det kan kännas när allt känns svart. Jag vet att vi då behöver varandra. Vi behöver någon att hålla i. Kanske bara hålla i handen, kanske kramas, kanske bara ringa eller skicka ett kort. Men vi behöver veta att andra finns, och att de lever med oss i det vi går igenom. Det räcker långt. Så behöver vi också dela glädjen. Fira fest tillsammans. Sjunga tillsammans. Det lyfter, och Gud är med i livets alla skeden.

 

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister.

skratt

Kakan eller tårtan

tårtaDet beror kanske på vad man gillar bäst, och vad man har råd med. Jag gillar färskt bröd mer än tårta. Men tårtan har fördelen (när man diskuterar det jag nu vill diskutera) att den är delbar i segmenter, alltså i princip hur många bitar som helst. Okay, vi tar väl tårtan då.

Det finns en teori inom kulturantropologi som heter ’Limited Goods Theory’. Alltså: teorin om begränsad tillgång till varor. Teorin har utvecklats, om jag kommer ihåg det jag läste för 35 år sedan, när en sociolog studerade samhällen på den Mexikanska landsbyggden som bestod i stort av småbönder. Alltså bönder som i stort producerar för husbehov, och säljer ett eventuellt överskott på den lokala marknaden i byn. Bönderna hade erfarenhet av att den totala kakan (eller tårtan) var begränsad. Man kunde bara producera en viss mängd varor, och om man hade tur kunde kan åstadkomma ett visst överskott. Det var vad livet hade lärt dem. Slutsatsen de drog av den här begränsade produktionen var, att om någon ett visst år fick ett stort överskott, alltså hade lyckats ovanligt väl på sin lilla gård, det måste bero på fusk. T.ex. häxkraft eller trolleri. Man kan inte på ett hederligt sätt få mera än andra.

????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Jag kommer inte ihåg alla resonemang kring denna teori, men jag har alltid kommit ihåg den och tillämpat den (amatörmässigt) på de fall där människor tror att någons framgång är andras motgång. När människor tror att deras del av kakan blir mindre om andra får mer. Det är en sorglig bild tycker jag: samhället som en kaka. All framgång blir otäck. All ökning är suspekt. Så kan det bevisligen upplevas i en stängd landsbygdsmiljö i Mexiko, men så är det inte i ett modernt samhälle som det svenska. Vårt samhälle går i så fall bättre att jämföra med ett bageri, som jag skrev i ett Facebook-kommentar. Mängden bröd som vi kan baka tillsammans är visserligen inte obegränsad, men det finns möjlighet till fler arbetsskift, och det finns möjlighet att bygga ut bageriet. Och sortimentet går att utvidga, och sättet att arbeta går att ändra. Och ju flera vi blir, desto mera behöver vi baka, och kan vi baka, och desto fler människor behöver vi produktionen och försäljningen och i städningen. Tårtan ska delas med fler, men vi delar den inte i flisor, utan säger: ”Ta en bit så länge, så bakar vi en till! Och kom med dina idéer hur en kaka ska se ut! Tipsa om oss om ingredienser du är van vid. Men vad säger du? Koriander i kakor? Det går väl inte! Går det visst? Okay, vi försöker!”

Detta är ett bibliskt sätt att se på omvärlden. Vi människor har ett ansvar att förvalta det Gud har anförtrott oss. Vi ska inte slösa. Vi ska inte utnyttja begränsade resurser till max. Men växtkraften är oändlig, våra mänskliga resurser är oändliga. Vår fantasi är oändlig.

Och därför är det så fel att betrakta de flyktingar som kommer hit som ett problem. De har problem (och vem har inte problem?), men de är inte ett problem. De är en tillgång.

Vad skulle du säga om en bagare som tyckte det var ett problem att fler kommer till butiken?

https://en.wikipedia.org/wiki/Limited_good

 

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister.

