För två veckor sedan opererade jag mig. Rättare sagt; en kirurg opererade mig. Jag låg mest still. Nedsövd och så illa tvungen att lita på att jag var i goda händer. Man kan verkligen säga att man lägger sitt liv i någon annans händer, när man ligger där nedsövd och med blottad strupe på britsen. Lyckosamt nog visade det sig vara väldigt skickliga händer jag lagt mitt liv i (och min hals under).
Några timmar efter ingreppet, när jag låg på uppvaket (och mådde pyton) kom mannen med dessa skickliga händer och tittade in till mig för att rapportera om hur operationen hade gått. Och fast jag låg där och mådde fruktansvärt och knappt orkade öppna ögonen och titta på honom (även när jag öppnade ögonen såg jag honom sparsamt, eftersom jag inte hade brillorna på mig) så märkte jag direkt hur fantastiskt nöjd och stolt han var över sitt verk. Han beskrev för mig, i detalj, hur bra allt hade gått. Och det som gladde mig extra mycket – fast jag inte riktigt orkade visa det som jag hade velat -genom att t ex göra vågen med kanyler och sladdar eller dansa ett varv med droppstativet – var när han berättade att mina stämbandsnerver hade klarat sig oskadda. Halleluja! (Eller, som han lugnt och förnöjt uttryckte det; ”Ja, nu kan du fortsätta förtjäna ditt uppehälle…”)
Jag minns också att han vid ett tillfälle lade sin hand på min arm en stund, i nåt slags medlidande över att jag mådde så dåligt just då. Men samtidigt sken det igenom att han inte lade så stor vikt vid eländet, han var ju bara så glad och nöjd! Det var som att han nästan fick mig att känna en fläkt av att denna misär bara var tillfällig, det skulle snart stunda nya tider. Den saboterande bisköldkörteln var ju lokaliserad och bortplockad, i all sin dar! Visst, det skulle dröja ett bra tag innan jag kände det i min kropp. Men verket var redan gjort! Och som sagt, mannen med dom skickliga händerna var SÅ nöjd. 🙂
Det sista han sa till mig innan han lämnade mig och min arma lekamen på uppvaket, var dom muntra, spontana och oförglömliga orden: ”Det var kul det här!” !!!!!!!!!!!
Alltså, så många gånger jag tänkt på denna sista fras han lämnade efter sig, och skrockat och skrattat lite för mig själv. (Om än ett väldigt försiktigt skrockande de allra första dagarna som nyopererad…) Vad ljuvligt med nån som älskar sitt jobb och sitt verk så! Och som i sin tjänst har makt att rädda människors liv med skalpell och skicklighet! Och, inte minst, som vågar lägga det där snittet… Kära nån, jag är så imponerad när jag tänker på det! (Och lite illamående…)
Jag är inte helt återställd än, men idag började jag jobba efter min sjukskrivning. Och jag börjar, inte bara intellektuellt veta att det goda verket är gjort, utan även faktiskt börja känna av det, på riktigt! Mer och mer!
När jag cyklade hem i solskenet idag, tänkte jag på att Gud faktiskt har en del likheter med en kirurg. Vi får ju lägga våra liv i hans skickliga, barmhärtiga händer. Och lita på att Han gör sitt verk i oss!
Jag är som sagt så otroligt tacksam till min kirurg, som plockade bort den där trilskande bisköldkörteln, och samtidigt skonade mina stämband. Och jag ser redan fram emot att på återbesöket tacka honom riktigt ordentligt! Och då även ha brillorna på mig och kunna möta honom lite mer ansikte mot ansikte. B-)
Så, hur TACKSAM ska jag då inte vara till Gud, när jag mer och mer förstår vad han har gjort för mig. Hur han, inte bara gör sitt goda verk i mig utan att han har offrat sig, hur han oskyddad och värnlös lagt sig för att lida och förblöda på operationsbordet… För min skull. För vår skull. För att sedan uppstå…och bjuda på världens smaskigaste tårta till alla på uppvaket.?! (Nja, liknelsen haltar lite, men ändå!! :-))
Hur som helst; det ÄR fullbordat!!
Och snart är det påskhelg, då kan vi lite extra få påminna oss om detta fantastiska!!
Men jag skulle vilja avsluta med några rader ur Bibeln, som inte är ur passionsberättelsen. Utan istället från starten av Gamla testamentet, när skapelsen just blivit till. Då står det i 1 Mosebok 1:31
”Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott.”
Och jag tror inte alls att det är omöjligt att han i sin glädje spontant utbrast;
”Det var kul det här!!”
/Malena