 

 

anonyma brev och insändare i tidningen under signatur- (ungefär från Sommarbladet, men behöver upprepas tyvärr)

Jag blir nästan alltid glad med reaktioner på det vi gör i församlingen. Det kan vara uppmuntrande ord: ”det var jätte roligt! Fortsätt så!” eller varnande ord:” men glöm inte bort att…” eller påpekande ord: ”jag gillar inte alls att …” Allt vi gör är inte bra för alla. Det vore konstigt annars, och jag tycker det är helt på sin plats att man tycker annorlunda och talar om det. Vi är som kyrka inte en åsiktsgemenskap: vi tycker olika. Men skriv under med namn, om det ska vara skriftlig, för annars går brevet direkt efter en snabb genomläsning till pappersförstöraren. Jag kan inget med sådana brev. Väldigt ofta innehåller de anonyma brev jag får många felaktiga påståenden, och kan jag inte bemöta dem, vad ska jag då med dem? För jag vet redan att en del (inte många!) människor har mycket underliga och felaktiga idéer om hur invandrare och flyktingar och muslimer och judar och romer beter sig och hur de blir mottagna. Nej, vi ger inte tiggarna pengar av kyrkomedel, om nu någon trodde det. Nej, asylsökanden får inte tusentals kronor per månad och familj bara så där. Nej, vi bryr oss inte bara om utländska hemlösa. Vi delar inte ut kontanta pengar till dem som ber om det. Men vi försöker lindra nöden där den finns, och ingen är bättre än någon annan. Vi är alla Guds barn, och imorgon är det antagligen jag som behöver hjälp. Vi som tillsammans är kyrka försöker att INTE vara goda. Bara Gud är god. Men vi försöker vara människor värd den titeln. Och det innebär att vi vill behandla alla Guds barn med respekt. Och vi får mycket uppmuntran. För varje anonymt negativt brev får jag minst 50 glada påhejningar! Det ger oss anställda mod! Någon som ringer eller mejlar: hur kan jag hjälpa till? Vart kan jag lämna pengar till…? Mariestadsbor är underbara i sin vilja att vara människa på riktigt. Det är bara så, och då är de få anonyma brev och insändare en lätt börda, fast lite onödiga.

Har du synpunkter är du alltid välkommen att komma med dem, skriftlig eller muntlig. Det är högt i tak i kyrkan.

 

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister.

Öppna Flygvägarna och sluta tillämpa Dublinförordningen!

 

Jag älskar att resa. Gärna långt. Jag har varit i många Europas länder, i Turkiet och Mellanöstern, i Afrika södra om Sahara och Sydostasien.  Jag har vandrat och tågluffat, liftat också för länge sedan. Man ser nya världar, möter nya människor. Äter ny mat. Får nya vanor. Det går bra att resa med småbarn också. Det har vi gjort.  Man får planera lite annorlunda, man får vara lite om sig kring sig. Man blir lite mera beroende av att kunna byta blöja, värma flaska eller mat, kunna hålla sovtiderna lite grand i alla fall. Men för det mesta är det inget problem, bara man inte är ensam med ett antal barn, eller något av barnen är sjuk. Därför kan jag tänka mig att det går rätt så bra att ta ett flygplan från Beirut till Landvetter eller Arlanda. Det skulle jag klara av, även med gråtande barn som får ont i öronen av flygningen. För att alla vet att det är lite jobbigt att flyga med barn, får man hos de flesta flygbolag komma först om bord, om man har barn med sig. Då kan man sätta sig i lugn och ro först, i stället för att stå i kö med barn på armen. Flygbolag vet detta. Men inte EU. EU:s regeringar tycker att det är alldeles för lätt att komma hit med flyg. Om människor flyr, får det väl inte ens likna en semesterresa? Trots att de som vill flyga hit har förlorat det mesta, och ofta även har förlorat familjemedlemmar. Om SAS vågar ta någon utan giltig visum om bord, kan de få betala tusentals kronor för en ev. tillbakaresa och uppehälle i Sverige. Så EU lägger ansvaret för att kolla att någon säkert får stanna i landet dit flyget går på flygbolagets personal. Detta är ju helidiotiskt, och gör att t.ex. en kvinna med tre barn som flytt ett Aleppo som ligger i ruiner aldrig kan ta sig till Beirut och flyga till ett land i säkerhet. Hon får på något sätt ta sig till Turkiet för att komma till en grekisk ö, eller till Egypten och Libyen med förfärliga båtfärder framför sig. Ingen av oss skulle åka på semester till Kanarieholmarna om vi var tvungna att sätta oss i överfulla båtar. Och dessutom betala tiotusentals kronor för en sådan färd. Och därför ska absolut inte någon på flykt behöver göra det.  De ska så klart resa på lättaste sätt, i den svara situation de redan är. Ska man fly från Mellanöstern till Europa, så ska man ta flyget, säkert och någorlunda bekvämt. Och har man småbarn, ska man gå ombord planet först! Detta är viktigt, särskilt om man flyr. Då har man det redan svårt, och man har bara de pengar man kan bära med sig. Så därför: Öppna flygvägarna! De finns!

Och stoppa med att tillämpa den förfärliga Dublinförordningen som gör att man fastnar i det första EU-land man kommer till. Om myndigheterna får tag på en. Om man registrerar sig.

Bort med Dublinförordningen som har gett så mycket elände, och öppna flygvägarna! Låt fler komma hit! Något annat är inte  humant!mindre prästgårdsträdgård

(tal vid Tillsammans för Mariestad -manifestation i Prästgårdsträdgården, se bild ovan!)

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

rika och fattiga

pannkakor

 

 

 

Jag känner rätt så många människor som är rika. Riktigt rika. De har alltid något att bjuda på. De har tid till ett samtal. De räknar inte allt i pengar. Jag tror inte att det är de som har de fetaste bankkonto, men det vet jag inget om. Ingen som knackar på deras dörr och ber om något, med ord eller utan ord, går från därifrån utan att ha fått något. Min farmor var en sådan. Hon hade uppväxande barn under tiden före och under andra världskriget. Hon visste vad pengabrist betydde i tider av massarbetslöshet. Jag tror inte (jag vet inte säkert) att hon stödde massa projekt med pengar, jag vet inte om hon gav något åt de som skramlade bössor. Men vem som helst som hade ett ärende hos henne blev bjuden på det hon hade. Och det var inte lite: alltid en massa frukt i en våningskorg i köket, alltid jus eller saft i kylskåpet, och några pannkakor med russin hade hon snabbt färdiga, och innan vi barn gick därifrån, fick vi välja något från barnhyllan: en klubba, en chokladbit, en kartong med russin eller annat godis. Det var detta självklara bjudande utan stora ord som jag minns, och uppskattar det fortfarande. Det var aldrig besvärligt att någon kom på besök. Hon hade aldrig mycket pengar, men det fanns ett överflöd.

Det finns så många människor som är sådär rika. Generösa människor, som på sitt sätt alltid har att bjuda på. De flesta människor är i och för sig frikostiga när det gäller ’de egna’ : familjen, släkten, de man känner. Att vara lika generös när det gäller dem man inte känner är ofta inte lika självklart. Och jag tror att vi måste träna på det för att bli riktigt bra på det. Det går inte helt av sig självt. Bibeln är ganska tydlig med detta, både gamla och nya testamentet. Invandrarna (de som du inte alls är släkt med på något sätt) som bor i dina städer ska få sitt, säger moseböckerna. Jesus säger: var frikostiga. Om man ger, vänta det inte tillbaka. Älska inte bara dem som står dig nära, det är inget att berömma sig av. Älska de icke-älskvärda.

Självklart ska man visa alla människor respekt. De som kör i dyra bilar. De som sitter och tigger vid affären. De som hänger på parkbänken. De som går i badkläder på stranden. De som badar ’med kläderna på’. För att solen är för stark, eller för att trycket från religionen är för starkt. Man behöver absolut inte tycka om allt, tycka att allt är lika bra som något annat. Absolut inte. Men man kan välja att respektera människor som gör andra val än man själv gör. Och man kan bjuda på det man har. Till de som behöver det. Man kan alltså välja att vara rik.

Eller att vara fattig, och aldrig ha nog.

Känner du dig rik: tacka Gud för det! Och fortsätt att dela med dig.

Känner du dig fattig: Tacka då också Gud först för det du har, det är mera än du tror, och sedan kan du börja bjuda på det du har. Och bli rik!

tacka

 

Tro och liv (från Sommarbladet, Mariestads församling)

Tro och liv är inte separata enheter. Tro innebär ett sätt att leva. Olika tro leder till olika sätt att leva, och liv utan uttalad tro går bevisligen också bra, men det blir annorlunda ändå. Allt beror på vad man menar med ordet tro. Är vidskepelse inte också en sorts tro? En intressant fråga är hur man betecknar någons föreställning när personen utgår ifrån att det ’händer’ något med en människa när den t.ex. hör en välsignelse uttalas, när personen själv säger sig vara ateist, och inte tror på något. Är detta ändå en tro, eller är det vidskepelse? Man kan ju knappast både förneka att Gud finns och samtidigt räkna med att Gud handlar i våra liv? Liv utan någon tro alls, finns det egentligen?

tro

 

Vår förra biskop Erik Aurelius var lite stöddig på denna punkt: han tyckte inte att man skulle säga/sjunga/be välsignelse över maten. ”Maten är redan välsignad”, sa han, ”man tillför inte något till maten genom att välsigna den, men du ska tacka för den.” I sak håller jag med honom, fast i praktik tycker det går alldeless utmärkt att sjunga ”Gode Gud välsigna maten. Amen”. (gärna på Bamse-melodin!) eller något liknande. Man tillför maten ingenting, men på det viset tackar man för maten och ger Gud äran för att vi faktiskt får mat också idag. I Judendomen brukar man välsigna Gud för hans gåvor, och det är kanske i sak riktigare. Man ber: Välsignad är du Herre, vår Gud, som ger oss bröd från jorden. Amen. Att tillerkänna Gud som livets givare och upprätthållare, det är att leva i tro. Att känna igen Gud i Jesus ansikte är att vara Kristen. Att känna igen Jesus i din nästas ansikte och se till att hen får vad hen behöver så mycket det hänger på dig, är att leva som kristen. Leva i tro.

mindre korskulle

Tro utan handlande är död. En kyrka utan diakoni är ingen kyrka. Du är Guds medarbetare, du är välsignad och behövd, kallad till att vara Jesus lärjunge i ditt dop. Det gäller än.

 

Elux

elux

 

Mariestad som Västervik, Alingsås och några städer till… utan Electrolux. Det känns konstigt. Elux har varit en del av stadens liv. Så många människor som har jobbat där, så många som har haft en period i livet sitt arbete där, så många som har gått in genom portarna under åren. Jag har själv aldrig gått in genom portarna, men det har känts som ett extra  +poäng, att ha ett skylskåp eller frys tillverkat i Mariestad. Liksom att ha köksrulle från Kfors.

”Så snart du ser den stora skylten med Electrolux på höger sidan av vägen, så ska du svänga till vänster”. Så har jag beskrivit vägen till oss för de som kommer från E20 från Göteborgshållet. Ja, folk kommer väl att hitta hem till oss ändå, dessutom har många gps nu förtiden, och därför behövs oftast inga vägbeskrivningar mera.

Det är stora fabriksytor i bästa läge, det är frågan om, och man kan ju hoppas att de delarna närmast Tidan blir reserverade för husbygge. Tidan är fantastiskt just där, vild och strömmande, med fågel, fisk och mitt emellan. Det kunde bli en enormt fin boendemiljö, så precis invid djungeln. Vi får se om något annat företag nappar på att starta något. Då kan det bli nya jobb.

Jag säger inte: det blir nog bra. Det blir kanske bra i långa loppet. Det kan finnas nya möjligheter vi inte har räknat med. Men för den enskilde som har blivit av med jobbet, och för hens familj och barn blir det inte automatiskt bra. Problem brukar inte lösa sig av sig själva.  Samhället (dvs vi andra) måste stötta och hjälpa och uppmuntra. Ge möjlighet till omskolning eller vidareutbildning för att man ska kunna byta till ett tryggt och relativt välbetalt arbete.  För sådana finns det inte gott om. I bästa fall kan det bli en omstart för den enskilde människa som blir av med sitt arbete på Elux. I bästa fall kan det bli en omstart för Mariestad.  Ännu viktigare blir det att statliga och regionala arbete finns kvar i Mariestad. Länsstyrelsen, Skatteverket, regionen, polisen, kriminalvården. De arbete finns. De behövs även i framtiden. Och det är politiker som bestämmer var de finns. Bara i storstaden, kanske även i de regionala lite större städer som Skövde och Örebro, eller kanske också i de mindre städerna, som  Mariestad. Företagen gör som de vill. Myndigheter gör som vi gemensamt bestämmer. Det är inte någon naturlag som gör att t.ex. hela Svenska kyrkans datanätverksarbete finns i Uppsala. Som om det inte redan finns tillräcklig med folk där. Det är våra egna beslut att det blev så. ettor och nollorDumheter så klart. Om några borde datanissar veta att de kan jobba var som helst ifrån. Sånt arbete kunde lätt ha hamnat i Orsa Finnmark. Eller i Övertårneå. Eller i Gullspång. Eller i Mariestad. Det hade kanske även funkat bättre då?